I natt började jag på ett nytt arbete….

Iphone9 002

Eller det var ju i morgon jag skulle börja. Alltså i dag.

Försäkringskassan i Örebro. Min nya arbetsplats. Så det var måndag kväll i Örebro. Ett knytkalas i en blivande kollegas hus. Stort kök. Mat överallt. Det låg två döda råttor på en långbänk – men de täcktes delvis över av varsin kökshandduk. Allteftersom kvällen gick så blev råttorna alltmer avgnagda. Det bekymrade mig inte då. Men det gör det nu.

Det var ett trevligt kalas. Trevliga blivande kollegor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle arbeta med. Informationen var bristfällig. Men jag skulle inte få komma till jobbet på fredagen för då skulle TV komma dit och filma inför sin nya serie om “Livet på Försäkringskassan” – en serie som skulle öka folks förtroende för Försäkringskassan. Jag var inte skolad ännu i hur  svara på frågor från media. Så en ledig fredag.

Jag försökte skämta lite om huruvida jag skulle spionera på sjukskrivna, om jag fick googla på dem och allt sånt där fördomsfullt  jag misstänker att  de egentligen gör på Försäkringskassan. Inget gensvar. Inget skratt. Bara svaret;- “Vi är måna om försäkringstagarna!”

Det var en riktigt lång dröm. En sån där där jag vaknar upp bekymrad över att inte ha ordnat med bostad i Örebro.

Och självklart drömmer jag sådärlångt efter att ha sovit i 10 långa timmar – trött efter nattflyget från Paris, där  jag bara sov 3 timmar för att väckas upp av det hurtfriska tjoandet om “Coffee or tea?” klockan 04.00. När jag hade kunnat sova en timme till. Hade jag fått det så hade säkert inte de avgnagda råttorna dykt upp i drömmen.

Det var ett bra flyg. Som började vid gaten.

-“We will follow you were ever you go!” sade den amerikanska damen med den sure maken. De skulle åka vidare till Victoria Falls och sedan till Rwanda för att möta gorillor. Vi var alla förvirrade om hur köerna fungerade inför påplanklivandet. Så amerikanskan ville följa i mina fotspår. Det gjorde hon rätt i för jag stod i rätt kö. Visade det sig. Under tiden hann vi prata och prata och prata. Dock ej hennes make som inte sade ett ord. Han bytte dock plats och ställde sig mellan oss. Det var det sista jag såg av hennes tandställning. Till morgonen efter när vi klev av planet och hon var lika hurtig som kvällen innan. Så jag antar att hon sade ja till “Coffee anyone?”  utropet.

Advertisements

Jag har iakttagit människor

imageFörst var det buffé-japanen. Det vankades frukostbuffé 0700-1100 och sedan lunchbuffé 1200-1400 och sedan eftermiddags te-buffé 1500-1630 och sedan middagsbuffé från 1700-2100 och sedan drink buffé fram till kl 23.00.

Han drack inte mycket. Men han åt. Eller inte. Han tömde bufféerna men lämnade det mesta oätet. Han skulle bara samla på hög. Utfall att. Kriget kommer. Eller nåt.

Hans smala, hälften så gamla fru,  åt bara bröd.

Sedan kom det gamla amerikanska paret. Långsammaste buffé-vandrarna nånsin. Dessutom skakade de bägge två så maten ramlade från deras tallrikar. Med sig hade de sin drygt 40-årige son. En moders kärlek omhuldade honom. Han klagade dock. Sade sig inte må bra. Modern hade två konkreta förslag;

-”Either we open the window or you just should regret you had a glass of red wine!”

Han blev inte nöjd med de konkreta förslagen. Höll upp sitt vinglas och slickade på glasets kant.  Och läppjade i trots.

Och så den snabbätande mexikanskan. Knappt hade hon satt sig så pinnade hon tillbaka till buffén. Dottern fick sällskapa sin IPad under tiden.

Jag själv hängde mest vid ishinken med champagne.

 

Och jag som trodde det var fattiga riddare!

Receptet såg så ut. Bröd. Ägg mjölk. Pain Perdu.

Jag bedrog mig.

A6445DB2-E31A-433C-AEC6-FC31FD2D5F9E

Det var ett himmelrike på en tallrik. Nästa som den där Ile Flotante i Geneve för 15 år sedan. (Men den var kladdig och klistrig och skeden blev till en Karlsson klister tub)

Paris. Igen. Under fotbollsVM. Det gick inte att få tag på en taxi strax före matchen idag. Det gick inte att flytta in i hotellrummet som jag bokat. (Jag antar att rumsstäderskorna laddade upp inför matchen). Men det fanns en tv i hotellbaren. Men den tv:n frös till regelbundet. Det blev massutflykt från baren av brummande åskådare.

Nåväl – alla är nöjda efter Frankrikes seger.

Det är stekhett i Paris.

5738D48F-F584-4D65-B5A7-C34A6B84ECA5

Maten är varm hela tiden. Gatorna kokar.

Jag besökte min favoritkrog Les Tantes Jeannes igår till lunch. Ägarinnan ursäktade sig för sin autistiske son. Han var inget att ursäkta för. Han var genuint nyfiken. Och maten var bra. En 6 rätters överraskningsmenu. Till lunch. Jag blev inte överraskad. Jag blev nöjd.

Från Sverige hörs stönanden om nazister och bleka poliser. Här står polisen mitt i gatan och viftar iväg alla lastbilar. De för inte köra mot Macrons hem. De får köra andra vägar. Inga bleka poliser här. Inte.

Nu sitter jag i en lounge på hotellet. Det vankas mat – buffen står fylld. Det vankas vin. Ishinken är fylld med flaskor. Ät vad du orkar. (Folk orkar). Drick vad du orkar (det gör inte folk) Männen är feta och har foträta sandaler (läs – medborgare i USA). Damerna har ekiperat sig på modegatan och ondulerat håret (läs- medborgare i USA)

Den här delen av Paris är mer kontorig än St Germain där jag bodde senast. Här rullas trottoarerna ihop vid 20.00. Inte 5 krogar i varje korsning. Bara en i varje kvarter.

Jag drällde på Museet Jaquemart-Andree idag.

De hade inga barn. Och bara 13 års äktenskap. Efter ett tag flyttade hon sitt sovrum närmare hans. Det blev inga barn i alla fall. Det blev ett museum efter det att bägge hade dött. Deras shoppinghobby etablerat i ett vackert hus.

I morgon. (Om jag inte steks i värmen) är det en obestämd stadsdel. Jag brinner av nyfikenhet över vilken det blir.

Updatering. MARAIS. Victor Hugos lägenhet. Anka. Svett.

Staden som aldrig tar slut

3429CE1E-151B-49D6-A442-EDB8CCF9C94C(56139F05-9667-4B86-8BD0-A552B3EBFFFADet är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).

Det är Paris. Staden som ler. Och som söker bekräftelse. Och får det.

Två tyska turister framför mig. Vi ska söka upp Marie Antoinettes fängelsehåla. De tar sin tid. Gräver i sina fullt utrustade ryggsäckar.  Guideböcker. Regnrockar (solen skiner men för en tysk väntar regnet bakom hörnet). Foträta skor. I reserv.  Det kan bli strid. Tyskarna har ju ockuperat Paris förr. Personalen i säkerhetskontrollen himlar med ögonen. Tänker på lunchen som väntar. Tålamod med ockupanterna.

Det är fler selfiepinnar i Barcelona. Tack.

Jag vill äta anka. Hittar en restaurang. Som är stängd. Letar efter god mat. Tripadvisor räddar. Här har folk gått för att fira födelsedag.

Jag ska fira födelsedag. En sorts. En dag då jag trodde jag skulle sluta fylla år. För exakt 2 år sedan. Sluta i ett dike. Men det gjorde inte jag. Jag ska fylla livet.

Jag hittar en restaurang. Den är väldigt beige. Ett äldre japanskt par ler snällt. ”Här kan du äta”  Det är en japansk chef som frankifierats. Därav så många japaner i publiken. Ja – har man kockar som tävlar i kock tävlingar så är  restaurangen en estrad och publiken instagrammar allt de ser. Så ock jag.

CF1E66CE-D301-4675-8259-74ECB165E26ASkådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.

Paris. Jag beställer en meny med 5 rätter. Sommeliern väljer vinet. Jag berusas av vinet. Inte så jag blir full. Utan nöjd. Väldigt nöjd. Det är norra Frankrike som pressats ner i glasen.

 

Osten. Osten! Osten!!

 

Jag trodde jag beställde 5 rätter. Jag hade fel. Jag fick mer.

Glad  gick jag ut i livet. Glad över att leva. Glad  över att ha smaken av en Armagnac 1977 på min tunga.

79ED8DCB-713A-42C7-BECF-3A110C08B969Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.

-”Enjoy life” säger han.

Jag gör det.

Ikväll blir det fläsk. Bokat bord på Gerard Depardieus restaurang. Han känns mer som fläsk än denna japansk-franska ….. ja just det. Apelsindessert med saffran. Saffran som smakar saffran.

93674159-0AA2-4DAF-BC6B-73C5C904E00D

Paris. Staden som aldrig tar slut. Staden där jag kan hitta ett äventyr i varje kvarter. I morgon lämnar jag staden. Men är tillbaka 4e juli – 8 juli. Och ännu fler gånger.

Borde jag skaffa en blodtrycksmätare?

3D5D2757-4C95-4443-A097-F9CD89E72914.jpeg

Det började 2013. Första gången i en A380 – Johannesburg – Paris. Jag kliver in på planet, hivar upp handbagaget. Då närmar sig en flygvärdinna – ”Are you ok?” Jag tycker hon ser bekymrad ut. Förvisso har jag suttit 2 timmar i en lounge och druckit några glas vin. Men ser jag sjuk ut? Jag blir lite stött.

Och så hände det igår igen. Pursern – den pratgladaste nånsin – sätter sig på huk vid mitt säte. Och så kommer det – ”Are you ok?” Nu är klockan 0800 på morgonen och jag har inte druckit några glas vin.

Den gemensamma nämnaren är att bägge arbetar på Air France och kanske kanske har de egentligen drömt om att bli läkare? De ser varje passagerare som en potentiell patient så de kan hämta sin akutväska och börja pilla på en.

Men….. i går kväll när jag kastade mig undan ösregnet och in på en restaurang och möts av det polyglotta ”ça va? – Are you ok?” så förstår jag. Det är inga läkarwannabees – de är fråga om rak översättning. How are you?

Bak i tiden. Jag klev in i en kroatisk turistbyrå 1991 – ja då var den ju jugoslavisk.  Jag möttes med Što mogu pomoći?

Aha! En hälsning!  Jag svarade med samma mynt. Damen log rart. Tycke uppstod och vi hade hälsat på varandra. Så jag fortsatte med att hälsa lokalt vart jag än kom. Alla log vänligt.

Što mogu pomoći? 

Det lät både vackert och väluppfostrat.

Tills den sista kvällen på Unijes enda restaurang.

AC16CE30-4E73-4B0B-B23F-3E1B85C7FC2AJag var på väg till Mali Losinj med båt från Rijeka. Jag klev av på fel ö. Unije. Kväll. Båten gick. Jag var ensam turist. Inget hotell. Nästa båt skulle gå om en vecka. Militärförläggning på ön. Inga turister välkomna. Skrämde hon mig med. Den onda Zlata – serbiskan som var gift med pensionerade Arthur – en snäll krumryggad tysk. De tog hand om mig. Jag fick hyra ett rum.

De log när jag på morgonen dundrade nerför trappan och sade Što mogu pomoći? 

Nothing – svarade Arthur – the breakfast is ready. Och där borde jag ha anat att jag var ute på hal is. Men man byter inte ut ett vinnande lag.

Ön var öde. Det var jag och getter och på väg tillbaka från Arthur och Zlata efter kvällsmiddag på öns enda restaurang dödade jag massor av grodor. De låg överallt på vägen. Och finns det grodor så finns det ….. ormar. Arthurs och Zlatans toalett var ett utedass. En toalettstol av den vanliga porslinsarten men i ett bås med cementgolv och ett hål från stolen rakt ner …. i klippan. Högt fall.

Men en morgon satt jag med benen rakt ut i luften. Byxorna nere. Fötterna på cementplattan. Tittar ner på golvet och golvet rör sig. En orm ringlad runt toalettstolsbasen. Upp med benen!!! Arthur!!!!! Help!!! En kvastsvingande Arthur dyker upp. Zlata skrattar. Jag förnedrad.

Segelbåt. Den österrikiska familjen dyker upp. Sällskap! De har en dotter som ser ut som Carole Bouquets lillasyster – ja i alla fall när hon var med i Bondfilmen.

CE6D38D1-7790-4CAC-843A-7A18F9D4763D.png

Hon petar med sina fötter på mina under middagsbordet. Vi har avskedsmiddag. Avslutar med pannkakor med chokladsås och sedan ska österrikarna segla vidare.

(Jag låter bli att skriva om när de tog med mig i segelbåten till en nudiststrand)

Morgonen efter kommer Zlata uppdundrande uppför trappan. Your friends are gone! Ýou are all alone now!!”

Hon ler glatt. Skadeglatt.

Men så kommer båten – som ska ta mig vidare. Efter en vecka av Što mogu pomoći? Och Zlata.

Sista kvällen är det avskedsmiddag. En makaronigryta på den enda restaurangen. Ägaren sätter sig ner.

Han säger att Zlata egentligen är snäll. Men hon har tagit på sig att låtsas vara elak. Hon spelar sin roll bra.

Men sedan kommer det. You are the first swede i have met. It was nice meeting you. But i wonder – why do you say Što mogu pomoći? every time you enter the restaurant? Its strange…

-Do I pronounce it wrong?

-No… its just wrong. 

-Isn’t it the correct way to greet?

-Its not a greeting…. it means How can i help?

På väg till Paris. Igen. För att fira livet.

44B8ADDA-C207-4F0E-A0AB-3CEFC3808EF5.jpeg5 dagar och nätter i Paris väntar. Varför alltid Paris?

Jo – staden tar aldrig slut. Denna gång ska jag för andra gången – första gången var 2002 – bo på  nedre delen av Seine. 100 meter från den stora matbutiken. 150 meter från restaurangen  Les Botanistes.  10 meter från Luxembourg-parken.

Men det ska regna i Paris.

Air France har börjat flyga direkt. Och det är bra.  Mat, vin, säten och filmer är mycket bättre än Kenya Airways. Äggröra med tryffel och hummer till frukost. Eller de sade att det var brunch för då kan man ta ett glas vin till maten. Det kan man inte göra till frukost. Säger de. Jag håller med.

Men ….. i natt drömde jag om att en flåsande massmördare följde mina steg. Han var känd för att stampa ihjäl barn. Jag blev visad blodfläckar kvarlämnade efter hans offer. Eller fläckar? Mera pölar. Jag visste vem han var men han var hela tiden några steg bakom mig.

Det är inte en parisförberedelsedröm.

Det är mer fråga om att det  på torsdag den 31a  är 2 år sedan kidnappningen. Inga mardrömmar utom för ett år sen. Och nu efter 2 år. Men på 2-årsdagen firar jag livet. Inte skräcken. Inte döden. Inte blodpölarna.

Men jag är på behörigt avstånd. För ett år sedan i Casablanca. Nu i Paris.

Mardrömmar dröms bäst med distans.

||||||||||||||

1. Paris ja. Min första parisvistelse var ett byte av järnvägsstationer. Jag skulle från Lissabon till Malmö. Jag hade rest i två dygn. Min blöta handduk i ryggsäcken började lukta oroväckande illa. Jag hade slut på pengar. Vindruvor och vitt bröd var vad jag hade ätit de två senaste dagarna. Jag hade lutat mig ut från tågfönstret och fått sot i ögonbrynen. Jag såg märklig ut.

Tunnelbana mellan järnvägsstationer. Luktande jag. Illaluktande jag. Jag minns en tennisspelare som höll sig för näsan.

2. Andra gången i Paris var jag på ett möte på UNESCO som jag inte förstod nånting av. Men en amerikanska tyckte vi skulle gå till ett autentiskt ställe dit inga turister hittar.

Det var bara turister där.

Men Rodinmuseet! Fast fru Camille Claudel var bättre än maken. Är.

3. Tredje gången i Paris gick mitt sällskap 5 meter framför mig hela tiden. Det fick mig att avsky Paris. Ett tag.

4. Fjärde gången i Paris var hela turisteriet med grodlår och ”jag framför Eiffeltornet och jag framför Triumfbågen och hela det där köret utan att ta av sig solglasögonen”. Det fick mig att längta efter att åka till Paris ensam.

5. Femte gången i Paris. Delat rum med ”mamma” utan toalettdörr. Men detvar roligt. Förutom toabestyren.

6. Sjätte gången i Paris hamnade jag i förorterna och förvånade mig själv. Lite.

7. Sjunde gången i Paris högtravade jag vid Operahuset. Och minns inte riktigt vad jag gjorde.

8. Åttonde gången i Paris såg jag en Pro-marihuana demonstration och bestämde mig för att aldrig mer bo vid Place Republique.

9. Nionde gången i Paris höll jag på att stekas i hjäl i ett hotellrum. Det var varmt. Kvavt. Ingen luft. Men en tapet med änglar i taket.

10. Tionde gången i Paris log jag hela tiden. Utom på en snorkig restaurang.  Jag fyllde 60 år och blev mogen.

Nu är det gång nr 11.

Vatten

82F48C18-EDA4-4FF0-9D6E-A1014AD08BF5.png

Markera att du är i säkerhet” uppmanar Facebook. Jo, jag är det men inte de 76 som har dött och de 250 000 som tvingats lämna sina hem. Det har regnat i fyra veckor och det ska regna resten av veckan.

Nairobi känner av det hela. Vatten som inte rinner undan. Flodbäddar som det byggts vägar och hus på. Ingenstans för vattnet att rinna. Bara vara. Stilla på fläcken.

D7EEE7C5-D479-432E-87D9-7402A0BD327B.png

Dräneringsdiken fyllda med plast och sockerrörsrester. Vatten som stannar. Trafiken mullrar på tomgång och plaskar på försök ner i vattnet. En del kommer genom. Andra stannar. Med vattnet.

Men det är ett smärre problem jämfört med de som bor vid de större floderna på slättmarken. Floder som svämmar över sina breddar och drar med sig allt vad de kan. I Tsavo nationalpark har ett flertal turist-lodges svepts iväg. I Masaii Mara har det varit blött.

82A6E668-B6A7-4F2B-9488-952D056B3B6DSyndaflod? Nej. Det s k Long rains – mars och april som varit intensiva men där marken inte är förberedd för vattnet. Dåliga dräneringsdiken. Ont om träd som binder fast marken så de spolas iväg med vattnet och kommer som lerväggar rasandes på sin väg mot havet.

Nature meeting man and man is not prepared.