Hundarna betalar …..

….. eller Belgien runt

Konceptet äter enkelt. Jag fyller på känslolagret med att passa andras hundar. Alla perfekta känslomonster. Alla följer ett känslomönster.

Smør

Jättevalp med bestämda vanor. Släpper inte sina leksaker innan han har tömt deras innanmäte. Stjäl sockor. Äter glasspapper.

Unice

Vackra Unice. Snäll som strösocker.

Efty

Bäddar ner sig i min säng. River ner överkast. Stort hjärta. Sprider leksaker över nejden.

Balou

Rädd för bildörrar, kyrkklockor, flygplan, främlingar. Verkliga babysteps behövs för att närma sig Balou.

Bob

Jättebebis som välter omkull en.

Qimo

Envisast av dem alla. Men han är ju en tax.

Kuma

Grizzlybjörnen som kräver visitkort dagen innan man får klappa honom. Stolt halvtysk

Tango

Bångstyrig och god. Bestämmer själv när promenaden är över. Har förkärlek för grekiska restauranger

Bruno

Stor och stark och snäll

Oscar och Henry

Mina trötta lata farbrödrar

Ludwig

Springvillig

Kiba

Letar mat konstant

Ollie och Aiko

Ollie studsar och Aiko ser förvånat på

Konceptet är enkelt. Känslolagring. Ägarna betalar. Jag äter god mat runt i Belgien. Hundarna betalar.

Jag börjar bakifrån.

Turnhout

Det tar 80 minuter att ta sig dit. Och 3 timmar att ta sig därifrån. I alla fall om det är spårreparationer under helgerna. Då blir det Flandern Runt för att ta sig hem.

Staden där invånarna kallas Bink. Staden som har världsherravälde i spelkortsproduktion. 99% av spelkorten tillverkas här. 1 % i Kina. Öbergs i Eskilstuna flyttade sin produktion hit 1999. Så alla som spelar kort har rört vid Turnhout.

Det finns ett spelkortsmuseum

Men det är maten som har lockat mig hit. Högt upp i ett torn huserar Hert. 1 Michelinstjärna. Utsikt. Över kök och över skogarna bort mot Nederländerna.

Det är bra. Det är gott. Det är perfekt. Men lite för stor restaurang .

Hert är ett bra val. En av rätterna var såg god – havsabborre – så jag sade till servitrisen att det borde finnas en tandkräm med den smaken. En timme senare kom chefskocken och undrade varför jag tyckte mig behöva tandkräm efter havsabborren. Vi redde ut missförståndet och det berättades att han hade 2 rottweilers och kände en annan av mina favoritkockar. (Nathan i Nathan i Antwerpen)

Dagen efter besökte jag lillebror – Bink. Det är samma ägare som till Hert men på gatuplanet och inte uppe i tornet.

Men lillebror överträffar storebror. Jag berättar det för huvudkommunen som berättar det till servitrisen som berättar det till sommeliern. De två senare vill att jag bekräftar det. Jag gör det.

Jag som inte gillar ostron gillar nu ostron. Denna var en irländsk – men odlas nu i Belgien – med Wagyu biff (!!!) och belgisk kaviar. Den belgiska kaviaren dyker upp här och var och kallas RBC – det är en fiskodlare i Wallonien som stör störar så de vräker ut sig kaviar … ja RBC.

Det blev en lunch också. Marche17 – vid stora torget. Det är marknadsdag på lördagarna. Mycket nylon och banlon. Blommor. 2 hundtillbehörsstånd. Långsamma bredgående tanter som parkerar sig mitt i vägen och hälsar på varandra med ”Ko Ko”.

Men maten.

En förvånansvärt tom restaurang trots den perfekta maten

Antwerpen.

Nathan

Det är restaurang Nathan som driver mig till Antwerpen. Främst. Men staden är fylld av så mycket annat.

Hundarna har betalat 4 middagar på Nathan – änsålänge. Det är en liten restaurang. Sisådär 32 stolar. Den mest bäst trevliga serveringen tack vare kockens fru Eva. Och maten. Det fanns i en tidigare meny pilgrimsmussla med grape. Och det var det godaste jag nånsin ätit. Fram till det.

Jag fortsätter med mer mat. Om Ath. Kortrijk. Ypres. Namur. Dinant. Mons.

En annan dag.

Billströms blockader

Det är en ständigt pågående berättelse på Twitter och sedermera på X när Twitter bytte namn; Vilka har blivit blockerade av Sveriges utrikesminister? Och jo – jag är långtifrån ensam om den glädjen.

Och det må vara att det pågår stingslighet på det forumet. Men det stannar inte där.

Vi tar Kristna Fredsrörelsen. En organisation jag mötte första gången i fält i Barrancabermeja i Colombia. En ung svenska som satt på terrassen utanför huset där en människorättskämpinna bodde med sin familj. Maken försvunnen. Förmodligen dödad. Detta i en trakt som kryllade av paramilitärer som såg som sin uppgift att skrämma och hota och tysta alla de som på nåt sätt ville ha en mer rättvis värld.

Jag mötte dem också i Hebron – Palestina där de följde med barn till skolan för att skydda dem från bosättarnas hat och våld och kastande av sopor på lågstadiebarnen.

Kristna Fredsrörelsen har haft statligt stöd via Folke BernadotteAkademin. Fram till i år. Fram till att Billströms blockerande pekfinger kom till användning. Inga mer pengar.

–”Vi ska stödja civilsamhället i mottagarländer” svarar han.

Utan att ange vilka organisationer i mottagarländer som ska få stöd.

Ett blockerande finger tänker inte bortanför blockeringen.

Så vadan denna blockering. Smart taktiskt tänkande? Eller ”Aj! Mina tår är ömma!”

-”Lever du?”

Frågan på Messenger i går kväll när jag bänkat mig framför fotbollen (på TV) förvånar mig. Inte för att jag kan läsa den för då lever jag ju. Men varför skulle jag inte leva? In på Svt.se innan jag svarar och förstår då frågan.

Sen kommer det fråga efter fråga efter fråga. Det är väl bra att folk bryr sig. Väldigt bra. Men tanken går vidare – folk långt borta från mig vet mer om det som händer runt mig än jag som lever mitt i det runda.

Gårdagen blev märklig. Prat on-line med språkkompisen i Kristianstad. Strax efter skotten. Sedan ut med taxen. Mörka gator. Men trygga gator. Utan att veta att mördaren var i faggorna – hans flyktväg från mordplatsen var i riktning västerut. Jag bor västerut. Hem. Fotboll. Sverige spelade fantastiskt bra. Gyokeres mål fick t o m den belgiska taxägarinnan att skicka beundran från Malaga. Sedan började frågorna. Och fotbollen – trots att den var rent fantastisk – fick bara ett halvt öga. Resten av kvällen var jag klistrad till telefon och tv och förklarande meddelanden från taxägarinnan. Kort sömn. Ut på morgonen med taxen. Mördaren på fri fot. Ut på gatan. Där kommer 2 stabila poliser. Trygghet. Men sedan ser jag att de har varit och handlat frukostbröd. Men parken är stängd. Inte på grund av terror utan för att de fallna löven ska rensas med diverse löv-sugar. Lugn. Det normala inkliver. Vi må ha en terrorist som är nånstans i staden men de torra löven ska bort.

Oro från Sverige.

Det är inte första gången. När jag 1990 flyttade till Mexiko så meddelade min mor med riktning ”du ska ha dåligt samvete” – att min far nu börjat titta på alla nyheter. Men det hände väl inget särskilt då som skulle kunna få folk i Sverige att skicka ett fax med frågan – ”Lever du?” Då fanns inte Messenger eller e-mail.

Men en dag i Nairobi hade en bomb smällt på en marknad. Sådär en 10 kilometer från mig. Jag hörde ingen smäll men telefonen började plinga från Sverige – ”Lever du?” På det sättet lärde jag mig att en bomb hade smällt på marknaden. En marknad jag bara kört förbi nån gång.

En gryning i Lima, Peru plingade det till i mobilen. -”Don’t go to the beach. There’s a tsunamiwarning!” Nu var klockan 0400 på morgonen och jag hade inte tänkt mig gå ner till stranden. Jag hade inte ens vaknat av jordbävningen.

Jag tycker jag hänger med vad som händer. Men mer fokus på det som händer i Sverige. Inte på det som händer nära mig var jag än bott. Min förklaring; i Sverige sprids nyheter snabbt. Media har mer resurser än media i Mexiko, Nicaragua, Peru, Angola, Etiopien, Södra Sudan eller Kenya. Men Belgien då ? Jo här sprids nyheter lite för snabbt till och med – men sen är det ju det där med min dåliga integrering när jag inte behärskar vare mig franska eller flamländska.

Sedan 1990 har jag bott till och från utanför Sverige och sedan 2005 definitivt. En utvandrare. I en bubbla som känns säker men som punkteras då och då av oros-frågor. I det stora hela har det gått bra. Fast jag sprider oro för andra- för de vet inte om jag är en del av rubriken. Men jag kan lugna dem. Uppkopplad 24 timmar för att inte låta folk sitta i orosfyllda väntrum. Och när det verkligen hade behövt vara oroliga – som 2007 – 2008 i Kenya då har jag sett till att kasta ur mig så mycket information som möjligt när jag satt inlåst i mitt hem och inte gick ut på flera dagar.

Sen är det ju en händelse som inte ledde till någon rubrik men som var det svåraste jag varit med om. Men det är en annan historia. Som jag överlevde.

-”Jag är för gammal för att vara diplomatisk..”

..och så skällde han ut publiken. -”Ni har alla bevis för att lagstiftningen behövs. Ändå väntar ni! Vad väntar ni på?”

Då handlade det om medlemmarna i Europarådet som fick en åthutning för att de tvekade om att införa lagstiftning som skyddar barn från allt våld – d v s förbud mot kroppslig bestraffning.

Vid ett annat tillfälle kommenterade han i en panel när Venezuela och Colombia anklagade varandra för saker som de själva bägge var lika skyldiga till; – ”Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Frihet som pensionär. Den brasilianske professorn och diplomaten är äldre än jag – 13 år äldre. Men han har inte pensionerat sig än. Men han är för gammal för att vara diplomatisk. Säger han.

Jag tänker på honom när jag nu sammanfattar ett år som pensionär. Friheten. Bort med balansgång. Fast jag behövde egentligen aldrig gå balansgång – men när marknadsavdelningen fick e-mail om att jag borde få sparken eller när peruanska twittrare taggade deras UD med krav på att jag borde utvisas när jag hade åsikter om Fujimori – så krymper friheten. En stund. Nåja- jag fick aldrig sparken eller blev utvisad, men lite gå på tå ett tag behövdes.

Mina drömmar har förändrats. Under de hundratals år jag arbetade så återkom två sorter av drömmar;

• Jag letar efter rena kläder att packa ner i resväskan men flyget går om en timme och taxin har inte kommit och jag hittar inte passet
• Var jag än bor så går min dörr inte att låsa

De drömmarna är borta. Man behöver ju inte vara varken sig Freud eller Jung för att tolka drömmarna – 1. Stress – aldrig bli klar utan att det dimper ner nya arbetsuppgifter på mig respektive 2. Vara på vakt – rädsla för att göra fel eller bli avslöjad som inkompetent.

Drömmarna som pensionär har inte övergett arbetet – men det är nice drömmar om möten i arbetet – trivsamma möten, Spännande möten som jag vaknar upp från och blundar för att återvända till drömmen. Så trevliga är de.

Det finns ett sug att flytta tillbaka till Sverige. Ett visst sug. Att vara politisk på sociala medier är begränsat. Det är liksom att öppna fönstret och vråla ut åsikter ett tag. Enbart duvorna hör. Det som lockar med Sverige är att engagera mig på riktigt. Politiskt. Inte bara vara en åsiktsmaskin utan också ta ansvar för åsikterna på riktigt. Jag minns hur spännande det var att sitta i kommunstyrelsesammanträdena på 80-talet och höra om hur björkrötter angriper vatten och avloppsrören. Allvar! Jag fick lära mig väldigt mycket. Jag fick respektfulla möten med hedersknyfflar som kunde vara både moderater eller folkpartister. Det var på den tiden när det fanns hederligt folk i de partierna. Förra seklet alltså. Det var den tiden Sverigedemokrater – fast de hette Bevara Sverige Svenskt på den tiden – ägnade sig åt klisterlappar på lyktstolpar. Det var den tiden när rasister skämdes för att stå och glutta bakom köksgardinen för att misstänkliggöra någon som gick förbi som inte var klädd i svensk folkdräkt.

Men bli politiskt aktiv. I vilket himla parti?

-”De där mammorna blir glada när deras barn dör!”

Det sade hon som satt i sätet bredvid mig på Austrian Airlines. Planet som snart skulle lyfta från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Hon var lite nyfiken -eller väldigt nyfiken – över varför jag eskorterades till min sittplats av två säkerhetspersonal.

Jag hade tillbringat 4 timmar i en säkerhetskontroll. Alla mina papper kopierades. Jag fick klä av mig i en hytt, Petades under armarna och i skrevet.

Mitt brott? Jag hade besökt Gaza i 4 timmar. Av de 4 timmarna bestod en timme av att vara ensam med min kollega i en väntsal. Inga framför oss. Inga bakom oss. Men vänta. Vi bestämmer när vi vill kolla ditt pass. Tålamod. Vi hade bokat av en hel dag så väntan var inget bekymmer.

Tillbaka till Ramallah. Det var på den tiden när check-points var mangelkvarnar. Förnedring. Hån. Från ockupationsmaktens soldater. (Det var mycket bättre 2017 när jag kom tillbaka 13 år senare- då var vägspärrarna borta).

Hade jag gjort nåt annat brott? Att ha en 5 dagars kurs med folk från ministerierna om barns rättigheter? Förtjänar det en 4 timmars säkerhetskontroll och en eskort till sittplatsen av säkerhetsvakter? Inte i de flesta länder.

Tillbaka till damen i sätet bredvid. Hon försökte – ”Have you been to the holy places ?”

Jag berättade och då blev det stopp. Jag berättade om bosättarna i Hebron som kastade sopor på de palestinska barnen som gick till skolan. Jag berättade om familjerna i Jenin som satt fast i sin stad. Jag berättade om min kollega som inte fick åka med mig i min hyrbil eftersom jag körde på en bosättarväg och han var palestinier. En palestinier i Palestina. I hans land.

Och det var då. Då hon sade att palestinska mammor blir glada när deras barn dör. Att palestinska mammor blir glada när deras barn dör, för då blir de martyrer.

Jag tittade på henne. Hon var sammanbiten. Inget läge att argumentera. Jag bara – ”you are totally wrong”. Sedan var vi sammanbitet tysta ända tills planet landade i Wien.

Och nu. 20 år senare. Fler illegala bosättningar. Fler igencementerade vattenhål. Fler vägar som palestinier inte får använda, I sitt eget land.

Och där satt vi. På hotelltaket. En palestinier och jag. En kristen palestinier. Och vi såg havet. Medelhavet. Han hade aldrig varit där. Han fick inte, Förbjuden. Av Israel.

-”Vad skulle behöva hända för att ni kommer en millimeter närmare freden?”

-”Det går inte”

Och där fastnar vi.

Jag minns den palestinske psykiatrikern som var med om att arbeta fram Geneve-förslaget. Ett linjalarbete om hur en fredsöverenskommelse skulle kunna se ut. Han sade;

–”När en palestinier pratar hör israelen bara ordet ”Holocaust” När israelen pratar hör palestiniern bara ordet ”ockupation”.”

Så är det fortfarande. Eller inte. Nu i oktober 2023 är där bara ”fördöm alla palestinier eller så är ni Hamas -kramare”

Världen går bakåt.

Kung Karl spirar inte …

Det har varit en no-go zone. Varför skulle jag vilja åka dit? Hög brottslighet (fördom). Slitet. Kolgruvedamm. Men så hade jag en barvända med en klok finska som fnös när jag sade att jag skulle till Aalst.

-”Vad ska du där och göra? Tråkig stad. Åk till Charleroi. Även om det är slitet idag så kan du se hur välmående det var en gång.”

Så jag åker till Charleroi. Staden som jag mest förknippat med Ryanair och besökare till Bryssel som tror att Brussels South Airport ligger nära Bryssel. Det gör den inte. Den ligger i Charleroi.

Och så allt elände kring Marc Dutroux och kidnappningar och mord på unga flickor. Ett sår som fortfarande skaver i Belgiens historia.

Det är lätt att åka dit. 1 1/2 timme med ett snabbt tågbyte. Det är svårare att komma hem då tågbolaget tycker helger är bra tillfällen för att rusta upp spår.

Det börjar förvirrat – tåget anländer till Charleroi South som också heter Charleroi Central. Men över en kanal och här är staden. Hotellet är helt och rent och de ger en uppgradering till ett rum med chips och juice i minibaren och ett badrum jag kan stöta kula i. Om jag hade haft en kula med mig. Rejäla ytor.

Bredvid hotellet ett splitternytt shoppingcenter – Rive Gauche. Allt blänker men det har lett till att småbutikerna i närheten glänser inte. De är stängda. Antalet plywoodskivor över fönster överträffar vad jag såg i Miami efter en orkan. Det är en sluten stad. Den kungliga staden – Charleroi som fick byta namn från Charnoy till Charleroi för att hedra kund Karl II av Spanien. En 5-åring. Därav Kung Karl i rubriken om det har varit en gåta ända fram till nu.

1968. Den första kvällens restaurang har inte bytt inredning sedan 1968. Bra så. Det är som att sätta sig en tidig upplaga av Allt om Mat och må bra.

Dag 2 avverkar jag två museer på förmiddagen. Och ett stadshus där jag som enda turist får en guidning bland jättefigurer i papiemache och dammigt tyg.

Så är det för övrigt även på Museum 1 och Museum 2. Jag är den enda besökaren. Så vill du vara ensam turist – åk till Charleroi.

Museum 1 är som det ska vara 7-8 salar med tavlor som får fantasin att rusa.

Museum 2 är mer industrilokal med artist som vill säga nåt jag inte förstår.

Lunch på en restaurang med goda – väldigt goda recensioner. Och jo. Välförtjänt. Alltså recensionerna. Om jag är förtjänt den goda maten är en annan historia.

Men sedan tar staden slut. Finns inget mer att se. Slutar räkna plywoodskivorna. Åker hem. På trasiga järnvägsspår. Det tar tid. Det är svett. Det är gamla tåg. Det är straffet för att jag åkte på besök till Kung Karl. Men museum 1 var fantastisk. Och maten.

4 dagar bland Sverigedemokraternas kompisar…

…tänkte jag när resan började.

30 minuter senare slutade jag tänka så. Taxin korsade Donau och på kameravstånd blänkte parlamentet.

-”Beautiful building” sade jag.

-”But bad politicians” svarade taxichauffören.

Det ungerska parlamentet

Och så är det. I parlamentet har regeringspartiet Fidesz egen majoritet. Men inte i Budapest. Och det är i Budapest jag är. Inte Fidesz-stad.

Staden är full av folk som följer viskande människor.

Inget skrik. Inga högtalare. Utan en guide som viskar i en liten mikrofon och skocken följer efter – inte tryckandes mot guiden för att inte missa orden- utan alla har egna hörlurar så de inte missar ett endaste ord. Framsteg? Ja det är lite tystare men grupperna är större och därmed svårare att passera.

Dån över Donau

Nationalgalleriet. I varje sal sitter en äldre dam med lila tröja. Och ler vackert. Så ska museivakter vara. Överallt. Nationalgalleriet tar en förmiddag. Resten av slottet tar en annan förmiddag. De bodde stort de där regenterna – även om det informeras att en av dem som byggde ut slottet bara besökte detta en gång.

-”Hur ska jag kunna korrekturläsa när manuskriptet är osorterat?

Idol

Maten. Nja. Det är rustika portioner. Mängd före smak. Jag imponeras mer av inredningarna än av tallrikarna.

Fast denna schnitzel var god

Kalle Anka

Handen. St Stephens hand. Ungerns förste kung. Vars hand är en nationalklenod. Och vårdas ömt i basilikan efter att ha färdats runt lite här och var. Men sedan 1945 tillbaka i Ungern.

Handen!

Så nej – jag hamnade inte bland Sverigedemokraters vänner. Jag hamnade bland;

• Turister från USA som föredrog franskt vin för ”de visste mer eller mindre var det landet ligger”. Sedan var en av dem väldigt intresserad av första sidan på menyn – ”What are all these food?” Det var möjliga allergier svarade servitören. Hon beställde inte allergierna.
• Taxichaufförer som avrundade räkningen generöst uppåt. Yes – taxin i Budapest har dåligt rykte.
• Selfiepinnar. Selfiepinnar!!! Jag trodde de var utdöda. Men de lever.
• Och så damen på flygplatsen som hade en toalettstolsförhöjare som handbagage

Jag trodde först det var en stödkrage

Detta var mitt andra besök i Ungern. Det första skedde 1981. En annan värld. Tågluff där privata rum hyrdes ut via statliga turistbyrån Ibusz. Där handlade det inte om att välja rum själv utan staten valde. I Budapest hamnade jag hos en familj i en förort. De hade alla städredskap i badrummet. Som inte var ett stort badrum. Jag minns inte så mycket om dem. Det var ett äldre par som höll sig undan när turisten kom in i lägenheten. I Siofok vid Balkan-sjön däremot – där var det expediten på Ibusz själv som valde sig själv som hyresvärdinna. Hon hade en liten stuga i trädgården och det var ett bra boende fast hon förmanade att jag inte fick ha ”midgets” på rummet. Jag tror jag stirrade så mycket på henne – helt oförstående så hon fick upprepa flera gånger att jag inte fick ha ”midgets” på rummet så efter den sista upprepningen förstås jag att hon sade ”mädchen”. Gåtan löst.

Nästa resa i öst resulterar i premiär i Polen

Du vågar ta in dig i den gamla stadsdelen…

…tvärtom mot varningen på nätet;

”The old-town area of Namur is very charming provided that you are willing to delve deeper than its slightly tough looking exterior.”

Men det var ju en av de bäst skötta stadskärnorna jag har sett. Trots den bullriga festivalen som hade ockuperat varje gathörn med DJs och tillfälliga barer.

Det handlar alltså om staden Namur – Walloniens huvudstad. Och senare om staden som lever trots den blodiga massakern 1914- Dinant.

Och det är tågresan mellan städerna följandes floden Meuse som får mig att tänka på cykel och tält och sakta ta sig fram efter floden. Det är strålande vackra hus som bevakar floden.

Men Namur. Jag börjar med porr. Nej – det är snarare franska kort som konstnären Felicién Rops åstadkom för över 100 år sedan. Rops – en stilig herre som satt på bordeller och målade damer. Och han var kompis med Baudelaire. Pensionärsgruppen tågar mot den erotiska avdelningen.

Jag tittar på Pan -utställningen. Och hoppas att de suktande pensionärerna tågat vidare. Det har de inte. De är på långfingersavstånd från målningarna. Vilt kacklande. Barn däremot rekommenderas att inte besöka detta museum. Hmmm.. så ekivokt var det inte.. Eller så är jag härdad.

Därifrån vidare till det perfekta köket. Eller det var det perfekta köket när det existerade. Nu är det ett museirum. Men ändå det perfekta köket. Resten av museet är knarrande golv och inplastade möbler. Men trivsamt och fryntligt. Jag är enda besökaren – det är ju festival i stan.

Så jag beger mig mot festivalen – som är öronbedövande fast den ska börja först nästa dag. Det är Wallonie -festivalen. Wallonien som Flandern tycker är tärande. Ytliga jag tycker dock folk är betydligt vackrare än flamländarna som ser ut som bonddrängar hela bunten. Jag är ytlig.

Jag äter. Det är ju målet med resor. Brasserie PhilFa – som är lite svår att hitta för festivalen har med sina tält gömt alla restauranger. Men det fungerar . Äter den bästa räkkrocketen nånsin och en väldigt bra cordonbleu. Det tar tid. Men då vet man ju att maten inte kommer från en mikrovågsugn.

Dagen efter gryr. Upp tidigt för att åka kabelbana bort från jordklotet. Upp på Citadellen. Befästningen på berget som vid en attack – en av flera – klarade sig i 3 dagar.

Det är något med sluttningen som inte är tillräckligt brant. Kliver runt. Här kördes rally och MC lopp förr i världen. Under en massa år. Inte längre. Mons och Spa har tagit över gasandet.

Ramler nerför berget. Vill inte svindla med kabelbanan en gång till. Den var svettig. Och tur är det att jag ramlar ner för då hamnar jag på båten. Restaurangbåten. Cote Meuse. Och jag kommer rätt i tid, En halvtimme innan firmafesten – för det går inte fort med en kock och en servitör. Men cevichen är fantastisk. Smaken sitter kvar länge. Ungtuppen är perfekt. Jag rullar nerför landgången.

Nästa museum. Återigen den trevligaste personalen. Kyrkokonst. Tömda kyrkor har samlats här,

På kvällen blir det nästa kyrka. En matkyrka. L’Espiegliere. Matkyrka. Stärkta dukar och smalbenta servitörer. En fantastisk fyrarättersmeny. Med vinpaket. För mycket vin. Glasen fylls på hela tiden.

Dinant. En lördag i Dinant. Först möter jag Charles de Gaulle. Eller hans staty och bro.

Bron där han blev skadad i foten. Skadan som ledde till att hans haltade resten av livet. Jag vet inte om han återvände till Dinant nån gång. Efter skadan.

Tyskarna. Jag vet inte hur tyskar känner när de besöker Dinant. Dinant som var stället för ett av de värsta krigsbrotten under första världskriget. Över 600 civila avrättades för tyskarna fick för sig att det fanns skarpskyttar som sköt från dolda ställen. Inget pekar på att det var så. Staden brändes ner. Citadellet – här finns också ett citadell- var scen för bajonettslagsmål. 1000-tals döda på både franska och tyska sidan. Franska? Jo Belgien ville vara neutrala så de lät fransmännen slåss mot tyskarna. På belgisk mark.

Tanken svindlar. Jag svindlar uppe på citadellet. Går ner – 408 trappsteg. Möter en kvinna som springer upp. Men det är vid de första 25 trappstegen.

Mat. Jag träffar rätt. Les Amourettes. Ett leende när hovmästerskan i gyllene byxor möter mig . Ett lyckomoment när jag ser inredningen . Rött. Rosa. Hej 1973!

Men detta är perfekt. Jag blir kär. I räkorna som plaskar i en gräddsås. I ungtuppen. (Igen) Som plaskar i grädd- champinjonsås. Det är helt brilliant. Och när lille Tango vid bordet bredvid ser mig och vill bli kliad så är lyckan förstärkt. Konjaken hjälper till.

Men var är jag? Vid Leffes källa. Så en vandring till källan. Klostret som nu är ett hotell och museum för Leffe. Värdelöst museum. Inga kopparkar. Bara dataskärmar med fake munkar som pratar på 4 språk. Men man får en öl och ett ölglas för entrépriset. (12 euro).

Tillbaka till Namur. Floden Meuse är fortfarande vacker och husen vid floden är ståtliga.

Namur. Igen. Italienaren vid nästa gatuhörn. Fullträff. Men menyn? Priserna? Det är ju 50% av andra restaurangers priser. Men det stämmer. De har nog inte höjt sina priser sedan de tryckte den omfattande menyn. Och det är bra. Så bra. Och så familjärt. Och alla i personalen är nog släkt med varandra.

Så mat. Mat och museer. Det är mitt liv. Och mellan maten och museerna kommer de förklädda gudarna. Idag kom Henri på besök 3 timmar av energikick.

Och det var bra med Henri . Energi. För senare i eftermiddag så städade jag ur källarförrådet innan stanken kom. I förra veckan upptäckte jag råttbajs i förrådet. Ut med gift. Och där var de – den höggravida stora feta döda råttan. Och en babyråtta som gömt sig i en kartong med julprydnader. Och 4-5 andra babyråttor inne i fällorna. (Plastfyrkanter med gift som är som Hotel California – ”You can never leave”). Meddelade grannarna om att de borde kolla sina förråd också. Det fick fart på en (”jag har hål överallt i min bostad” och en cool inställning från en annan (men de bygger ju om avloppen på två gator i närheten – så självklart flyttar råttorna på sig)

Nu hoppas jag inga råttor kommer på begravningen .

När jag glömde ta med mig en bok …..

Vi har inte flugit ens en timme men han har varit på toaletten fyra gånger. Det är väldigt korta besök. Det ger mig upplägg för en novell om en som vill bli sedd. Som en koranbrännare. Eller som mannen i Peter Gabriel sången med text raden ”I want to be somebody
You were like that too
If you don’t get given you learn to take
And I will take you.”

Han är klädd i kamouflagefärger. Åt sin mat fort. Sallad nicoise. Flygvärdinnan vill se hans boardingkort. Han är inte på listan över de som ska sitta där han sitter. Han plockar fram papper efter papper. Skrynkliga papper. Vecklar upp dem och flygvärdinnan ger med sig. Han sitter kvar. Det är en timmes flygning kvar. Han hinner nog gå på toaletten minst tre gånger till.

Jag vet inte om han är nervös. Eller om han är ond.

Under tiden beställer mannen bakom mig -”champagne and beer please!”

Livet går vidare. Jag fortsätter bevaka toalettmannen. Mitt uppdrag.

De senaste nätterna har jag drömt om besvärliga situationer. Som när jag mötte djävulen. Han började som en björn men jag höll fast hans ramar i ett grepp så han inte kunde skada mig. Men sedan blev ramarna till avlånga elastiska armar. Jag försökte med ett ”I Jesu Kristi namn…” men björnen skrattade. Djävulen visste att jag är ateist. Och sedan blev björnen en mänsklig djävul. En man i kostym med glimrande iskall blick som lade en förbannelse över mig. Rakförbud i 2 veckor. Och en stor cupcake att balansera på huvudet under den tiden. Det gick sådär för härnäst vankades det matlagningstövling. Djävulen läste högt ur receptet men snart knuffade han undan mig och tog över matlagningen själv.

(Fotnot ; jag är övertygad om att detta kommer ur samtalen med italienskan och slovakiskan om hur engelsmän tror matlagning består av att värma färdiglagad mat inköpt på Waitrose).

Det är England. Det är England som sätter igång dessa drömmar. Dessa misstankar mot toalettmannen. På tåget mellan London Liverpool station och Audley End ropas det ut från högtalare och skrivs på informationsskärmarna att ’ om man ser något misstänkt ska man ringa eller SMSa till ett nummer”. Bevaka din granne. Angiveri. Men jag tänker inte ange toalettmannen. Jag bevakar honom. Som om han vore en djävel som låtsas vara björn.

Då är livet som dogsitter så mycket enklare. Inget mystiskt. Inget hotfullt. Inga förklädnader.

And then comes Bruno. Nästa hund. Rhodesian Ridgeback. 2 år. Som avskyr andra hanhundar. Och där ägarna bebådats med en nyfödd baby och söker hundpassning rätt ofta. Jag blir nyfiken på Bruno. Förklädd gud? Ilsken djävul?

Hösten är jämnsmetad med hundbesök. Hittebarnet Efty kommer en helg i september. Taxen Qimo 9 dagar i oktober. Älsklingen eurasiern Kuma 17 dagar i november. Kenyanen Kimo 9 dagar över jul. Och sen kommer Kuma tillbaka i januari. Under tiden ska jag bekanta mig med border colliern Henri vars ägare renoverar huset så Henri behöver umgås med andra än hantverkare då och då.

Förklädda gudar. Dog is God spelled backwards.

Nu har toalettmannen somnat. Jag kan avsluta mitt bevakningsuppdrag.

Och börja undra varför det tog 20 minuter mellan första och sista passagerare från Milano- planet som orsakade 30 minuters försening på detta flyg. De första passagerarna kom springandes med andan i halsen och svetten droppandes. Sedan tog det 10 minuter och då kom svenskarna med taxfree-påsar från Brussels flygplats. ”Mitt plan är försenat men jag måste ju handla taxfree”.

Toalettmannen sover men nu kommer den tatuerade mannen och väntar på att toaletten ska bli ledig. Han kör ner sina händer i byxfickorna för händerna skakar okontrollerrbart. Men jag ser inget terrorpåbud här. Jag ser mer av flygrädsla à la Fältskog.

Jag är trött. Vill sova istället för att hålla vakt. Men jag kom hem vid 2115 i går kväll och fick för mig att jag skulle titta på Finnkampen och det tog ju fram till 00.30 innan det tog slut.

Nu Stockholm i 23 timmar. Hotellet. Sedan rusning mot ett 60-årsfirande. Sedan sömn. Vakna. Styrelsemöte. Språng mot flygplatsen. Och sedan hem. För att sova. Utan att drömma om Djävulen och matlagningstävlingar. Hoppas.

PS. Jag besökte toaletten två gånger. Jag tror det hamnar i facket ”icke misstänkt”.

Det började som en skakning i klostervalven ..

.sedan kom adeln och tog över. Klostret Walden Abbey revs och adeln byggde upp Audley End. Ett tag det största herresätet i England men sedan tog pengarna slut så grevinnan – som sedan testamenterade det hela till brorsonen – rev två tredjedelar av slottet.

Nu tassar det runt volontärer för BBC ska sända sitt trädgårdsprogram nästa helg från Audley End. Då kommer bilarna att köa. Förra helgen var det Victorian Horse show. Det luktar fortfarande hästgödsel. Undrar vad det kommer att lukta efter trädgårdsshowen?

Först tittar jag på tjänstefolkets arbetslokaler. Downstairs liksom – men det är mer sideways för tvätteriet och smörtillverkningslokalerna ligger i en sidobyggnad. Nu vet jag allt om potatisstärkelsetvätt och smörkärning.

Inuti huvudbyggnaden råder fotoförbud. Que? Jo även om slottet nu ägs av staten – så är ägodelarna privata och tillhör de som är kvar av familjen Braybrooke. Och när jag skulle ta reda på vilka dessa är så dyker det upp en arvstvist som får manuset i Downton Abbey att blekna. Läs själv. Hade jag läst om detta innan mitt besök så hade jag ju andats in konflikterna och surheten – men nu blev jag mest sur för att jag inte fick fotografera. Det fick ingen annan heller. Man fick inte heller ta med sig mat in bland de 100 rummen.

Matsalarna användes senast 1948. Familjen flyttade ut 1941 och militären tog över och gjorde det till en hemlig plats. Så frågan är vem som åt middagen 1948?

Det placerades sprängämnen under broarna över floden Cam. Det hemliga bestod i att träna polska soldater som sedan fallskärmades ner över Polen. Men de polska soldaterna fick inte besöka matsalen.

Jag vet inte om de fick besöka de två korridorerna fyllda med taxidermade djur och fåglar. En av 1800-talssönerna hade för vana att döda djur och fåglar och stoppa upp dem. 100-tals. Djuren spökar inte säger guiden. Synd. De borde hämnas. Men uppstopparsonen dog ung . Han var så krasslig så han fick bo med sin läkare. Säger de,

I barnkammaren får man läsa om de 5 sönerna – inklusive denuppstoppande – och vad som hände dem. De tre döttrarna – ja där får man se deras leksaker.

Ut ur huset. Ut i det gröna. Köksträdgården. Den Elysianska trädgården. Broarna. Svanarna. Äpplen. Päron. Sadlar.

Jag kommer inte att gå på trädgårdsshowen som BBC ordnar. Bara om de de två grenarna av släkten som var vinnare och förlorare i arvstvisten dyker upp. Skulle blomkrukor vina i luften då? Det vore nåt i livesändning på BBC….

Men – laga god mat; det kan inte engelsmännen. Men däremot gör de skäl för namnet ängelsmän för fixa i ordning trädgårdar. Det kan de!