Hur man lättast retar upp en peruan

Det går inte så bra i fotboll. Det går någotsånär i juniordamvolleyboll. Det går väldigt bra i juniorschack och juniorvärldsmästerskap i matematik. Men that’s it.
Så när Vargas Llosa fick Nobelpris så blev det glädjeyra.
-“Vi är världsmästare i litteratur!”
Men sen var det ju det där med att han också har spanskt medborgarskap – förrädaren…

Så vad finns kvar?

20130730-085843.jpg

Mat.
-“Den peruanska maten är den bästa maten i hela världen!”
-“Vilka andra kök har du prövat?”
-“Inga andra. Varför skulle jag göra det? Den peruanska är ju den bästa!”
-“Ok då, den peruanska maten är den bästa peruanska maten i hela världen…”
-“Tack!!! Eller… ehhhhh???”

Men allvar.
Det finns suverän mat i Peru.
Jag har njutit himmelskt av goda ceviches, tiraditos, caldos.
Kanske inte njutit lika mycket av varmrätter som är lite väl stabbiga.
Men förrätterna!!
Men sen är det detta med “bäst i världen”..
En kock kan vinna ett världsmästerskap.
Men kan en nation vara bäst på mat?
Knappast.
Men säg det i Peru och du har ovänner – för stunden i alla fall.
-“Rör inte vår mat! Kritisera inte vår mat!”

Varje morgon på ATV nyheterna är det minst ett besök i ett restaurantkök.
Varje morgon så sitter studioreportrarna och säger samma sak efter inslaget –
-“Uuy que rico!”
(Samma sak händer när du postar ett foto på mat på Instagram –
peruaner skriver “Uuuy que rico!” och svenskar skriver “Vad är det
?”)

Miguel Bosé var i stan. Journalister ställde standardfrågan;
-“Vad tycker du om ceviche och pisco sour?”
Han svarade;
-“Ska du inte fråga om min favoritfärg också? Eller andra frågor man ställer till 11åringar?”
Ungefär som svenska sportjournalister och Zlatan….

Jag gick med i Facebookklubb – något om Gourmet Peru eller nåt liknande.
Jag väntade mig recept, resturanttips – men icke.
Jag hamnade i en fanatisk hejaklack.
Arriba Peru! Somos los mejores!
Jag gick ur klubben.

Så… jag kommer att fortsätta dyrka den där tonfisktiraditon med mandarinsoyasås. Jag kommer att slicka mig om läpparna när en färsk fräsch ceviche dukas upp.
Men jag kommer att fortsätta reta peruaner genom att säga att man inte kan gilla all mat i Peru.
Säg TacuTacu och det vänder sig i magen …

Advertisements

20 minuter med Felipe

image
Du behöver aldrig vänta mer än 10 sekunder. Du får alltid förhandla mer än 10 sekunder. Taxi i Lima. Det sägs att det är världens billigaste taxi. Det kan stämma. 250 000 taxibilar i en stad med 8 miljoner invånare. Men inte en endaste av taxibilarna har taxameter. Därför får du förhandla. Och förhandla. Och veta vart du ska. Alla taxichaufförer kan inte stan. De sätter upp en skylt på taket och leker taxi. Utan taxameter.
Mina 7 kilometer hemifrån och till jobbet brukar kosta sådär 20-25 kronor. Efter förhandling. Då och då synas jag från topp till tå och så klämmer man fram “50 kronor!”
-“Ser jag ut som en gringo?”
-“Ja!”
En förhandling på minst 10 sekunder. Under tiden stoppas trafiken bakom.
Signalhornen aktiveras. Stressen ökar.
Med taxameter skulle 250 000 taxibilar inte ägna 10 sekunder åt förhandling. Trafiken skulle flyta fortare.
Felipe – fotot – har kört taxi i 40 år.
– “En gång försökte de med taxameter. Men som allt annat i detta land så gjorde man det så dåligt genom att importera begagnade taxametrar, som man lätt kunde manipulera. Det fungerade inte.”
Felipe insisterar att det är kundens marknad.
-“Men man kan väl säga nej till kunder som vill betala för lite?”
-“Nej, det står 10 brummande taxibilar bakom beredda att ta upp passageraren. Så man kan inte säga nej.”
Han kör en 23 år gammal Toyota Corolla. Det är hans andra bil. Den första höll i 17 år – en tysktillverkad Volkswagen skalbagge. Den sålde han till en granne för 1650 dollar. Den var ju från Tyskland och inte från Brasilien.
Baggen var sönderrostad och motorn hade skurit. Men grannen reparerade den och det var ett rent nöje att se “den cancersjuke patienten överleva och frodas”.
På instrumentbrädan har Felipe torkade apelsiner och citroner.
-“De är vackra.”
Han har också 4 “fina stenar” vid handbromsen.
-“Jag tycker om att omge mig med fina saker”.

-“Efter 40 år måste du hitta bra i hela Lima?”
-“Nej. Jag är en pitucachaufför. Jag kör i Miraflores. Där hittar jag. Jag tar mig inte ut i de nya förorterna. Jag vet att de finns men jag tjänar inte på att sitta i köer i trafiken på väg ditut.”

Felipe har nog kört lite för många år.
Vid två tillfällen försöker han köra mot enkelriktning. Han ser inte skylten, säger han.
Vid ett annat tillfälle är han millimetrar från en krock.
-“Det var den andres fel” säger han.
Det var det inte.
Men Felipe måste fortsätta köra.
Det behövs taxichaufförer som han.
Nyfikna på sina passagerare.
Och framförallt har han annat att prata om än den peruanska maten.
Det är unikt.
Och sällsynt.