Man behöver inte gå på gatorna och man kan hyra en tempeldansare

 

image

Det är bra. För det är ont om övergångsställen.

Man går på broar mellan tågstationerna.

Men det underlättar inte. Här går man långsamt. Man äter en soppa. Eller sörplar på en juice. Eller kollar Facebook – medan man långsamt vandrar fram. I zickzack.

D991556B-08DB-4310-BD44-48DF3AF76790

Däremot så dansar man inte vid templen. Det är man för blyg för. Så man hyr en dansare. Det förvånar mig – att sörpla i sig en soppa medan man går på gatan går bra. Men att dansa för gudarna går inte bra. Där kommer blygseln in.

I går såg jag tusentals Buddhafigurer. Tre tempel-dagen. En guld Buddha, En halvsovande Buddha. Och så det där templet där två ouppfostrade amerikaner fotograferade sina bleka bakdelar och blev förstås arresterade och utvisade. (Rätt åt dom!)

Kanalutflykt. Ett måste. Alla kanaliserar när de är här. Långa båtar med lastbilsmotorer som studsar fram.

Förfallna hus, Snygga hus. Noterar ett hotell vid kanalen – ett kanske-bo-där-nästa-gång-hotell.

Så tredje B:n. Bra B.

Barcelona vinner. Bästa B-staden. Berlin förlorar. Hemsk B-stad. Bangkok kommer god tvåa.

Advertisements

Precis när jag håller på att somna, kastar hon sig över mig igen…

FEAA4833-E71A-4BDE-A596-37BD686DD68D-”Do you want it soft, medium or hard….?” …viskar hon i mitt öra.

-”Hard. Very hard....”… svarar jag.

Och det blir det. Hon häver sig upp på britsen och kör ner armbågarna mot mina skuldror. Jag kvider.

-”Go on!!!”

Jag kunde knappt sova i natt – så jag behövde det. Varje gång jag bytte sovställning så skrek ryggen av smärta. Så efter frukost – en deep tissue massage. Och det var vad jag behövde. Knogar, armbågar, knän mot min rygg. Hon drar i benen, hon vrider mina fingrar. Hon bänder, vrider, knådar, bankar. Efter en timme bestämmer hon sig för att börja gnida mitt ansikte och då somnar jag. Utmattad. Mörbultad.

Då kör hon in fingrarna vid nyckelbenen, klämmer. Det knakar till men inga ben är brutna. Tror jag.

Det hela avslutas med en bankningsomgång. Om jag hade slem i luftvägarna så är det borta nu.

Stark ingefärste avslutar misshandeln. And I feel  fine.

Upp i en luft…Eller inte. Historien om ett flygbolag som kippar efter luft.

image

… blev det inte. Framme vid flygplatsen igår kväll vid 19-tiden så berättar Kenya Airways att planet inte går 23.59 utan 08.30 på morgonen. Men de bokar ett hotell men inne i stan – så ut i trafiken med Bernhard som lovar hämta kl 0500 på morgonen.

Det gör han.

Men hotellobbyn är fylld av folk som ska till Nigeria, Liberia, Sydafrika. Flera inställda eller försenade plan. Många missade konnektioner.

Tekniska fel” säger Kenya Airways.

Inte. Brist på tekniker. I förra veckan blev 140 av 600 anställda tekniker sparkade. De hade inlett en maskningsaktion för högre löner. Det brukar höja lönerna. Det gjorde det i våras.

Men vi vill ha lika mycket som teknikerna i arabstaterna!” – (där det är så mycket dyrare att bo). Den högst betalda lönen som de krävde var 12 000 USD/månaden.

Det blev inget med det. Istället fick de sparken. De klagade på den nytillsatte polske VD:n.

-”Han förstår inte att man inte can do things the polish way in Kenya!”

(Ehhh… polacker har väl stor vana vid att strejka)

Så nu står flygbolaget där utan 140 mekaniker. Och passagerarna hopas på hotellen.

Det ser trots det lite ljusare ut för Kenya Airways. Staten är nu största ägare – så bankruttrisken är mindre. KLM har minskat sin andel medan de kenyanska banker som hade lån till flygbolaget har nu fått sina lån inlösta till aktier – under protest.

 

 

På sprucken grund ska en stat byggas upp…..

B1DFCAFF-2CD1-46D0-8A34-1FDAC0A20F6D

Helikoptrar över huvudet i går kväll. De förbereder för alla dignitärer som ska komma till Nairobi idag för presidentinvigningen. Gator är avstängda.

-”Hur ska jag komma till flygplatsen?” —— är den vanligaste frågan på Facebook och Twitter.

-”Åk före 10.00 och sitt på Java house hela dagen och drick kaffe!” —- är svaret.

Redan före 07.00 på morgonen har Kasarani stadium börjat fyllas med folk.

Samtidigt i en annan del av staden ska oppositionen hedra minnet av de som dött under valoroligheterna. Kasaranistadium är en bit bort.

Det blir en tävling – vem samlar skarorna? En får hoppas att det stannar vid detta. Vid folksamling. Utan bråk.

Det är helgdag. Bra så för det vore svårt annars att ta sig fram genom stan. Om man inte heter Museveni, Lungu, Magufuli, Kagame eller Kiir eller nån annan av de presidenter som ska närvara på Kasaranistadium.

En dag av väntan. På en president. På en opposition. Och det är bara att hoppas att morgondagen är en helt vanlig normal arbetsdag då jag får svära över trafiken och inte behöva fundera på vilka vägar som är avstängda. Kenya behöver arbetsro. Inte väntrumsångest.

Att bli av med en katt….

23754838_10155701992812530_52587081955718201_n

Vakten och kollegan stod böjda över ett buskage. Kollegan hämtade mjölk. Det pep och väsnades i busken. En kattunge. Den hade smygit in i en annan kollegas bil och tog sig till vårt kontor. Där den bestämde sig för att pipa och gnälla.

-“Vem tar hand om katten?” – frågan förblev obesvarad. En tillfällig mamma klev in och purrade med katten i 2 dagar. In med annons på Facebook. 2 damer med plutande läppar smälte och ville ha katten men också kontakt med mig via Messenger.

Katt!

Inte en sur svensk som ska adopteras bort!

23795000_10155702302717530_8306358978276672902_n

Men när plutläppsdam nr 1 lovade komma mellan 0900-1100 idag och plutläppsdam nr 2 stod i reserv så hade det hänt som givetvis händer. En purrande kattunge på 250 gram som bärs runt på kontoret smälter alltid någons hjärta. Och det är ju det bästa – en adoption inom släkten – så katten har ett ursprung och en gemensam historia med adopteraren och vi kan samlas då och då och berätta för katten hur vi alla på kontoret mindes den dagen det pep och gnälldes i ett buskage och när katten tar studenten så kommer vi att stå där med plakat med foto på en katt gömd i ett buskage.

Onsdag 22 november kl.12.40-13.00 En turban. En keps.

turbanochkepsFörst blir jag irriterad. Jag är för tidig. Det finns ingen att skapa liv åt. Jag är ensam på restaurangen.

Men inte så länge. De kommer. En med turban. En med keps.

De sätter sig inte mitt emot varandra. Det blir för nära. De tar stolarna snett emot varandra. Behörigt avstånd.

Bägge håller upp sina mobiler med raka högerarmar och stöter på skärmarna med utsträckta pekfingrar. Viktiga. Innan de börjar prata över lunchen så ska det viktiga avverkas.

De döljer sina huvuden men inte sina breda nackar. En med keps. En med turban.

Inte ett ord. Tystnad. Sneglar på varandra. Mäter med blickarna.

Sedan serveras curryn. Då kan de prata. Om maten. Fram till att det började osa i karotterna framför dem fanns det inget att säga. Bra så. De höll ju varandra sällskap. Jag hör inte vad de säger men bägge brummar. Djupa basröster som mjukas upp av curryn. Mat mjukar upp människor.

 

Lördag 18 november kl 13.43-13.44 Kakigrön dam.

gröndam

Det var bättre förr. Då klädde man upp sig inför en flygning. Nu är det mysbyxor och midjeväskor. Elegansen är borta. Folk har inte längre någon flygkultur. Nackkuddar! Hon fnös föraktfullt. Att folk inte klarar av att sitta med rak nacke. Det är ju bara 8 timmars flygning.

Och redan hade de tagit på sig de grova kängorna. Som om safarin började vid ankomsthallen. Det måste väl ändå finnas en skillnad på turisterna och bärarna. Är det gyttja så får man väl ta sig fram på de gräsbeklädda kanterna av stigarna. Eller … man går väl inte på safari? Man sitter väl i ett bekvämt fordon? Varför ska man då ha grova kängor med sig? Och på sig redan på flyget!

Hon var nöjd med sin utstyrsel. Kakifärgat. Men inget klumpigt med skavande blixtlås och pösiga fickor fyllda med handsprit och våtservetter. Nej, en elegant solhatt med band. Kakifärgad. Det hade tagit tid att hitta den. Bekväma vida byxor. Egentligen inte hennes stil men hon hade för sig att de var sydda efter något traditionellt från … ja… var? I vilket fall så var det afrikanskt. Det var hon säker på. Byxgrenen nere vid knäna. Mycket luft. Och definitivt myggsäkert. Blusen – också kakifärgad – lät bara hakan och händerna vara fria. Hon hade sett till att så lite av huden som möjligt skulle synas. Man ska inte visa naken hud i Afrika. Och så var det där med malariamyggorna. Ingen plats för dom. Ingen yta att landa på.

Premiär redan första dagen i Nairobi. Frukostmatsalen dundrade av grova kängor och kameraväskor. Hon skred fram och tyckte sig märka viss avundsjuka. Elegansen fick ett ansikte vid hennes försiktiga plockande av skalad frukt från frukostbuffén.

Hon var inte riktigt bekväm med uppmärksamheten. Hon hade kunnat försvinna bland massorna om hon hade möblerat sig som de andra. Men inte.

Elefantbabysar. Stora klumpiga varelser med gyttjiga snablar. Folk skrattade förtjust när de klumpiga djuren vaggade fram mot dem och tryckte upp sina gyttjiga snablar mot deras bröstkorgar. Hon tog tre steg bakåt för att inte komma i närheten av gyttjespridarna.

Blötögda giraffer. Långa gråa tungor som tiggde efter mat. Förtjusta turister som letade efter den bästa selfievinkeln. Hon tog en försiktig promenad på plattformen men på behörigt avstånd från tungorna.  Nu hade hon gjort det. Sett giraffer och elefanter på nära håll. Fast hon höll avståndet. Det var ju ändå vilda djur.

-”Nu ska vi åka förbi ett ställe där ni kan få shoppa loss!” sade guiden och det kändes genast bättre. Hon visste hur man shoppar. Men…. kuddar och lampskärmar i hemska kulörer. Färger överallt. Det tog inte slut. Expediter som hälsade glatt. Hon halvrusade genom alla rummen och längtade hem.

gröndam2