Vem tror dom att dom lurar?

DN har ett trevligt foto. Ett foto att fundera kring. Ansikten som talar. Blickar som låser fast.

Jag har saknat Göran Hägglund på sistone. Efter valet försvann han. På bilden ser han ut att längta bort. Långt bort.
Jag har inte saknat Jan Björklund. Han dyker upp överallt. Nu även på Twitter. På bilden ser han ut att vara fullt i färd med att orera. Som vanligt.
Men det intressanta är den längsta i sällskapet. Nu är inte Annie Lööf längre den enda som kan färglägga sig i Alliansskaran. Kinberg Batra är huvudet längre och med drottninglik blick tittar 25%aren mot 5%aren.
-“Du oppositionsledare? Du som knappt knaprade dig över 4%s gränsen....”

Lööf tittar tillbaka – upp med hakan för att se längre ut – men mot de Kinbergska höjderna når hon inte.

Sådärja. Nu har jag fantiserat klart om fotot. Men balansen är rubbad. Reinfedlt lät de små 5%arna tjattra på och så sade han lite lugna saker. Lööf kunde sticka ut som den enda som såg färgglad ut. Det är över nu.

Men så politiken.

Den största bluffen på länge i svensk politik har precis klarats av.

“Väljarna har gett oss ett mandat att förvalta. Vi kan inte gå emot det.”

Pyttsan. Gömma sig bakom väljarna är lätt men fegt. Inte fasen gav väljarna 2010 nåt mandat till köp av Nuon. Inte fasen gav väljarna mandat till att sälja ut utsläppsrättigheter till Bank of America.

Väljarna väljer representanter som de litar på. Under en mandatperiod ändras samhället. Nya beslut måste tas. Man väntar inte till nästa val för att få nya direktiv. Man agerar. Man resonerar. Man förhandlar. Men man strävar efter att genomföra  sin politik. Ett bra sätt att genomföra sin politik är att förhandla.

Att skylla på väljarna är bara trams. De har valt sina representanter. Representera för attans.