Är det maten eller miljön som ska locka?

Det bästa är både och! Men maten smakar bättre om bordet är rent och miljön skaplig.

I lördags bestämde jag mig för att satsa på miljön.

 

La Fermette Marbeuf.

Det kan kallas turistfälla men det är en vacker turistfälla. Boka bord – även om det fanns lediga bord så avvisades de som klev in utan reservation.

Art Deco så det sväller över bräddarna. Ok prisläge trots att det är den sortens restaurang där man inte kan hälla upp vinet själv för kyparen är där direkt när glaset har en centimeter vin kvar. (Och här kom jag att tänka på restaurangen i Bryssel som jag gillade så mycket som sålde vin per centimeter – alltså fram med en flaska och sedan när man skulle betala så kom linjalen fram och de mätte hur många centimeter manade druckit).

temporaryFörrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.

temporaryVarmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.

Men på slutet blev det som med Fritiof Nilsson Piratens gravsten – det hela ändrade sig på slutet.

temporaryDessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.

Så ska man äta med ögonen och inte med munnen så är La Fermette Marbeuf ett måste.

“Of men and war”…

IMG_1254Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

IMG_1239 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

temporaryHologramKalle.

Och Napoleons grav.

IMG_1217Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

temporary6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

IMG_12539. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.

Iakttagelser från ett lutande parisiskt trottoarbord

IMG_1199Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.

Det händer alltid något nytt i Paris.

(PS. Jag sitter med en fransk penna och skriver i en fransk skrivbok på en lutande trottoar –  där jag får spjärna emot med höger ben för att inte ramla ner på gatan. Jag dricker franskt vin och väntar på en spansk grillad fisk.)

Det är en bakgata. Jag har flytt undan selfiepinnstrupperna.

temporary

Jag behandlas som en turist.

Jag är en turist.

Jag får rött vin istället för det vita som jag beställde.

Servitrisen hablar inte spanska fast jag är på Casa Paco.

Sällskapet bredvid dricker lunch. En långdrickarlunch.

Frankrike.

Jag får min fisk.

temporaryEn god fisk.

1. Min mormor kunde placera en siklöja i vänster mungipa och ur den högra kom alla fiskben ut. Den egenskapen har inte gått i arv. Jag plockar fiskben ur min strupe.

2. En enormt fin hundvalp passerar. -“En akita?” Nej, det är en Shiba Inu. I vilket fall är det  en fin valp. Min fingrar blir renslickade från fisklukten.

3. Det röks mycket. Speciellt utanför arbetstillfällena. Arkitektkontoren, mäklarkontoren – ja alla kontor har en skara otåligt rökande stillastående renstrykna individer utanför. De knackar lätt med pekfingret på cigaretten och ner ringlar askan och fyller trottoarstenssprickorna. De är oklanderliga. Rökarna. Välpressade utombordsmotor. Intjärade inombords.

4. När fransmannen fyller 57 år åker mungiporna ner.

temporaryDet är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.

5. Den spanska restaurangen Casa Paco har ingen brandy.

6. Jag iakttar alla förbipasserande. Det är en lugn gata. Jag ser dem i minst 20 meter.  En dam håller sin vänstra arm med sin högra – bakom ryggen. Bibliotekarie, tänker jag. Efter alla bokvagnar som hon har knuffat framför sig, fortsätter hon nu som pensionär att knuffa sig själv. Framåt.

7. 57-åringarna har inte bara sura mungipor. De har också ögonbrynsbuskar. Någonstans mellan 55-57 års ålder slutar noppandet.

8. I övrigt är detta ett vacker folk. Trots mungipor och buskar.

9. Den franska portvakterskan går förbi.Hon släpar på en sopcontainer. Jag hoppas att hon är som portvakterskan i boken som hette något med Igelkott. Hon som kokade kål för att det skulle lukta portvakterska men i verkligheten åt hon gourmetmat.

10. Den skälmska blicken. Parisborna är experter på det. De går tittandes rakt fram  och 0,3 sekunder innan de passerar kommer sidoblicken. Den där leende sidoblicken. Den där skälmska sidoblicken. Den där blicken som säger ;-“I’m sure you like me. Why wouldn’t you?”

Jag ska träna på den blicken. Jag är ju i Paris

Over and out.

Sjön

temporaryJag tror det är ett Valdemaren Monster. En avlägsen kusin till Loch News monstret. Eller en svan. Vilkendera i Valdemaren . Det är tyst. Dagen före stora midsommartabernaklet.

Det var inte lugnt inne i Flen på ICA. Pensionärerna körde rally med kundvagnar mellan falukorven och formfranskan.

Men sjön var lugn.

Men de ropade från land;

-“Häll vatten i årtullarna!”

Jag hade gnisslat mig runt halva sjön. Jag trodde det skulle gnällas när man ror. Det fanns ju inget sälfett att smörja årorna med. Så borde man göra. Men det gick lika bra med vatten.

En vattenspegel. Och jag.

Svenskens kropp har förändrats

IMG_0969

Prövade dessa byxor idag. Det hade rymts 2 bakar i överdelen men bara halva ben i nederdelen. Och så spar man på tyget. Eller nobbar (mobbar) strumpfabrikanterna. Eller är det väntan på en översvämning som gör att byxorna är avkortade. Eller är det nån sorts fotknölsfetischism som gör att dessa kroppsdelar ska synas?

Prövade ett par andra byxor i en annan butik.  Bredbaksbyxan ovan blev avfärdad. I de andra byxorna rymdes bara min bak.

Det var ett långt vandrande i dag.

Whiteboardtavla.

Kontaktlinser.

Tandpetare.

Mat. Mat. Och mat.

Och sprit. Allt detta för midsommartabernaklet.

På Systembolaget ville damen framför mig ha 3 platta småflaskor med Explorer Vodka. Såna där små platta flaskor som man kan gömma i en handväska och i smyg spetsa den stora starka ölen. Kanske. Det var bara en fantasi jag fick.

Hon tillönskades en glad midsommar. Hon tog inte emot den tillönskningen och muttrade att det var ju bara en helg vilken som helst. Hon tag däremot tag i sin lilla tax och stånkade ut på gatan.

Nästa notering; Expediter är väldigt personliga. Skrattar åt alla ens dåliga skämt. Går runt kassabordet och lämnar över kassen. De har förmodligen stegräknare på sig och tävlar med Korpen.

Avslutsnotering; ICA Folkungagatan har väldigt mycket snacks överallt.

Smart gjort – Kenya Airways!

IMG_0967-”I haven’t seen you in a long time!”
Väskinplastaren hälsar glatt. Han kommer att väva in min resväska i 5 meter gladpack. Det stjäls utav attan på Jomo Kenyatta International Airport.
Jag känner mig nöjd. Jag kan ju inte resa så mycket eftersom Väskinplastaren har saknat mig. Passkontrollanten däremot nöjer sig med
-:”Four fingers please!”
Det är mina fingeravtryck han vill åt. Han får dem.
Nairobi flygplats. Hårdkokta ägg och långsamma säkerhetsköer. Eftertänksamma avplockningar av livremmar och nyckelknippor. Långsam eftertanke. Kan det tänkas finnas mer metall någonstans i en ficka som man aldrig har stoppat handen i?
Själv har jag placerat all metall och elektronik i väskan redan i rulltrappan. Men det har jag inte mycket för eftersom köbildarna tror sig ha metall någonstans i ett ställe där någon kan ha placerat metall i. Dem.
Kenya Airways nya – nåja relativt nya – Dreamliner luktar surt. Obestämbart surt. Sätena är flammiga av resenärsspill. Det är en 8 timmars plåga. Hostande till vänster och barnsparkar bakifrån.
Men den italienska filmen om pappan som vill uppfostra sina vuxna barn men som själv blir uppfostrad samtidigt dödar 2 timmar av flygtiden.

Men – denna nya Dreamliner har toalettsitsen och ringar som inte går att placera i upplyft läge. De ramlar ner! Perfekt – det gör att alla måste sitta och kissa. Inget spill här inte. Ett torrt toalettgolv som resultat. Fantastiskt!

Dessutom är det kolsvart inne på toaletten om man inte låser dörren. Inte ett halvmörker som på andra plan. Det hindrar dock inte dem som inte hittar ljusknappen – som inte finns – att sitta ner (stå går ju inte) med halvöppen dörr.

Alltså ska man inte välja sittplatser närmast toaletterna.
Schiphol är varmt. Trångt. Köigt. En genomrusning. Svettig framme vid gaten. Planet är försenat 30 minuter. Eftersvettning.

KLM är snäll mot kycklingarna står det på smörgåsboxen. Jag äter upp kycklingköttet. Jag är inte snäll.

Stockholm ler. Solen skiner.  Jag är framme.

Valfläsk

10338737_10152258710512530_4367809162983363806_n

-“Jag ska sänka hyrorna!”

-“Du menar att du ska se till att bostadsbidragen höjs?”

-“Nej! Hyrorna ska sänkas!

Det är valkampanj. Staden är fylld av valaffischer. Men det saknas något.  Det är en photoshoppad kandidat – oftast en man. Stilig kostym. Två fingrar som håller upp hakan. en funderande pose. Här är en kandidat som kan tänka. Men det saknas något.

Löften.

Vallöften.

sands1

Jag kör förbi valaffisch efter valaffisch. Det närmaste ett löfte jag kommer är;

Experienced leader (som om valet skulle utspelas på LinkedIn)

och

A man you can trust 

Men inga löften. Jag frågar kollegorna varför staden är fylld av photoshoppade porträtt som bara stirrar på dig och försöker se tillförlitliga ut. Var är alla löften?

Johodu, blir svaret. På valmöten. Där är det löftestävling. Matpriserna ska ner. Hyrorna ska ner. Även de hyror som politiker inte kan styra över. Allt ska bli billigare. Där är det löftesinflation.

10300116_10152258723257530_5165306608222873697_n

Under tiden växer majsen.

Men det lutar mot att årets val i Kenya blir bra mycket lugnare än valet 2007. Då var jag instängd i 2 dagar  och försökte vara poet;

200 doda.
Stangda butiker.
Branda butiker.
Branda kyrkor.
Branda hus.
Tom stad.
Till flygplatsen pa 15 minuter.
Tomma gator.
Inga civila bilar i city.
Men tyst.
Lugnt.
Pa ytan.
Hem fran Malindi.
Kenya i lagor.