-”Nu sätter jag mig emellan er för ni håller på att växa ihop..”

D64D3905-8B0C-42AF-B5AB-A023B90117D4

Jag är på konferens. Inte den första konferens jag är på. Jag har slutat räkna.

09B4D87E-5483-4F55-992E-0DB9DF9FCA70

Nu är det Arusha.

Då var det Sigtuna. Kommunskolan. Den första konferens jag varit på. Om kriser. Krisbearbetning. Gräv i din egen kris. Vad lärde du dig. Krisens faser. Jag minns inte min egen kris. Jag var 25 år. Jag minns hennes kris. Hennes barn hade dött. Vi skulle sitta två och två och berätta om våra kriser. Min kris blev fjäderlätt. Hennes var blytung.

-”Nu är det din tur att åka på konferens” sade de i kommunen. Och jag åkte. Krisbearbetning. Överlevnandsstrategier för socialarbetare (vilken negativ konferenstitel…). Sen minns jag inte resten av konferenstitlarna.  Jag minns henne vars barn hade dött.  Hon som jag inte fick växa ihop mig med. Det var under middagen som den trivsamme runde äldre kursledaren kom med sin stol och klämde in sig mellan oss. -”Ni håller på att växa ihop. Det ska ni inte göra.”

1C6B7739-0B60-4610-8BA3-A04A7EF8971D

Nu är det Arusha. Norra Tanzania. Motorvägen in till stan är färdigbyggd. Dubbla filer. 40km/timmen. Det är mörkt. Taxichauffören från flygplatsen 45 kilometer längre bort tutar glatt till alla busschaufförer. -”Det är mina vänner!” 

Han kör mig till fel hotell. Nästa chaufför kör ut i mörkret. Det är tidig natt. Jag vet inte var jag är. Men jag kommer rätt. I mörkret. Till ett hotell med konferenssalen som slukar hundratals. Där växer man inte ihop. Inte i de ytorna. Där ryms trädgårdsmöbler bland alla blanka fusksidenstolsskydd. Och den tronande soffan uppe på ett podium. Långt från Kommunskolan i Sigtuna.

Vi radar upp oss. Vem har arbetat längst i partnerskapet? 18 år längst bort. 2 veckor längst fram. De kommer från hela Tanzania. Skogsfarmare från söder. Bostadskooperativ från väst. Sparkassor från norr. En spretig familj. Men det gemensamma är att att vi gillar det vi gör. Och vi växer ihop.

 

Advertisements

Vi var tusenden

img_20181026_144158_5348811471341345716679.jpg

Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

 

img_wqkktd4792936049277452968.jpg

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

img_20181026_201322_8517492722481398438721.jpg

 

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

20181026_134147-14315790380513785534.jpg

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.

Trasiga trottoarer och stolta miner

E53E7D25-B490-4887-AE19-31ACB34B1330.jpeg

Det klapprar ihåligt vart tredje steg. Trottarplattorna ligger lösa. Jag har i hela mitt liv undvikt att trampa på A och V lock. Särskilt A locken. Här skulle jag definitivt inte trampa på nåt lockliknande. Underhållet är eftersatt.

Denna stolta stad som tronar på minnen från fornstora dagar. Inflationen rusar.  Senast jag var här så fick jag 3 argentinska peson för 1 dollar. Nu får jag 36 (och värre var det för nån vecka sen då dollarn låg på 41 pesos – men nu har man fått ett nytt lån så nya dollarsedlar har kommit in). Mycket av prishöjningarna beror på slopade subventioner. Fattigdomen ökar. Arbetslösheten likaså. Men det finns ett stödprogram för de fattigaste familjerna – om de sköter vaccinationer av sina barn. Men det krackelerar. Inte bara trottoarerna utan också landet.

Lunch i går. Under den timmen kommer 5 tiggare in på restaurangen. Ingen reagerar. Ingen ger något. Det kommer in försäljare av pappersnäsdukar, små bordslampor, kulspetspennor. Ingen köper. Ingen reagerar.

Men de fornstora dagarna lever kvar. Evita pryder socialministeriets fasad. Det är tangoafton på Café Tortoni. Mässingslamporna är putsade på restaurangerna men matkvaliteten har sjunkit.

Dagens lunch. En smaklös biffstek. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Argentina). 

Jag går in i Motståndspassagen. Ja den heter så – en korridor med hantverkare som alla gör någon sorts motstånd. En del bra. En del dåligt. Men jag hittar en 7 -årspresent till Arman. Den blir klar på fredag. Tar några dagar att tillverka.

Gatorna är fyllda av försäljare. Solglasögon och selfiepinnar. Selfiepinnar – som jag trodde var utrotade – säljer bra. Eller bättre än solglasögon. Och jo – på den kongress jag är på så tar publiken selfies – medan en talare gör en presentation. En filmkamera visade de 1100 i publiken – svepte fram över dem. 90% satt och stirrade i sina mobiler. 9% tog selfies med telefonen vända mot sig själva. Resten lyssnade artigt. Kongress 2018.

Det är när man kliver upp på taket ….

…som man ser att Madrid är en by uppe i bergen.

7B7F319D-F64A-4299-85F4-B9C7126B9608.jpeg

Nere på gatorna är det trångt. Jag tror både madrilenare och turister har kortare högerben. De kan inte gå rakt. De sneddar. De svävar. Även fast de inte tittar i sina mobilerna. Men uppe på taket. Där var det lugnt. En stund.

DCFBDA39-267A-493F-A81F-FD4F6586A48B

Jag sippade lugnt på min Gin and Tonic. (Det fanns 25 olika ginflaskor att välja mellan. Lätt val. Plymouth. The Botanist fanns inte). 

18F3AE54-ED7D-46EE-B35E-8C52CA316AA9Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.

Gatan kom upp på taket och lugnet for. Men fotografering är en stundens ingivelse. De for. Lugnet återvände. Och då såg jag.

70949AA2-E85C-410B-81E5-41EDF2A5B71C.jpegHuset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.

Nåväl. Madrid. Byn uppe i bergen som har restauranger i överdrift. Och de är fyllda. Restaurangerna. Folk äter. Jag trivs här. Jag äter. Också.

Att inte göra annat än vandra på måfå (Jag går rakt! Jag har inte ett kortare högerben) är ett nöje. I Madrid.

4BE55024-C03D-40F9-A702-04227B1CA00C.jpegHär finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 

70D48003-9C68-48F5-B9F2-822319BC8743.jpegProstitution på gatan  mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.

-”Jag är emot invandring men jag vill hälsa till min syster som bor i Madrid”. Typ.

 

När man bara tänker på procenten

62ADDE8A-09C8-46DA-BC2A-4169C8B6DEE4

Kristdemokraterna gör ett framgångsval. Sägs det. Till procenttalen i opinionsundersökningarna stämmer det. Men framgång till vilket pris? Den uppgång de haft motsvarar tappet som Sverigedemokraterna har gjort. Rumsrenare fortfarande att vara främlingsfientlig och Kristdemokrat än främlingsfientlig och Sverigedemokrat.

Bäva månde de trogna Kristdemokraterna – de där ca 3% av väljarkåren som ser ett kristet budskap någonstans i partiets rötter – men som nu tvingas svälja försökskaninen KDUs trevare gentemot ”utmeddombara”-typerna.

Att en hög Kristdemokrat några dagar före valet kliver över till Sverigedemokraterna visar att steget inte var så långt. Det var inget jätteskutt han behövde göra – utan bara en liten glidning.

Förövrigt måste ju Sverigedemokraterna vara det parti där man snabbast och enklast kan göra politisk karriär och försörja sig på politiken – med alla avhopp efter fuskande och ”anonym” rasism och med allt utkastande av dem som öppet deklarerar ut det som partimedlemmarna deklarerar inåt.

 

147EA9C5-039C-4F8C-8CF1-560FDBC2FD40

Utåt åker lammullströjan på. From som ett lamm. Inåt blir det t-shirt och keps. Utåt blir det ”integrationen har misslyckats”. Inåt blir det ”ut med dom bara”.

C763482A-7F4D-4DC1-B690-255AAA4BE4CA

Och ju fler procent som säger sig vilja rösta på ett rasistiskt parti – fast de säger sig rösta för att de är trötta på hur saker och ting ser ut – ju flera av de procenten vill de andra åt. Så istället för att resonera om hur attackera sprickorna i samhället – arbetslöshet – diskriminering – hopplöshet – så flämtar men efter procenten. De Sverigedemokratiska procenten. Inte med ”vad i helvete håller ni på med” utan med karbonpapper.

Jakten på den försvunna procenten.

TV4 gör det hela enklare. Gladiatorspel. Gladiatorspel!! Partiledardebatt som inleds med presentation a la gladiatorspel!! Nästa val blir det väl partiledaraudition där de får sjunga och dansa. Lets Dance där Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson får dansa en rumba medan de sliter i vem som ska föra. Gustav Fridolin och Annie Lööf får sprätta loss i en cancan medan kolbitarna ramlar ur deras fickor.  (TV4 – minns var ni såg detta uppslag till debatt!)

Eller så ska man rota i partiledarnas kylskåp och laga till en middag medan man gråter – inte över arbetslöshet – utan över lökhackning.

Vad som helst för att ta bort fokus från politiken. En oneliner i en debatt är viktigare än frågan om höjd pensionsålder.

Det är underhållning?

Så fan heller. Det är inte underhållning. Det är fråga om vår framtid.

Men tittarsiffrorna då? Strunt i dom. Vill folk se underhållning får de byta kanal.

När kommer den resonerande debatten? Debatten där man inte studsar i sina talarstolar av iver att få kasta ur sig sin repeterade mening?

Martin Wicklin! Martin Wicklin!!  Låt honom sköta partiledardebatten! Han skulle börja med ”vi börjar med att vara tysta i 15 sekunder”. Det vore nåt! Den debatten skulle jag titta på istället för att twittra på.

 

Jimmie Åkessons oskuld

cropped-384968_10151155330227530_1018215999_n

-”Det där får räknenissarna svara på.

Och så de otaliga ”Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.”

Man må tro att Jimmie Åkesson är korkad. Men det är han inte. Detta är hans taktik. Att bli som en av dom i hans hatade etablissemang som kan svara på alla knepiga frågor – det är inte hans val. Han vet att han vinner mer sympati från de som studerat i Livets Hårda Skola genom att vara annorlunda än de som representerar makten. När de där ”politiskt korrekta vänstervridna journalisterna ” ska ställa Jimmie Åkesson på pottkanten genom svåra frågor – så väljer han svaren ”det där begriper jag inte” eller ”vet inte”. Och då hurrar de  från Livets Hårda Skola. De skulle ha svarat likadant själv. Eller slagit tillbaka med  svar som  ”Åk till Venezuela ” när Jonas Sjöstedt svarar på frågor (nåja även akademiskt bildade moderater viftar med Venezuela och Lenin).  Det där begriper jag inte så jag tjoar om Lenin  (som inte ens är på valbar plats i Vänsterpartiets valsedlar)……

Och så skrattar etablissemanget åt Jimmie Åkessons tillkortakommande. Och han vinner ännu mer sympatier….. ”Han är ju som vi,  våran Jimmie..Dom är ute efter honom!”

I varje land i varje val finns det dom som proteströstar. Dom där där uppe i toppen .. dom ska minsann få! Det är dom som Jimmie Åkesson suktar efter. Och vars stöd han har vunnit. Politik som är Anti-politik.

-“Räck upp handen om du är nöjd med din chef!”

Två stycken gör det. Det är deras chef som har ställt frågan från podiet. Vi är nog 200 i rummet på ett seminarium anordnat av Kommunförbundet. Hotell Tylösand. Tidigt 80-tal. Så självklart heter seminariet “Överlevnadssstrategier för socialarbetare“. Det är ju det inåtvända 80-talet. Sök i din mage och du skall finna.

 

iphone12 020

Det minnet har följt mig. Nöjd med sin chef? Det är samma fråga som att fundera över att vara nöjd med sin mamma eller pappa eller fru eller man eller barn eller bil. (Med sin hund är de flesta nöjda).

Lite bättre skulle de nog kunna vara. Lite mer omsorg om mig skulle de kunna ha. Se mig lite oftare. Bekräfta. Liksom.

Tuggmotstånd. Jag vill ha en chef som ger tuggmotstånd. Som utmanar. Bättre en al-dente chef än en söndermosad makaron. -“Allt vad du gör är bra! Du är så duktig!” utvecklar inte. Det försoffar. Jag behöver inte anstränga mig. Det duger som det är. Rutineri.

Min allra första chef 1981 var en sån som knuffar dig i ryggen när du står på trampolinen och tvekar om du ska hoppa eller ej. Det var en bra chef. Jag minns hennes viskning i mitt öra ; -“Föreställ dig alla dom där nakna i en bastu!” när jag prasslade med overheadplasten för att få dom rättvända när jag inför ett antal vitrockade doktorer som satt med armarna i kors skulle föreläsa om hur arbeta med gravida missbrukare. Det blev en lyckad föreläsning. Tror jag. Jag minns också när jag tvekade inför att kontakta polisen när jag misstänkte ett gravt brott i en familj – jag rådfrågade henne och innan jag hade hunnit formulera hela meningen så hade hon lyft upp telefonluren och slagit numret till polischefen – “Hej där! Jag har en här som vill prata med dig!

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Du kan simma! Och kan du inte det så står jag här och slänger ut en livlina!

Sedan har dom kommit och gått. Cheferna. Var och en på sitt sätt. Jag har själv varit – slutat – blivit – chef. I omgångar. Inte ska jag inte. Har jag tänkt. Men hamnat där. Och gillat.  Vetskapen om att inte kunna tillfredsställa alla har varit en ledstjärna. Men att vara någotsånär nöjd själv.

Förebilder. Som hon 2003 när jag och en kollega hade en strid om våra revirgränser. Du klev över! Nej, det var du!  Chefen tog in oss på hennes rum.

I 10 sekunder.

-“Jag ser två vuxna människor framför mig! Ni har en konflikt! Lös den!”  Det gjorde vi.

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Ni kan simma!

Ensamhet. Att vara chef är ensamt. Chefskollegor att prata med. Javisst. Men de har samma behov av att prata. Ut med frustrationen i en hög på bordet och så försöka bena och filea det hela räcker inte tiden till. Istället växer högen.

Men ensamheten tog slut 2010. Ett e-mail från Westport i USA. -“Vill du ha en mentor?”

Svaret blev snabbt. Ja för fan. Och Scott dök upp.

Och sedan dess har jag ett bollplank som studsar tillbaka mina bollar – ibland på ett förväntat sätt – ibland på ett överraskande sätt. Men alltid utan att ge goda råd. (Förutom det första goda rådet – “Jag kommer aldrig att ge dig goda råd”)

Vi har aldrig träffats. Det är en 10 timmars tidsskillnad. San Fransisco – Nairobi. Men det går lika bra med Skype. Hans hund rymmer ibland under våra prat. Min hund skäller ibland under våra prat. Han vaknar upp med en kopp kaffe klockan 0700 – jag har avslutat min arbetsdag och sitter i trädgården. Mina dilemman stöts och blöts och den lösning jag tror mig ha innan samtalet börjar blir annorlunda.

scott

Hans bok har varit till nytta. Vad gör att Fujifilm fortsätter utvecklas medan Kodak tynar ut? Vad behöver en organisation för att utvecklas?

(Svar: “Successful organizations are made up of a mix of individuals. Executors streamline day-to-day operations to make them more effective and efficient; Explorers focus on innovation, constantly hunting for new ideas about the next big thing. Boundary Spanners have one foot in both of those worlds, bridging the gap between executors and explorers.“)

 

Men det är samtalen som utvecklar.

-“Vad gör jag med en chef som petar i detaljer  och som aldrig ser helheten men som vill mikromanagera?”

-“Försök med att ge chefen en aptass.”

-“Ehhhh?”

En spansk hovmålare hade problem med kungen som ville göra det gröna grönare och medaljen större. Ja, han tog helt enkelt över penseln och kluddade som den värsta amatörmässiga kyrkomålare på tavlorna. Hovmålaren bytte taktik. Han målade aptassar på kungaporträtten.

-“Bra tavla men aptassen måste bort!

-“Jag håller med. Du har rätt” svarade hovmålaren.

2013. Jag testar. Hitintills har min chef i Panama alltid petat i detaljer. Han ska inte få peta i detta viktiga arbete – en advocacy-strategi för regionen. Jag skickar honom ett 18 sidors dokument som egentligen är kladden och alldeles för långt. Sparar originalet som är 3 sidor långt.

“Det är bra det här men det måste bantas! Det är för långt!” 

(Han har alltså inte ens läst dokumentet).

Dagen efter skickar jag originalet.

-“Bra! Precis som jag ville ha det!”

Bägge är nöjda.

Eller. Detta är ju manipulation. Eller så är det så man ska hantera mikromanagers. Jag vet inte. Det känns inte bra men det ger arbetsro.

Omorganisation. 2011. Arbetstillfällen försvinner. Ilska. Eller? Är alla verkligen arga? Eller är det så att de arga rösterna tar över och dränker de som tänker annorlunda?

 

Med denna modell kom alla till tals. Och till lyssnande.

Chokladkartong. En förändring kan vara lockande. Jag kan pröva något annat ur pralin-asken.  Det kan finnas nya möjligheter.

Rytande lejon.  Fara å färde. Jag flyr. Platsjournalen. Lediga tjänster.

Paraply i regn. Jag söker skydd. Detta går över. Jag håller mig undan så får vi se vad det blir av det hela. Förmodligen en ny omorganisation.

Nya skor. Det gör lite ont i början. Det skaver. men jag vänjer mig. Efter ett tag.

Vilken bild väljer du? Hur ställer du dig inför en förändring? Det visade sig att en del faktiskt tyckte det var bra. -“Efter 18 år här så har jag en chans att pröva på något nytt!

Det öppnades pensionat. Köptes taxibil. Fixades jobb på UNICEF. Startades uthyrningsfirma för personal till bostadsrättsföreningar. Ingen går arbetslös idag fastän kontoret stängdes.

Informera. 30 personer i rummet. 30 olika berättelser uppstår.

-“Vad var det som sades?” Frågandet och svarandet fortsätter vid kaffeautomaten, vid kopieringsrummet och på lunchen. 30 berättelser vävs ihop och blir något helt annat. Så informera – fös ut folk på en vandring i 10 minuter i grupper om 3 och 3. –“Vad har vi hört? Var det något vi inte förstod? Hur uppfattade du det hela?”  Kom tillbaka och ställ frågor eller protestera men gör det så informeraren kan svara och framförallt lyssna. Flytta in kaffeautomaten och kopieringsmaskinen in i informationsmötet. Rykten adjö. Hej dialog.

Modet att byta. 2013. -“Om du skulle få en donation på en miljon på villkor att du i din tur donerar den vidare till en organisation… skulle din nuvarande organisation få pengarna?

-“Aldrig!”

-“Varför jobbar du kvar där då?”

Just det. Jag bytte organisation.

Ny chef. -“Kommer du att vara bättre än min förra chef? Kommer du att se mig?

Fråga.

-Vad förväntar du dig att jag ska göra?  Vad vill du absolut inte att jag ska göra? Ge mig 3 do’s och 3 dont’s!” Sammanställ. Redovisa. Och trots att alla har sina förväntningar så visar det sig att det är väldigt samstämmigt.

*************

Jag har haft 3 olika arbeten under tiden mitt bollplank i San Fransisco och jag har resonerat.

Jag är på väg att lämna det tredje arbetet. 6 månader kvar. Hur avsluta? Det är lätt att koncentera sig på att rensa bland papper, sortera e-mail och städa undan den sista tiden på jobbet. Genvägar. Jag ska ju ändå sluta.

Men då kommer det… -“What legacy will you leave behind?” Chefen som svävade iväg? Eller som jobbade på? Chefen som inte tog tag i problem för han skulle ju ändå sluta? Eller?

-“What legacy will you leave behind?

the loneliness of being a manager kan brytas. Med ett bra bollplank. Och bra chefer. Men ens chef kan ju också vara en del av dilemmat. Så därför behöver man bollplank. Också.

Och hade seminariet i Tylösand varit idag så hade jag räckt upp handen.