När man bara tänker på procenten

62ADDE8A-09C8-46DA-BC2A-4169C8B6DEE4

Kristdemokraterna gör ett framgångsval. Sägs det. Till procenttalen i opinionsundersökningarna stämmer det. Men framgång till vilket pris? Den uppgång de haft motsvarar tappet som Sverigedemokraterna har gjort. Rumsrenare fortfarande att vara främlingsfientlig och Kristdemokrat än främlingsfientlig och Sverigedemokrat.

Bäva månde de trogna Kristdemokraterna – de där ca 3% av väljarkåren som ser ett kristet budskap någonstans i partiets rötter – men som nu tvingas svälja försökskaninen KDUs trevare gentemot ”utmeddombara”-typerna.

Att en hög Kristdemokrat några dagar före valet kliver över till Sverigedemokraterna visar att steget inte var så långt. Det var inget jätteskutt han behövde göra – utan bara en liten glidning.

Förövrigt måste ju Sverigedemokraterna vara det parti där man snabbast och enklast kan göra politisk karriär och försörja sig på politiken – med alla avhopp efter fuskande och ”anonym” rasism och med allt utkastande av dem som öppet deklarerar ut det som partimedlemmarna deklarerar inåt.

 

147EA9C5-039C-4F8C-8CF1-560FDBC2FD40

Utåt åker lammullströjan på. From som ett lamm. Inåt blir det t-shirt och keps. Utåt blir det ”integrationen har misslyckats”. Inåt blir det ”ut med dom bara”.

C763482A-7F4D-4DC1-B690-255AAA4BE4CA

Och ju fler procent som säger sig vilja rösta på ett rasistiskt parti – fast de säger sig rösta för att de är trötta på hur saker och ting ser ut – ju flera av de procenten vill de andra åt. Så istället för att resonera om hur attackera sprickorna i samhället – arbetslöshet – diskriminering – hopplöshet – så flämtar men efter procenten. De Sverigedemokratiska procenten. Inte med ”vad i helvete håller ni på med” utan med karbonpapper.

Jakten på den försvunna procenten.

TV4 gör det hela enklare. Gladiatorspel. Gladiatorspel!! Partiledardebatt som inleds med presentation a la gladiatorspel!! Nästa val blir det väl partiledaraudition där de får sjunga och dansa. Lets Dance där Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson får dansa en rumba medan de sliter i vem som ska föra. Gustav Fridolin och Annie Lööf får sprätta loss i en cancan medan kolbitarna ramlar ur deras fickor.  (TV4 – minns var ni såg detta uppslag till debatt!)

Eller så ska man rota i partiledarnas kylskåp och laga till en middag medan man gråter – inte över arbetslöshet – utan över lökhackning.

Vad som helst för att ta bort fokus från politiken. En oneliner i en debatt är viktigare än frågan om höjd pensionsålder.

Det är underhållning?

Så fan heller. Det är inte underhållning. Det är fråga om vår framtid.

Men tittarsiffrorna då? Strunt i dom. Vill folk se underhållning får de byta kanal.

När kommer den resonerande debatten? Debatten där man inte studsar i sina talarstolar av iver att få kasta ur sig sin repeterade mening?

Martin Wicklin! Martin Wicklin!!  Låt honom sköta partiledardebatten! Han skulle börja med ”vi börjar med att vara tysta i 15 sekunder”. Det vore nåt! Den debatten skulle jag titta på istället för att twittra på.

 

Advertisements

Jimmie Åkessons oskuld

cropped-384968_10151155330227530_1018215999_n

-”Det där får räknenissarna svara på.

Och så de otaliga ”Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.”

Man må tro att Jimmie Åkesson är korkad. Men det är han inte. Detta är hans taktik. Att bli som en av dom i hans hatade etablissemang som kan svara på alla knepiga frågor – det är inte hans val. Han vet att han vinner mer sympati från de som studerat i Livets Hårda Skola genom att vara annorlunda än de som representerar makten. När de där ”politiskt korrekta vänstervridna journalisterna ” ska ställa Jimmie Åkesson på pottkanten genom svåra frågor – så väljer han svaren ”det där begriper jag inte” eller ”vet inte”. Och då hurrar de  från Livets Hårda Skola. De skulle ha svarat likadant själv. Eller slagit tillbaka med  svar som  ”Åk till Venezuela ” när Jonas Sjöstedt svarar på frågor (nåja även akademiskt bildade moderater viftar med Venezuela och Lenin).  Det där begriper jag inte så jag tjoar om Lenin  (som inte ens är på valbar plats i Vänsterpartiets valsedlar)……

Och så skrattar etablissemanget åt Jimmie Åkessons tillkortakommande. Och han vinner ännu mer sympatier….. ”Han är ju som vi,  våran Jimmie..Dom är ute efter honom!”

I varje land i varje val finns det dom som proteströstar. Dom där där uppe i toppen .. dom ska minsann få! Det är dom som Jimmie Åkesson suktar efter. Och vars stöd han har vunnit. Politik som är Anti-politik.

-“Räck upp handen om du är nöjd med din chef!”

Två stycken gör det. Det är deras chef som har ställt frågan från podiet. Vi är nog 200 i rummet på ett seminarium anordnat av Kommunförbundet. Hotell Tylösand. Tidigt 80-tal. Så självklart heter seminariet “Överlevnadssstrategier för socialarbetare“. Det är ju det inåtvända 80-talet. Sök i din mage och du skall finna.

 

iphone12 020

Det minnet har följt mig. Nöjd med sin chef? Det är samma fråga som att fundera över att vara nöjd med sin mamma eller pappa eller fru eller man eller barn eller bil. (Med sin hund är de flesta nöjda).

Lite bättre skulle de nog kunna vara. Lite mer omsorg om mig skulle de kunna ha. Se mig lite oftare. Bekräfta. Liksom.

Tuggmotstånd. Jag vill ha en chef som ger tuggmotstånd. Som utmanar. Bättre en al-dente chef än en söndermosad makaron. -“Allt vad du gör är bra! Du är så duktig!” utvecklar inte. Det försoffar. Jag behöver inte anstränga mig. Det duger som det är. Rutineri.

Min allra första chef 1981 var en sån som knuffar dig i ryggen när du står på trampolinen och tvekar om du ska hoppa eller ej. Det var en bra chef. Jag minns hennes viskning i mitt öra ; -“Föreställ dig alla dom där nakna i en bastu!” när jag prasslade med overheadplasten för att få dom rättvända när jag inför ett antal vitrockade doktorer som satt med armarna i kors skulle föreläsa om hur arbeta med gravida missbrukare. Det blev en lyckad föreläsning. Tror jag. Jag minns också när jag tvekade inför att kontakta polisen när jag misstänkte ett gravt brott i en familj – jag rådfrågade henne och innan jag hade hunnit formulera hela meningen så hade hon lyft upp telefonluren och slagit numret till polischefen – “Hej där! Jag har en här som vill prata med dig!

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Du kan simma! Och kan du inte det så står jag här och slänger ut en livlina!

Sedan har dom kommit och gått. Cheferna. Var och en på sitt sätt. Jag har själv varit – slutat – blivit – chef. I omgångar. Inte ska jag inte. Har jag tänkt. Men hamnat där. Och gillat.  Vetskapen om att inte kunna tillfredsställa alla har varit en ledstjärna. Men att vara någotsånär nöjd själv.

Förebilder. Som hon 2003 när jag och en kollega hade en strid om våra revirgränser. Du klev över! Nej, det var du!  Chefen tog in oss på hennes rum.

I 10 sekunder.

-“Jag ser två vuxna människor framför mig! Ni har en konflikt! Lös den!”  Det gjorde vi.

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Ni kan simma!

Ensamhet. Att vara chef är ensamt. Chefskollegor att prata med. Javisst. Men de har samma behov av att prata. Ut med frustrationen i en hög på bordet och så försöka bena och filea det hela räcker inte tiden till. Istället växer högen.

Men ensamheten tog slut 2010. Ett e-mail från Westport i USA. -“Vill du ha en mentor?”

Svaret blev snabbt. Ja för fan. Och Scott dök upp.

Och sedan dess har jag ett bollplank som studsar tillbaka mina bollar – ibland på ett förväntat sätt – ibland på ett överraskande sätt. Men alltid utan att ge goda råd. (Förutom det första goda rådet – “Jag kommer aldrig att ge dig goda råd”)

Vi har aldrig träffats. Det är en 10 timmars tidsskillnad. San Fransisco – Nairobi. Men det går lika bra med Skype. Hans hund rymmer ibland under våra prat. Min hund skäller ibland under våra prat. Han vaknar upp med en kopp kaffe klockan 0700 – jag har avslutat min arbetsdag och sitter i trädgården. Mina dilemman stöts och blöts och den lösning jag tror mig ha innan samtalet börjar blir annorlunda.

scott

Hans bok har varit till nytta. Vad gör att Fujifilm fortsätter utvecklas medan Kodak tynar ut? Vad behöver en organisation för att utvecklas?

(Svar: “Successful organizations are made up of a mix of individuals. Executors streamline day-to-day operations to make them more effective and efficient; Explorers focus on innovation, constantly hunting for new ideas about the next big thing. Boundary Spanners have one foot in both of those worlds, bridging the gap between executors and explorers.“)

 

Men det är samtalen som utvecklar.

-“Vad gör jag med en chef som petar i detaljer  och som aldrig ser helheten men som vill mikromanagera?”

-“Försök med att ge chefen en aptass.”

-“Ehhhh?”

En spansk hovmålare hade problem med kungen som ville göra det gröna grönare och medaljen större. Ja, han tog helt enkelt över penseln och kluddade som den värsta amatörmässiga kyrkomålare på tavlorna. Hovmålaren bytte taktik. Han målade aptassar på kungaporträtten.

-“Bra tavla men aptassen måste bort!

-“Jag håller med. Du har rätt” svarade hovmålaren.

2013. Jag testar. Hitintills har min chef i Panama alltid petat i detaljer. Han ska inte få peta i detta viktiga arbete – en advocacy-strategi för regionen. Jag skickar honom ett 18 sidors dokument som egentligen är kladden och alldeles för långt. Sparar originalet som är 3 sidor långt.

“Det är bra det här men det måste bantas! Det är för långt!” 

(Han har alltså inte ens läst dokumentet).

Dagen efter skickar jag originalet.

-“Bra! Precis som jag ville ha det!”

Bägge är nöjda.

Eller. Detta är ju manipulation. Eller så är det så man ska hantera mikromanagers. Jag vet inte. Det känns inte bra men det ger arbetsro.

Omorganisation. 2011. Arbetstillfällen försvinner. Ilska. Eller? Är alla verkligen arga? Eller är det så att de arga rösterna tar över och dränker de som tänker annorlunda?

 

Med denna modell kom alla till tals. Och till lyssnande.

Chokladkartong. En förändring kan vara lockande. Jag kan pröva något annat ur pralin-asken.  Det kan finnas nya möjligheter.

Rytande lejon.  Fara å färde. Jag flyr. Platsjournalen. Lediga tjänster.

Paraply i regn. Jag söker skydd. Detta går över. Jag håller mig undan så får vi se vad det blir av det hela. Förmodligen en ny omorganisation.

Nya skor. Det gör lite ont i början. Det skaver. men jag vänjer mig. Efter ett tag.

Vilken bild väljer du? Hur ställer du dig inför en förändring? Det visade sig att en del faktiskt tyckte det var bra. -“Efter 18 år här så har jag en chans att pröva på något nytt!

Det öppnades pensionat. Köptes taxibil. Fixades jobb på UNICEF. Startades uthyrningsfirma för personal till bostadsrättsföreningar. Ingen går arbetslös idag fastän kontoret stängdes.

Informera. 30 personer i rummet. 30 olika berättelser uppstår.

-“Vad var det som sades?” Frågandet och svarandet fortsätter vid kaffeautomaten, vid kopieringsrummet och på lunchen. 30 berättelser vävs ihop och blir något helt annat. Så informera – fös ut folk på en vandring i 10 minuter i grupper om 3 och 3. –“Vad har vi hört? Var det något vi inte förstod? Hur uppfattade du det hela?”  Kom tillbaka och ställ frågor eller protestera men gör det så informeraren kan svara och framförallt lyssna. Flytta in kaffeautomaten och kopieringsmaskinen in i informationsmötet. Rykten adjö. Hej dialog.

Modet att byta. 2013. -“Om du skulle få en donation på en miljon på villkor att du i din tur donerar den vidare till en organisation… skulle din nuvarande organisation få pengarna?

-“Aldrig!”

-“Varför jobbar du kvar där då?”

Just det. Jag bytte organisation.

Ny chef. -“Kommer du att vara bättre än min förra chef? Kommer du att se mig?

Fråga.

-Vad förväntar du dig att jag ska göra?  Vad vill du absolut inte att jag ska göra? Ge mig 3 do’s och 3 dont’s!” Sammanställ. Redovisa. Och trots att alla har sina förväntningar så visar det sig att det är väldigt samstämmigt.

*************

Jag har haft 3 olika arbeten under tiden mitt bollplank i San Fransisco och jag har resonerat.

Jag är på väg att lämna det tredje arbetet. 6 månader kvar. Hur avsluta? Det är lätt att koncentera sig på att rensa bland papper, sortera e-mail och städa undan den sista tiden på jobbet. Genvägar. Jag ska ju ändå sluta.

Men då kommer det… -“What legacy will you leave behind?” Chefen som svävade iväg? Eller som jobbade på? Chefen som inte tog tag i problem för han skulle ju ändå sluta? Eller?

-“What legacy will you leave behind?

the loneliness of being a manager kan brytas. Med ett bra bollplank. Och bra chefer. Men ens chef kan ju också vara en del av dilemmat. Så därför behöver man bollplank. Också.

Och hade seminariet i Tylösand varit idag så hade jag räckt upp handen.

Nyfikenhet vid åsynen av ett berg….

Men det ska vara ett lagom högt berg. Ett berg som går att bestiga för att se vad som finns på andra sidan. Precis som bergen jag såg från köksfönstret – Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen. Lagom berg för ett barn att fantisera om.

Att födas på platt mark frodar inte ens nyfikenhet. Man vet ju allt. Ser allt. Inga överraskningar. Inga fantasier.  Hade jag fötts på platt mark hade jag nog varit skolkamrer.

Men det måste finnas något som lockar bakom berget. Mer än nyfikenheten. Som vykorten långtbortifrån. Från pappas kusin som blev au-pair i unga år och som skickade vykort från andra sidan bergen och haven. Helmi Maria Lind.

helmi

Källa för fotot. 

40 år efter att jag nådde över köksbänken och kunde  se bergen, satt jag vid ett restaurangbord på Österlånggatan i Gamla Stan. Mittemot mig satt Maureen. Vi skulle leda en 5 dagars kurs ute på Nässlingen i skärgården. Skydd av barn i krig och på flykt. Maureen ville testa en presentationsövning. Rita upp 3 stenar du gått på för att komma dit du är. Vilka viktiga personer – vilka viktiga händelser har gjort att du har hamnat där du är?

steppingstones

Hon tog fram en servett, ritade upp tre cirklar. “Vi testarBerätta om dina stenar…

Jag vet definitivt om den första stenen – och den andra  > Libertad Hernandez Landa (hon blev mördad 1998 denna vitamininjektion från Xalapa i Mexico). Jag var nyanställd – andra veckan på jobbet i Mexico City 1991. Bordet mellan henne och mig var dukat med dokument. Vi skulla gå igenom hennes konsultavtal och det uppdrag hon hade framför sig; se till att programmen för gatubarn blev bättre (det blev dom). Men efter några minuter sopade hon undan dokumenten, tittade mig länge i ögonen och frågade;-“Vad tycker din mamma om att du är långt borta hemifrån?” Vid 34 års ålder tyckte  inte jag att det var ett problem. Libertad tyckte annolunda. Hon såg modersperspektivet.  -“Hälsa henne att du har en reservmamma här. Jag! Det kommer att lugna henne!

A5F0A855-82F0-4629-86FC-C9C2BC42B02F

Libertad – nr 3 från höger 

Och denna reservmamma lärde mig att kasta mig in i konfliktlösningsarbete med nyfikenhet och glädje. – “Jag älskar heta potatisar! Man kan inte hålla länge i dom utan måste ge dem vidare till nästa – och på så vis får alla komma till tals och lyssna på varandra så länge som man kan hålla i en het potatis tills man får hjälp av nästa att hålla i potatisen! Det blir inte en version av konflikten  – utan en tjockare och bredare beskrivning. Och ett lyssnande. Och ett lärande!” Hon lärde mig att inte studera saker och ting på distans utan med dem som man studerar. Hon hamrade rättvisetänkande i mig.

Frågan är om det var det sista som ledde till mordet på henne. Hon skulle publicera intervjuer gjorda med barn som tvingats in i prostitution i delstaten Vera Cruz där hon arbetade. Avslöja ett pedofilnätverk med politiker och företagare.

Eller var det ett rånmord utfört av en taxichaufför?  Det går att sakna Libertad väldigt mycket men all kunskap, glädje, nyfikenhet och rättvisetänkande som hon lämnade efter sig försvinner inte. Någonsin.

462DE846-A31D-4302-AC9A-A8294A9062E8

En kurs i psykosociala program med representanter för internflyktingar i Guatemala under brinnande inbördeskrig. Vi är i utkanterna av Antigua. -“Hur ska vi få de som inte pratar så mycket att få utrymme att prata? Hur ska vi få de pratglada att prata lagom?” frågar Libertad. Hon har svaret.  När deltagarna kliver in i samlingslokalen får alla 8 kaffebönor var. Varje gång man ska prata – kostar det en kaffeböna. Vi håller tiden den dagen – ingen kall mat till en försenad lunch, ingen sen kväll. Alla kommer till tals. (En försöker dock låna kaffebönor av andra). Det handlar inte om att bromsa folks åsikter och erfarenheter – det handlade om att allas erfarenheter av att leva på internflykt -lika viktiga – kommer fram.

Tillbaka till servetten och den första stenen. 2004 – Gamla Stan. Jag förklarar för Maureen var jag är född. De där bergen som jag såg bakom  köksfönstret (förresten samma köksfönster där mamma gluttade bakom gardinen – “Titta! Det kommer en bil? Vem kan det vara? Den bilen har jag inte sett förr!“) och vykorten från New York och lite varstans ifrån. Helmi Maria som inte ville lära sig att mjölka kor för då hade hon blivit kvar i byn.

Och just i denna stund händer det något märkligt. På gatan utanför restaurangfönstret går Helmi Maria. Som jag inte har sett på över 10 år. Min första sten. Min nyfikenhetsinspiratör. Maureen och Helmi Maria presenteras för varandra och vi kommer överens om att detta är en bra presentationsövning som blev bättre tack vare att den första stenen dök upp live mitt i övningen.

Jag minns inte längre vem  eller vad som var den tredje stenen. För den är inte densamma nu som 2004. Den tredje stenen lärde jag känna 2006. Han koordinerade då en FN-ledd studie om våld mot barn. Paulo Sergio Pinheiro. Nuförtiden rapportör  för FN om brott mot mänskliga rättigheter i Syrien. Då en kämpe för barns rättigheter. Ja, det är han ju fortfarande.

paulo

Men modet. Ilskan över orättvisor. Rätten av att – som han säger – vara så gammal så han inte har tid längre  att vara diplomatisk. Jag minns hans inlägg vid ett möte 2009 i Lima, Peru där de amerikanska staterna skulle diskutera framsteg vad gäller barns rättigheter i regionen och Colombia och Venezuela hamnade i ett av sina vanliga gräl anklagandes varandra och Venezualas representant sökte lite stöd från omgivningen med frågan;

-“Inte ska väl en annan stat lägga sig i en stats sätt att hantera sina barn?

Paulo suckade och svarade -“Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Vem som helst hade kunnat bli anklagad för att vara spydig och arrogant, men inte Paulo. Hans brinnande intresse för mänskliga rättigheter, hans erfarenhet, hans rättvisepatos skapade respekt. Som min tredje sten är han grunden för tanken – “Ge inte upp! Var arg när det behövs men förklara varför du är arg! Det är ok att vara förbannad när man ser orättvisor! “

Men när det behövdes var han diplomatisk. Som januari 2010. Jordbävning i Haiti. Kongressledamöter från USA ville rädda Haitis barn. Snabbadoptioner till USA! Som om det skulle kunna lösa problemen. Snarare skapa nya problem genom att ta till adoptioner mitt i en kris. Som ansvarig för barnrättsfrågor inom Organisation of American States (OAS) blev han lyssnad på. En tvärgrupp för barnskyddsfrågor inom USA´s administration såg till med Paulos hjälp att de “goda ideerna” från kongressledamöter skrinlades. Hur han gick till väga vet jag inte. Jag fick sitta i väntrummet utanför mötet i Washington DC  men han kom ut storleendes från mötesrummet. Mission accomplished.

 

 

Jag hoppas jag kan träffa på fler stenar som inspirerar. Fler stenar som finns där bortom Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen.

 

 

 

När främlingar knackar på …

couchsurfing

Det var ett himla gnyende framför en stängd dörr i morse. Främlingen som kom med 20.15 planet från Kigali igår sov för länge. Tyckte hunden. Han hade hunnit inspektera gästbadrummet för att lära känna främlingens vanor innan han ställde sig vid dörren och försökte vänligen väcka gästen.

Couchsurfing. Den nyzeeländska uppfinningen. Låna någons soffa gratis. En eller ett par nätter. Och det kan man förstå – att resa från Nya Zeeland till Europa gör att det är ont om pengar när flygbiljetten är betald. Eller så var det en amerikan som grundade sajten. I vilket fall så var det långväga resenärer som behöver någonstans att bo. Gratis. Fast de flesta brukar laga en middag och diska. (Fast hon från Malta krossade porslin när hon diskade och grälade sedan argt på sin pojkvän).

Jag har tagit emot främlingar sedan 2006 – Addis Ababa. Den första gästen var  en litauiska. Hon klättrade upp i vattentornet i trädgården – för vart hon än kom så skulle hon inleda med att klättra upp på den högsta punkten. Hon hade med sig vodka och rökt korv.

Nästa gäst från USA sade jag nej till. Han ville samla 50 personer i min trädgård för att healing-dansa för världsfreden. Det hade nog lett till ett smärre krig i mitt grannskap. Nästa förfrågan handlade inte om att bo hos mig – utan damen från USA ville att jag skulle möta henne på flygplatsen och ta hand om hennes dykarutrustning mendan hon flög vidare. Jag sade nej. Hon blev arg.

I Lima hade jag en fantastisk kokerska med man på besök. Hon var USAs representant i SlowFood-rörelsen.  En fransman höll på att försvinna på en bergsvandring, blev rånad men lyckades ta sig till Lima. Han var en som gillade långpromenader. Så långt har jag aldrig gått. Tidigare.

Här i Nairobi kom en cyklande tysk förbi. Han skulle cykla från Kairo till Kapstaden. Efter två månader var han framme i Nairobi. Han hatade Afrika. Sedermera hörde jag att han slutade cykla i Zambia och tog busssen i stället.

Det vitryska paret kom liftandes från Kampala. Där hade de blivit rånade på kamera och gympaskor. De stekte potatisplättar med sur grädde. Och det var riktigt gott.

Världens bästa mexikanska var ett energiknippe som stannade i två omgångar. Hon skickade en t-shirt från Mexico som julklapp. Paketet kom fram i mars.

Mannen och kvinnan från Valencia var de mest avslappnade främlingarna. De uppehöll sig mest i trädgården lekandes med hunden.  De två doktorskorna från Barcelona som hade volontärarbetat på ett landsbygdssjukhus lagade mat mest hela tiden. God mat.

De schweiziska journalisterna kom från krigets Congo och skulle till krigets södra Sudan. De klarade sig.

Främlingar har kommit och gått. Världen har knackat på. Alla har lagat mat från sina hemländer – utom den tyske cyklisten. Om du inte kan besöka alla världens länder – se då till att de besöker dig. Inte en stund har jag ångrat främlingars dörrknackande. Tvärtom.

Dags för nedräkning

utsikt

Jag kommer att sakna denna utsikt.

6 månader kvar i Kenya (det land jag bott längst tid i förutom Sverige). 6 månader för att fundera och resonera om vilket land som blir det nästa jag ska bo i. Det är lång tid kvar. 6 månader.

Hembiträdet däremot berättade denna morgon att hon har en vecka på sig att hitta en ny bostad. Det ska byggas en motorväg där hon bor.  2000 familjer drabbas. Hon är en av dom. Hennes hyrda hus har dock inte rivits. Ännu.

kibera

-“Trivs du i Kenya?” är den mest svårbesvarade fråga jag avskyr att få. Den går inte att svara på. Det är precis som -“Trivs du i Sverige?” Kenya är precis som Sverige. Det finns saker och ting att trivas med och saker och ting att otrivas med.

Det otrivsamma gjorde sig synligt i morse. Trafiken. En bil kör om en annan bil som kör om en tredje bil. Mötande trafik. Tre bilar i bredd. Går det så går det -mentalitet. Det gick tack vare att jag tvärbromsade. Jag kommer inte att sakna trafiken i Kenya. Eller det som sker i trafiken.

Screenshot 2018-07-24 09.51.46

För andra började dagen med att bli rånad (nu skedde detta 16,3 km från mitt jobb – så ingen akut oro) Men detta är vardagsmat. Tredje bussrånet i Nairobi på 10 dagar. Mitt i morgonrusningen.

Nog med gnäll.

Det trivsamma;

Det gröna. Det växer. Det frodas. Det skjuter upp rosor ur busken varje vecka. Avocadoträdet dignar.

Det varma. (inte vädret – det är iskallt nu). Men det mänskligt varma. De hummande samtalen. De grova skratten. De nyfikna leendena.

Ostdisken på Carrefour.

Armantoys

Jag har börjat förbereda Arman på en flytt. Det blir inte lätt. Nattvakten hade ett förslag

– “Ta med mig så jag kan fortsätta ta hand om Arman!” Nog med förslag. Omöjligt förslag.

Och detta ska han få förklara resten av sitt liv…

babyhanslind

Stackars barn. Hedrad jag.

Hunden hade väntat vid grinden i 10 dagar. Ledigheten var för lång. Men sedan kom han. Nattvakten. Glad. Hunden ännu gladare. Det är nattvakten som tar hand om Arman när jag reser. Det är nattvakten som tar långa promenader i terrängen med Arman varje eftermiddag. Vänner.

Men nu har han ett annat ärende. Nattvakten (inte hunden). Ett foto och en kopia på ett födelseregistersbevis.

Hans Lind. 6 månader gammal. En total överraskning. Jag visste att han hade 4 barn. Men nu ett femte. Med ett för mig välbekant namn men för barnets omgivning ett mystiskt namn. Resten av sitt liv kommer han att få förklara varför han fick detta namn.

Jag visste om de 4 syskonen. För två år sedan hade de paratyfus. Stor oro i familjen. Men så fort de kom till ett bättre sjukhus- tillfrisknade de. De var där vi bondade. På riktigt. Nattvakten och jag. Men det började egentligen  2 år innan. Julen 2014. I den stora mataffären stod korg efter korg lastad med majsmjöl, socker och té. Julklapp till dina anställda. Men varför ska de släpa på korgar när de ska med bussen hem till byn över julen? Bättre med pengar. Dagvakten och nattvakten fick motsvarande 850 kronor vardera. Dagvakten sade tack så väldigt mycket! Nattvakten kom med en julklapp – ett foto på de 4 barnen. Och sade-:

-“För första gången i mitt liv är jag skuldfri!

Och så är det. Man hankar sig fram. 80% av Kenyas befolkning flyter nätt och jämnt. Det går ihop dag efter dag om allt fungerar. Men går nåt snett – paratyfus, malaria, en olycka – så sjunker man. Tvingas leta efter någon som kan hjälpa – som kan låna pengar. Det finns ett sms-betalningssystem som heter MPesa. 50% av de som lever under fattigdomsgränsen använder MPesa. Inte för att betala när de handlar- utan för att skicka pengar fram och tillbaka.

Fram när de har.

Tillbaka när de behöver.

Bara 3,4 % av befolkningen har en frivillig försäkring. För de som inte har – är MPesa försäkringen. Och en källa till ständiga skulder. Och en flytväst.

Att 850 kronor kan göra en skuldfri var en ögonöppnare. Öron som hade fått varningar – du kommer att bli en bankomat – alla kommer att vilja ha pengar av dig.  Må så vara – men det går att hantera. De av de skuldfria öppnade ögonen såg något annat. För att kunna hantera sin ekonomi måste man vara skuldfri eller nästan skuldfri. (Minns Göran Perssons – den som är satt i skuld är inte fri -och så drog han ner på socialförsäkringarna så stora delar av befolkningen hamnade i ökade skulder).

Vi slöt ett avtal. Nattvakten fick ett lån för att kunna planera sin framtida ekonomi. Återbetalning genom långpromenader med hunden Arman och genom att ta hand om honom när jag reser. Han är nu inne på sitt tredje lån. Återbetalningarna har fungerat prickfritt. Och framförallt har ny vänskap uppstått. Hund och nattvakt. Nattvakt och hund. Det som började för 4 år sedan med en nattvakt som höll en käpp mellan sig och hund – är nu kramar och smek och pälsrufsningar. Och en hund som varje dag -kvart i fem – sätter sig vid grinden och väntar.

Och så Baby Hans Lind. Född i ett sjukhus några kilometer från Uganda-gränsen. Jag är hedrad. Pojken har ett liv av förklaringar framför sig.

Namn betyder något. Jag minns själv berättelserna om vad jag skulle ha hetat. Nån gammelmoster från den finska sidan av familjen föreslog “Ari Petter“. Petter förstår jag- så hette ju farfar. Men Ari….. jag skulle ha fått gå genom livet som en arg Petter.

Stig Anders” föreslog någon annan. Men det namnet hamnade på väntelista och en yngre kusin fick heta så i stället.  Så det blev “Hans” efter min far och Erik efter någon obekant. Och det namnet lever nu vidare i Busia County i Kenya. Några kilometer från Uganda-gränsen.

När jag bodde i Etiopien lärde jag känna “Det här är den sista” – en kvinna med 11 äldre syskon. När jag bodde i Nicaragua träffade jag på barn som fick halva pappas och halva mammas namn. Mariberto (efter Maria och Alberto). Eller så fick man lokaliserade namn som Hilario (efter Hillary Clinton). På besök i Venezuela så stötte jag på både Usnavy och Usmail (efter US Navy och US mail).

Jag hoppas att  baby Hans Linds pappa förklarar ordentligt för sonen varför han heter som han heter. Jag hoppas att den storyn inkluderar en stor fin schäferhund.

E0BA921A-45A7-484A-B4A7-D82675FEEF0F