Category Archives: svensk reklam – förlåt – politik

Bäst i klassen, men….

Standard

iphone 401
Attans. Även om jag rusar på så missar jag de första 20 minutrarna av partiledarutfrågningen med Annie Lööf. Jag som hade tänkt räkna hur måmga gånger hon skulle hinna säga “små företagare” på en timme.
Men jag hinner med de sista 40 minutrarna.
Hon svarar på frågor. Hon är bäst i klassen på att svara på frågor. Men hon resonerar inte. Hon svarar. Och då blir det fel ibland. I Expressens partiledardebatt så skulle hon inte tillåta mer kolgruvor ägda av Vattenfall i Tyskland. Dagen efter låter det annorlunda. Skillnaden är att i Expressens debatt skulle man vifta med lappar – och i en skolklass kollar man ju lite hur de andra viftar. Inte sticka ut i Alliansen inte… Dagen efter ska hon ensam svara – då är det ju så att regeringen ger ägardirektiv men det är ju “Vattenfalls styrelse som bestämmer”. Vad ska man då med ägardirektiv till om styrelsen gör som de vill?
Men hon kan tänka sig att sälja den europeiska delen av Vattenfall. Men vem vill köpa för en rimlig summa när Nuon ingår i den europeiska delen?
Men visst har Annie Lööf utvecklats. Det är färre floskler. Hon låter inte som en powerpointpresentation längre. Men hon svarar på frågor. Duktiga svar på frågor. Men hon skulle vinna på att resonera – vinna på att ta ansvar även för det som gått snett. Nu skyller hon ifrån sig. “Det är Vattenfalls styrelse som bestämmer“. Så med lite mer mognad så slutar hon tänka “jag ska svara rätt på alla frågor!” och börja resonera istället.

När valrörelser har blivit Idol-tävlingar

Standard

Iphone6 079
-“Men de kommer ju inte med något nytt!” klagar Ann Cathrine Jungar, statsvetare när hon ska kommentera den senaste av partiledardebatterna i Expressen.
Debatter efter utfrågning efter debatt. Valet närmar sig och statsvetaren är uttråkad och vill höra något nytt. Partiledare som ska fungera som idésprutor för att roa uttråkad publik. Dra in en död svärfar i debatten. Vifta med en kolklump. Precis som i American Idol – för att få plats måste du ha en tragedi att berätta som får publiken att säga ååååååååååååhhhhhh.
Visst är det bra med mänskliga politiker – folk av kött och ben – men hur äkta blir det när rubriken i morgondagens tidning är viktigare än hur jorden ser ut om 25 år?
Retorikexperterna dödar politiken. Eller försöker. Vem var kvickast i repliken blir viktigare än vem som har en plan för hur skolbarn ska få en bättre skola. Vems slips matchade solbrännan blir viktigare än raserade järnvägsspår. Den klatschiga formuleringen vinner över den långsiktiga planen.
Synas och höras och märkas.
Heder dock åt Reinfeldt som inte vill agera som en show-and-dance-man fast Kent Persson trugar. Discodans-kickoff – oj vad vi är samspelta och vad roligt vi har det ihop blir budskapet istället för hur man ska tackla 8%ig arbetslöshet.
Politik är att vilja – var det förr. Nu är politik att vilja – synas.
Och nog fasen syns de. Och hörs de. RixFM, Karlvagnen, Expressen, Aftonbladet, TV4, SVT, Ring P1 och så vidare. Säkert med Bromé också i nån studio. Och så klagar statsvetaren på att de inte kommer med nyheter utan upprepar sig. Valplattformar är liksom inga tombolahjul där man drar fram nya förslag stup i kvarten.

Fan – det var bättre förr med lastbilsflak och megafoner och Ortmark och Olivecrona och en allvarlig partiledardebatt i svartvit där Annie Lööfs färgval för att synas hade förblivit gråvit.

Men om man nu kommer med något nytt? Jonna Sima visar på vad som hände med socialdemokraternas förslag i förra valrörelsen – “Mer tid för att älska och leva”. Förslaget handlade om mer tid för varandra och mindre tid för vardagsstress. Ett förslag som handlade om att inte enbart umgås över en tacotallrik. Och vad hände? “Butler i tunnelbanan” flåsade motståndarna som inte ville diskutera sakfrågan utan såg en klatschig rubrik flämta fram.

I Expressens partiledardebatt hände samma sak. Löfven tvekade om nya kärnkraftsreaktorer. “Ha!!! Han vet inte vad han vill!” flämtade Alliansbloggarna under jubel. Nu är det ingen hemlighet att socialdemokraterna vill se en bred partiöverenskommelse omkring energiförsörjning. Men se det blev till ett jublande hån när Alliansarna valde att låtsas inte förstå.

 
Och allt detta skirver Ju Oisin Cantwell väldigt bra.

The untouchable

Standard

-“Glöm inte att le! Se inte arg ut!”
Iphone6 032
Jonas Sjöstedt frågas ut. I Aftonbladets valdebatt ser han orakad och arg ut. Han gör sig inte bra på 10 sekunders inlägg. Lättretad.
I SVTs utfrågning är det andra bullar. Hitintills den ende partiledare som inte korvat sina fötter runt stolsbenen. Här resonerar han lugnt. Och ler då och då. Trygg landsfader.
Jag höll nästan på att skriva “påläst och kunnig” – men det är inte riktigt vad han är. Han kan sin politik så han behöver inte “läsa på”.
Han vet vad han vill och kör inte med Det här gör sig bra i Tv”-fasoner a la Annie Lööf eller “Nu tar jag på mig en bekymrad min så jag ser förtroendeingivande ut”a la Reinfeldt.
Istället kommer Sjöstedt ihåg att le då och då mitt i sina förklaringar av vad han vill. Polityren kommer i i andra hand. Han är inriktad på vad han vill och inte på vad tidningarnas retorikexperter kommer att säga.

Just ja. Irritation. Tidningarnas politiska analyser tar mindre och mindre plats, medan retorikexperterna tar plats.
Jag föredrar en mumlande politiker som har en klar framtidsstrategi jämfört med en stylad rubrikkåt politiker som tänker på morgondagens tidningar.

Och så blev det visst en hyllningsartikel om Sjöstedt.

Jag väntar på explosionen

Standard

Iphone3 050
Partiledarutfrågning med Jan Björklund. Han är brunbränd. Han är polerad. Elegant slipsknut. Håret ligger på plats.
En stund.
Sedan börjar han fräsa. Lite om värnplikten. Men sedan kommer storfräset. “Amatörer!! gastar han till om svenska kommunpolitiker. Där studsar nog halva folkpartiet till. Den liberala studiopubliken kippar efter andan.
Jag med.
Hur kan det bli så fel? Så okontrollerat? Hur kan nåt man muttrar i bankomatkön bli till offentlighet i valkampanjens viktigaste intervju? Hur är det med Jan Björklunds egen disciplin – den han tjatar om andra ska visa upp. Men han själv?
Visst är det bra att säga sin ärliga mening. Men den här meningen han har är märklig. Bara han duger. Alla andra har fel. Eller något slikt.
Jag är dagen efter fortfarande häpen över hur;
a. brist på kontroll över sin tunga alternativt
b. höga tankar om sin egen förmåga -
-eller bägge, som karln visar upp.
Intrycket jag får är av en person som till ytan ser välkammad ut men där håret när som helst kan spruta ut i en Professor Kalkyl-explosion.
Calculus_savate
Går man på tårna runt Jan Björklund? Är han en vilande vulkan? Är det därför han är så disciplinfixerad? Kontroll för att inte explodera. Men småfräsa för att lätta på trycket. Och så storfräset om amatörer.

Jimmie Åkesson Sha La La La Va?

Standard

Iphone3 032

Jag är övertygad om att Jimmie Åkesson gick segrande ur partiledarutfrågningen igår. Inte för att han övertygade i svaren. Inte för att han hade kloka argument.

Utan för att han lyckades fånga in Nu är dom däringa stockholmsjournalisterna dumma med honom! -känslan. Anna Hedenmo gick lika hårt åt Gustav Fridolin men inte vojnade sig miljöpartisterna åt att hon “visade sin avsky mot honom”. Det gjorde sympatisörer till Sverigedemokraterna – vilket Bylund från partiet var noga med att säga.

Pressar man Jimmie Åkesson så “avskyr man honom”.

Visst var Hedenmo skärpt – men det fanns bitar där hon hade kunnat följa upp bättre.

Jimmie Åkesson – sin vana trogen att narras med statistik –

påstår “Migrationsverket kostar 27 miljarder för att ta hand om 80 000 flyktingar medan UNHCR tar hand om 40 miljoner flyktingar med 37 miljarder kronor”.

Här blandade han friskt – det är alltså så att Migrationsverkets prognos för 2015 är 27 miljarder kronor. Alltså kostar det inte 27 miljarder – utan Migrationsverket tror att det kan kosta så mycket.

Men värre är påståendet om att UNHCR “tar hand om” för den summa han nämner. UNHCRs budget är en del av kostnaderna för ex vis ett flyktingläger. Endel. Inte hela budgeten. Även värdstaten har aktiviteter i flyktingläger. Enskilda organisationer har det. Det kryllar av enskilda organisationer i flyktingläger – delvis, men bara delvis finansierade av UNHCRs budget. Andra FN organ har aktiviteter med egna budgetar för flyktingar, ex vis UNICEF.

Så antingen narras Jimmie Åkesson eller så låtsas han inte förstå sammanhangen.

Han fortsätter i samma stil med att säga “Enligt en OECD rapport har Sverige färre vårdplatser än Etiopien och Turkmenistan”. Precis som när han tolkade FNs våldtäktsstatistik för något år sedan så låtsas han inte om statistikvarningarna – d v s det är svårt att jämföra vad “en vårdplats är” mellan olika länder med olika form att mäta. Se den här debattartikeln. I Sverige räknas inte alla privata vårdplatser in ex vis.

OECD i sin rapport 2013 – “Health at a Glance 2013″ (sidan 88 > ) skriver att jämförelser haltar så varning för att jämföra för strikt. Nu är dock vare sig Etiopien eller Turkmenistan med i OECD så de finns inte i statistiken i OECDs rapport.

Så där narras Jimmie Åkesson genom att påstå att “OECD säger”…

Men om man går till statistiken för de länderna och jämför med Sveriges 2,7 vårdplatser/100 000 invånare så kan man hitta i en WHO rapport (kanske dem som Jimmie menade i sitt slarv med fakta) att den siffran stämmer – men att då inte jämföra med antalet läkare/100 000 invånare och den förebyggande sjukvården gör jämförelsen väldigt haltande. För nog är det väl bättre med förebyggande sjukvård än med att bli inlagd på sjukhus för att sjukcentraler inte kan hjälpa en i tid?

Så – slarv och halvlögner och hellögner och “ingen aning”-svar. Ändå får han sympatier. Vafalls?

Dels är det etablisemanget mot oss vanliga -syndromet. Detta utnyttjar Åkesson genom att låtsas sitta på läxförhör hos de dumma korsförhörarna.

Offerkofta. “Det är inte vi som ar ansvariga! Det är riksdagens utredningstjänst!” Sverigedemokraterna gör det lätt för sig – det är aldrig deras ansvar. Det förstärker bilden av dem som dom jagade. Dom det är synd om. Dom man ska tycka synd om.

Jag tror också att folk gillar förenklingar – en svår värld blir enklare om nån kommer med en tjusig enkel lösning som låter bra. Det är därför hans enkla lösningar behöver granskas och han behöver grillas på sina svar.

UNHCR tar inte hand om 40 miljoner flyktingar med 37 miljarder kronor. Så enkel är inte matematiken. Peta på hans svar. Genomskåda förenklingarna och okunnigheten/ljugandet med statistik.

Men det hjälper inte på kort sikt. Det stärker hans popularitet. Ställer SVT dessutom upp med en normaliserings-panel som den igår – så stärks partiet ytterligare. Men sakta, sakta kommer punkteringarna på hans fabulering att avslöja hans taktik och hans slarv/lögner. Parallellt växer kritiken mot honom i partiet. Toppstyret från Åkessons närmaste irriterar. Så ha tålamod. Fasaden krackelerar. Lite i taget och sen med ett brak.

Jo jag ska rösta den 14 september

Standard

IMG_2416.PNG
Men det gör ont. Det är så oerhört tröttsamt med svensk politik. (jag är på gnällhumör)
Klimatförändring. Arbetslöshet. Ungdomar som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. De rika blir rikare och de fattigare allt fler. Skuldsatta familjer. Stora frågor.
Och vad blir svaret?
Jo – behålla RUT och ROT – som om det skulle lösa de svåra framtidsfrågorna. Kristdemokraterna
Jo Ta Tillbaka det gastar Centerpartiet när en vänsterpartist protesterar mot att RUT stadfäster de rikas rätt till rena hem med statsbidrag och därför kallar systemet “Tjänstefolk”. Men Centerpartiet tiger när branschen själva kallar systemet “Tjänstefolk” och “Piga” . Inte särskilt trovärdigt, Centerpartiet.
Nej- det är reklambyråpolitik. Leta klatschiga slogans. Vad gör sig bra på en affisch – inte vad som gör sig bra för en framtid.
Så – det blir vänsterpartiet. Det enda parti som värnar om att skattepengar inte ska användas för lätta vinster. På 90 talet när jag arbetade i Stockholms stads socialtjänst privatiserades jourfosterhemmen. Över en natt fördubblades kostnaden för att ett barn skulle få skydd i en akut situation. Fast det var samma fosterhem. Och de fick inte minsann bättre ersättning. Men ägaren höstade in vinster. Genom skattebetalarnas bidrag.

När jag 1990 flyttade till Mexiko beskrevs en dagisavdelning med 15 barn och 3 vuxna som en “överinskrivning”. När jag kom hem 1993 så var samma personaltäthet beskriven som “resursavdelning”.
Språket förändras. Nu tycker Centerpartiet att städpersonal är egna företagare (fast de allra flesta är anställda av företag som i en del fall kallar sin verksamhet för Tjänstefolk eller Piga – om det tiger Centerpartiet).

När jag i början på 2000-talet hade en 3 månaders lucka mellan 2 anställningar, kontaktade jag ett uthyrningsföretag för socialsekreterare. Jodå- de kunde fixa ett tremånadersjobb för mig. De tog 25% som pålaga för varje dags arbete av den lön som stadsdelsnämnden skulle betala mig. Men de dröjde, de svarade inte på telefon – lata byråkrater – så jag kontaktade stadsdelsnämnden direkt och började arbeta dagen efter. Stadsdelsnämnden sparade de där 25% – som det inte fanns någon anledning att de lata privata bryråkraterna skulle få.
Därför får jag sura uppstötningar när jag hör politiker prata om hur konkurrens gör det hela så mycket effektivare.

Alltså visst ska staten gå in med bidrag till verksamheter – men varför inte börja där det finns de allra största bristerna? Skolan, äldreomsorgen? De allra största bristerna finns knappast under folks badkar.

Så reklamtjafset och bristen på samhällsbyggstankar gör att det gör ont att rösta. Minst ont gör det att rösta på Vänsterpartiet.

Min enda tröst är att det är ännu värre i Peru. Borgmästarval i Lima. Kandidaten som leder (gubben på fotot) leder opinionsmätningarna. Trots att han tiger. Säger inte ett jota till media. Kniper käft. Han var borgmästare i 8 år fram till 2010. Lämnade övertrakasserade budgetar, invigda byggen som inte var klara. gräs planterat på sten i parker och en sjujävla förskingringsskandal (googla på Comunicore) efter sig. Ändå är han favorit.
Eller hmmm.. kanske skulle svenska politiker vinna på att tiga. Som han.
-Vad tycker du om RUT?
-……….

Fagerstapolisens analysförmåga överskrider Fagerstapostens

Standard
Fagerstapolisens analysförmåga överskrider Fagerstapostens

Såg Anders tar parti – när han besöker Fagersta och försöker förstå hur det kommer sig att Vänsterpartiet har 58% av rösterna i kommunalvalet.

Hans svar på sin egen fråga blir att det finns en hedersknyffel som heter Stig Henriksson och det är honom man röstar på – inte Vänsterpartiet. Det kan nog vara så – men lite djupare hade han kunnat gräva. Kanske blev det svårt när det som man förväntar sig vara höjden av analysförmåga i en kommun – lokaltidningen Fagerstaposten bara mumlade;
-“Oj! Är det sålänge han har haft makten? Ojdå…”
Istället kom den djupaste analysen från de två kvinnliga ordningspoliserna. Mer pratglada. Mer analytiska. Och framförallt > roligare.
Min gamla hemkommun – välskött men “monopolistisk” (som moderaten Johansson sade). Han eftersträvade mer privata alternativ. Att folk inte efterfrågar de privata alternativen verkade inte vara ett problem. Privat ska det va!
En sak som programmet missade var bilden av Fagersta före 1998 – en sammanblandning av HSB, Fagersta kommun, ABF, Kommunalarbetarförbundet, Folkets hus, LO, Socialdemokraterna där det till slut var oklart var besluten togs och i vems intressen.
Stig Henriksson pratade om kommunbefolkningen som medborgare – inte som kunder. Klokt. Under (S)-styret var kunderna de organisationer som var knutna till partiet. Räckte inte pengarna till så höjdes skatten.
Jag minns mitt första kommunfullmäktige sammanträde. Folkets hus hade beslutat att byta golv i B-salen. 50 000 kronor kostade det. Men det fanns inga pengar, så man sökte pengar hos kommunen – efter det att man hade bytt golv. Milda protester från mig – “så kan man ju inte göra! Pengar först och golvbyte sen! (Detta var före det Perssonska bibliska – Den som är satt i skuld är inte fri!”
Svaret från hedersknyffeln Ragnvald Oscarsson (s) blev -“Men han Lind måste ju förstå att det var alldeles rutti botti hörna!”
Vad svarar man på det? Golvet var ruttet- det gick inte att ordna dans i B-salen! Och synen var på nåt sätt att Folket hus och Kommun var liksom samma sak, samma kassa.

Jag minns också ett länsmöte för kulturnämndsledamoter. En per kommun. Kulturnämnden i Fagersta skickade mig – fast jag representerade Vänsterpartiet. Vid startfikat på mötet så sade två socialdemokrater – Oj Oj — ni har det inte lätt i Fagersta med det där toppstyret i partiet!
-Men jag är vänsterpartist…
Det uppstod tystnad och en snabb nerklunkning av kaffet.

Så lite mer historiegrävning hade varit bra. Då kanske man hade hittat kombinationen av rejält missnöje med (S) maktfullkomlighet – minns också min (S) bänkgranne i kommunfullmäktige som ofta höll med (V) viskandes, men röstade emot - och den Stig Henrikssons popularitet.

För så är det – man röstar på den man litar på. Och som tycker någotsånär som en själv. Men som man framförallt litar på. En som man skulle kunna köpa en begagnad cykel av och veta att den inte är stulen.

När DN ska beskriva programmet blir det platt. -““Han har ju sänkt skatten! Vad är det för vänsterpartipolitik?” Det hade nog varit på sin plats att kontrollera från vad skatten sänktes – d v s från Sveriges högsta kommunalskatt, och sänkningarna var 10 öre/år. Istället blev det “en vänsterpartist som sänker skatten!”

Idag fick jag min röstsedel. Vem ska jag lita på i september?