Vårt korta möte

Vårt möte är kort. En bråkdels sekund. Hon är på väg mot sitt håll. Jag mot mitt. Jag vet varthän jag ska. Jag undrar om hon har ett mål. 

Två resväskor. Den ena har en filt ihoprullad och fastbunden. Den andra en tunn madrass. Ihoprullad. Trångt snörad. 

Jag har en kabinväska. En övernattning. Ett par sandaler. 2 par kalsonger. 2 par strumpor. 2 skjortor. (Egentligen räcker det med 1 av varje men man kan ju alltid råka ut för att spilla kaffe och då är det bra att ha en reserv med sig). Jag packade också ner rakhyveln och rakkräm även om jag rakade mig i morse men tåg kan ju bli inställda så jag behöver ju ha rakhyveln med utifall att. En bok. Datorn, IPad, 2 mobiltelefoner. 

Jag vet inte vad hon har i sina väskor. De är tunga. De rullar tungt efter henne. Det är nog hela hennes liv i de två väskorna. Jag gissar vilt. Jag tror hon är rumänska. Jag är svensk. Samma Europa. Samma EU. Vitt skilda liv. Jag med neurosen om hur många skjortor att packa ner utifall att. Hon med funderingar om var hon ska sova nästa natt. 

Jag är inbokad på ett hotell i Delft. Universitet har ordnat rabatt. För henne är det andra rabatter det handlar om. I parken. 

Varje morgon ser vi dem. Jag och assistenten. De sover i rabatterna. På parkbänkarna. Inne i den lilla stugan  i barnens lekhörna. På konstgräset på fotbollsplan. Insvepta i filtar. Skorna som huvudkudde. 

De andra EU medborgarna. De som inte packar ner en extra skjorta för utifall att de skulle spilla kaffe. De som har andra bekymmer för dagen än om rakhyveln ska packas ner eller inte.

Advertisements

Och det är här jag förstår vad kärlek är….

….. när Arman får vatten innan jag får vin.

Det får han varje gång. På denna restaurang. Som är märkligt folktom. Brasserie du Gourmet. Några chihuahua-skall från hemmet. Mat att slicka sina läppar för.

Det har varit Sahara dagar – 31 grader inomhus. Arman har legat insvept i blöta handdukar. Jag har sparkat täcket av mig. Vi har flåsat.

Idag var det bättre. Bara…. bara…. 29,5 grader inomhus.

Men vi gick ut. Mat i sikte. Vi skulle fira. Armans haltande är över. Förrförra natten vid 0400 kom han gnyendes. Tassen. Skadad. Av springet efter pinnar tror jag. Gropar i lekparken. Men jag vet inte.

-”Blås!!” Sade han nog inte men det var stor ynkedom. Och tycksynderi. Och jag lade ispåsar på. Och vid 0700 gick vi på morgonpromenad. På tre ben. Det gick långsamt. Det haltades. Det var en syndfull vandring. Hjärtat smälte. Han kämpade på. Och vi kom runt kvarteret. Fyllde bajspåsen. Kissade på revirbuskarna.

Och så idag var trebenheten borta. Vacker tass. Till och med jaga kråkor. (Som verkar väldigt intelligenta) Glädje. Stor glädje.

Vi ska fira! Favoritrestaurangen Brasserie du Gourmet. Kokerskan kan ryska. Servitören kan inte engelska. Men han fixar vatten till Arman innan jag får mitt vin.

Och det är ju den där sparrisen med hackade ägg och snällt smällt smör. Flamande säger de. Och varje hundägare ska ju ha en burk vit sparris hemma. Utifallatt. Om hunden äter nåt vasst så är den vita sparrisen en räddare. Bäddar in det vassa. Räddar hunden,

Och vi delade på den. Sparrisen. Och vi lät andra kliva in i restaurangen. Utom en. Han skällde vi på.

-”Han gör sitt jobb!” Sade den utskällde. Arbetsteorin är att han gick misstänkt långsamt. Värre var det med den förbipasserande som förstod spanska och hörde hur Arman och jag kommenterade förbigångarna. Men han log.

Och så kom köttet. Teriyakiköttet.

Med parmesan. Two Rights makes an unbeatable thing. Arman gillar parmesan. Han gillar kött. Han försökte knuffa undan mig. Men nöjde sig med smakprover. Och restaurangen bjöd på kaffet. Och kokerskan kramade Arman, Och vi log. Alla log. Till och med den fete mannen som åt rå tonfisk vid bordet bredvid. Och drack rödvin till.

Vi har det bra. När temperaturen har lämnat Sahara. När staden är klädd i shorts och t-shirt. När solen ligger i moln. Och Arman får sitt vatten innan jag får mitt vin. Och vi gillade Bryssel. Men idag blev vi nog kära i Bryssel.

Om rädslan för en del barn..

För det måste det vara. Rädsla. Inte för alla barn. När Greta Thunberg pratar så står konferensarrangörerna i kö för både selfies och bokningar. (Med all rätt! Hon är klok!). När f d barnsoldater ska prata så står arrangörerna i kö och vill höra om blod och död. Men så är det detta med de arbetande barnen. De 150 miljonerna som man låtsas inte har en röst. När ILO och medlemsstaterna 2017 möttes för en konferens i Buenos Aires om barn-arbete så sattes deltagaråldersgränsen till 18 år…. Skälet var “säkerhet“. Som om konferenser vore farliga för barn. Konferenser som pratar om skadligt barnarbete men som inte tillåter barnen vara med.

Så var det också idag. ILO, FAO och Europeiska kommissionen ordnar ett möte för de som är angelägna om att stoppa skadligt barnarbete. Den ena talaren efter den andra. Ingen – absolut ingen – pratar om de råd som barnen själva kan ge om hur de ska kunna ta sig ur skadligt barnarbete. Inga arbetande barn bland talarna. Absolut inga.

Jag skulle vilja se den konferens som berör journalisters arbetsvillkor där man inte bjuder in en endaste journalist. Jag skulle vilja se den konferens som handlar om EUs utvidgning där EU inte erbjuds vara med.

Den som det handlar om blir osynlig. Samtidigt hade jag i mitt förra arbete ansvar för ett EU (!) finansierat projekt som handlade om att utbilda och stödja organisationer av arbetande barn att föra dialog med makthavare och samtidigt utbilda och stödja makthavare att föra dialog med arbetande barn. Tack för det stödet EU.

Så i vad grundas rädslan för de arbetande barnen? Är det fackföreningarna som bara vill organisera vuxna? Är det ILO som håller med fackföreningarna? Är det de godmenande intresseorganisationerna som vet “vad som är bäst för barnen“?

För 30 år sedan godkändes FNs konvention om barnets rättigheter. Artikel 12 – barn har rätt att uttrycka sin åsikt om saker som handlar om dem. Samtliga stater – utom 1 (USA) har undertecknat och ratificerat konventionen. Det har skett framsteg -vuxna lyssnar på barn. Men inte på arbetande barn. Varför? Vad är vi rädda för?

Jag ställer frågan på konferensen. Jag får inget svar.

Hur firar man Kristi Himmelsfärd?

Till pingst ska jag tala i tungor. Till påsken målar jag ägg. Till julen kokar jag gröt. Men vad förväntas man göra under Kristi himmelsfärd? Blåsa upp ballonger?

Med det mysteriet i huvudet vandrar assistenten och jag ut i Ensamhetens park. Det är 08.00 på morgonen. Soporna ligger kvar på gatan. De brukar vara bortplockade före 07.00. Inte idag. Det är kanske så man firar denna dag? Sopgubbesovmorgon.

Och där sitter de. En efter en. Minst 2 tomma parkbänkar mellan varje. De Ensamma. Huva över huvudet. Händerna mellan knäna. Inte i bön. Utan i ”håll er på plats”. En huva vandrar runt med ett äpple i handen. Försöker inleda möten. Det går inte. De Ensamma förblir tysta. Det är 08.00 på morgonen och allt är tyst. En frusen chihuahua gläfser. Lite förstrött för att i alla fall bryta lite av tystnaden.

Jag vet inte vilka de är. De Ensamma. Jag vet inte om de väntar på något. Att vandra mellan dom är likt en inledning till en apokalyptisk film. En av dem fryser. Han – eller hon, jag kan inte se ansiktet under huvan – har nog suttit där hela natten.

Parken ligger bara ett chihuahua-skall från Sällskapet. Området med krogarna. Barstolarna. De glada skålarna. Så nära men så långt borta. Två världar. Eller så är det bara som jag inbillar mig? De Ensamma kanske satt i Sällskapet halva natten och är för fulla för att gå hem. Skenet bedrar. Den fisförnäma fiskbutiken – so i thought – klev jag in i går eftermiddag för att köpa sill. Och det fisförnäma yttre skalet dolde en varm god kallskänka som slevade upp sillspad med rosenröda kinder.

Tobakskiosken – som jag trodde var ett ställe för lottokuponger och sur tobak – visade sig ha stadens bästa sortiment av gin och armagnac.

Vad vet jag om de Ensamma? De kanske valde den egna parkbänken med minst en eller två tomma bänkar till nästa Ensamme. Assistenten sniffar nyfiket på en. Den Ensamme reagerar inte. Han tittar rakt fram. Tomt. Uteliggare? Nej. Inga väskor och kassar och filtar. Och så här dags sover de fortfarande i portgångarna.

Jag vet inget men bestämmer mig för att fira Kristi Himmelsfärd genom att i nästa vandring med assistenten hälsa på en Ensam.

Det fanns ändå heder och dessutom lite skam….

… i det svenska folket. I den SIFO mätningen 10 dagar före valet låg Kris(t)demokraterna på 11,2% men ser ut att sluta på 8,7% medan Svärjedemokraterna låg på 19,9% och ser ut att sluta på 15,4%. Rejäla dipp från mätningar till valresultatet. Tafsningar och abortmotståndsavslöjanden gav resultat.

Bra så.

Jag tror att en del av de som hade tänkt sig rösta på dessa populister ( som kör stenhårt med “Va! Det finns ju alltid nån som blir upprörd och tror på det vi säger) rusade raskt över till Centerpartiet och Moderaterna som bägge höjde sig markant jämfört med SIFO mätningen 16 maj.

Så nej – Moderaterna gjorde inte en bra kampanj. Deras kampanj – “inga terrorister på våra gator” a la light version av KD (som i sin tur var en hardcore version av SD) var inte framgångsrikt. Det var förskräckelsen över skillnaden mellan vad KD säger och vad KD gör som fick de minst troende att rösta på ett ennat parti.

Så det hade kunnat bli mycket värre.

Noterar också att Januariöverenskommelsens partier får 49.9 % (43,2% i SIFO mätningen) medan KD-SD-M hamnar på 40.9% (44,6% i SIFO mätningen) Inte för att detta val handlade om svensk politik men en fingervisning om varthän det lutar de närmaste månaderna.

I museets öppna ytor

En marche

Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.

Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.

från Instagram

Konst-igt.

På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.

Här poseras det framför konstverket.

Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.

Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?

Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)

länk

Eller som denna från söndagens besök där Jungfru Maria sitter och läser en bok (!)

Angel :-“I came to tell you something important!”
Mary ;-“ Be quiet! I’m reading the last chapter of The DaVinciCode! It’s hilarious!

Vad visste väl konstnärerna om hur forntiden såg ut? Så placera Jungfru Maria i deras nutid istället och låt Jesus äta marsvin.

Och det är väl så framtiden kommer att förstå vår nutid; man hade stora hus fulla med konst som människor ställde sig framför för att dölja.

https://www.instagram.com/explore/locations/861439151/musee-old-masters/

Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?

En framtida karriärväg för Adaktusson – eller – Glöm inte annex 8

Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.

I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.

-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”

Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.

Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.

Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.

Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).

Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.