Distansen… distansen…

Två böcker lästa under de senaste 2 dagarna.
2 kvinnor – ena mosad av media och den andra mosad av rättsväsendet.

20140731-160406-57846298.jpg
Tycker de själva.
Och delvis är det så.
Mona Sahlin gjorde det som flera andra ministrar gjorde – Reidunn Lauren, Per Unckel ex vis – använde statens betalkort för privata köp. Köp som hon redovisade som privata och betalade allteftersom, skyllandes på att hon inte fått annan information om användandet.
Men det fattar ju minsta lilla kortanvändare hur kort ska användas – i alla fall om man ska ha ansvar för ett lands ekonomi.
Hon friades i en förundersökning.
Men det är inte riktigt det som är det intressanta med boken.
Det är hennes sätt att beskriva sin kärlek för politik (underbar läsning) som lockar. Det är också tidsandan från 500% räntekrisens dagar (intressant läsning) som lockar. Men sedan blir det stopp. Hennes tes om att man inte ska dömas ohörd, att sakers tillstånd inte ska förenklas utan ses i sin helhet faller pladask när hon beskriver Vänsterpartiet som nåt man aldrig kan lita på, när hon beskriver Anne Wibble som rätt korkad, när hon förbannar karlars eländiga könsskämt (men sedan citerar just skämten – i alla fall om de skämten handlar om borgerliga politiker).
Då faller allt platt. Anklagelsen blir ett anfall.

Lillemor Östlin är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse – framförallt för narkotikabrott. Boken blandar kriminaljargong med hur Lennart Geijer var hennes torsk. Problemet med distanslösheten i boken är hennes frontalangrepp på rättsväsendet som dömer henne fast hon är oskyldig – tycker hon – samtidigt som boken börjar med hur hon lurar barnavårdsnämnd, posten, banken – ja allt i första kapitlet. Radandes upp brott efter brott som visar hur “smart hon är”, för att sedan inte ta på sig fullt ansvar. Inte ens för att döttrarna placeras i fosterhem fast hon lämnar dem ensamma på nätterna när hon dels prostituerar sig, dels är på alla möjliga fester nätterna igenom för att sedan ta Preludin för att orka arbeta som växeltelfonist.
Som extra krydda verkar hon av lösningen på Palmemordet också i slutet av boken.

Så distans till sin egen roll – sin egen skuld i händelserna, det är vad bägge författarna skulle ha behövt blanda in i böckerna.
En rannsakan av “Hur kom det sig att jag hamnade i detta? – Hade jag någon delaktighet i händelseförloppen?”
Nu blev det försvarsskrifter med lite pikanta inslag.

Och jädrar anåda vilken debatt det blev.

Det var ett tag sedan. Debatt på internet. Det var roligt förr – ända tills jag hamnade i en tidszon långt borta från internetdebatter i Sverige så det blev mest ett utrop och en åsikt och endast de osovande svarade och de är oftast ganska fulla eller ganska sura – så debatterna blev .. just det – sura.
Och det blev ganska tråkigt att debattera om huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller inte, liksom att debattera om solen är en stjärna eller inte.
Men så hettade det till igår. 2014 möte 1357.

Detta är storyn;
Flicka möter pojke. Eller egentligen kvinna möter man – för de är 24 och 25 år gamla. Men i debatten förblir de flicka och pojke. Eller egentligen flicka och man.
De blir kära – felaktigt kära tycker kritikerna. Och nej – det handlar inte om 1596 och Romeo och Julia – utan om 2014 och Sarika och Timothy. Läs deras lovestory här.

20140731-093540-34540706.jpg
Kvinnan – jag ska sluta kalla henne flicka – kommer från en rik affärsfamilj i västra Kenya. Hon är av Kenyanska av indiskt ursprung. Mannen arbetar för hennes familj. De möts när han tvättar pappans bil. Det uppstår kärlek. I 4 år försöker hon förklara för sin familj att detta är mannen i hennes liv. Det fungerar inte. Så hon rymmer. Blir efterlyst. Hittas. Då kontaktar hon media – förmodligen för att inte familjen ska kunna rycka upp henne från hennes nya liv.
Och debatten startar.

20140731-095423-35663037.jpg
Hur kan hon lämna sitt liv med internet, elektricitet, dyra vanor?
Nu kommer ingen att vilja göra affärer med hennes familj! Hon har skämt ut dem!
Hur kan hon vara så dum mot sina föräldrar?
En tidsmaskin tillbaka till 1357.
Sedan värrar det till.
Det handlar inte längre om att hon kärar ner sig i någon som inte är av hans klass – som i länkade artikeln -“way above his class – utan också om att han är fattig kenyan.
År 1357 kommer stämplad över debatten.
Ingenting om kvinnors rätt. Bara om släktens rätt att slippa skam.
Tappra försök om att det är mer skamset att tvinga sina döttrar att gifta sig med föräldrarnas val – slutar med “men detta är vår kultur!
Ehh.. men kulturer utvecklas? Annars skulle jag ju springa bärsärk efter Englands kuster?
Nähä. “Detta är våra värden!”
Värde att inte låta en kvinna bli kär i den hon älskar?
Jo!”

Det blev livat. Men det blev också Kenya mot Indien. Och förhoppningsvis ett -“Det handlar inte om familjeheder – det handlar om kvinnors rätt.
Förhoppningsvis.

En safari via en hund

Det är som den pakistanske mannen sade på festen för Norges nationaldag;
-“Masai Mara? 3 dagar för att se en massa djur? Efter en dag är det roligare att se en katt!”
Så varför inte safariera med en hund.
Arman nappade på idéen.
Stenhårt.

20140730-145202-53522935.jpg
Vi valde Punda Milias utanför Nakuru.
Managern där svarade inom 5 sekunder på Facebook – “självklart är hundar välkomna!
Sedan var det lite mer tvekan omkring att släppa in en hund i konservatoriet (alltså inte en nationalpark utan ett privat område som sköter om de vilda djuren) – men det gick bra.
Punda Milias är i övrigt ett mycket bra ställe för en hundfamilj.
Efter några sekunder kom alla hundar springades mot oss — eller mot Arman. Nora – 1 år gammal och nyadopterad blev störtförälskad och stannade vid Armans fötter i tre dagar. De andra hundarna var mer skeptiska. Katten var helskeptisk. Men dag 2 klarade sig hundarna själva – helt utan “Arman! Kom hit! Arman – sluta bråka!!
Nåväl.

20140730-145613-53773841.jpg
Zebra nr 1 stirrade. Stirrade. Och rusade iväg.

20140730-145807-53887044.jpg
Det gjorde även zebra nr 2.
Sedan var det dags för det stora.
Girafferna.

20140730-150009-54009353.jpg
Vördsamt avstånd.

20140730-150045-54045291.jpg
Särskilt efter guidens prat om att giraffer med bakbenen sparkandes kan döda en hund. Så avstånd.
30 meter minst.

-“OMG! This is getting too much!”

I torsdags rånmördades en tysk kvinna i Mombasa. På samma ställe i de gamla stadsdelarna där en rysk turist mördades för någon vecka sedan. Australien tar hem sina volontärer. USA avvecklar sitt Peace Corps program och tar hem sina volontärer – fast i mitten av augusti.

20140726-094515-35115379.jpg
Samtidigt pågår en serie av rånöverfall i stadsdelen Karen.
Men – vad som händer samtidigt är att polisen skjuter. Skjuter, skjuter och skjuter. Inga rättegångar utan rånare dödas direkt.

20140726-094819-35299873.jpg
Rånen och morden får Facebookklubben som informerar om säkerhet att utbrista;
OMG! What is happening?” alternativt -“OMG this is getting to close!.
När polisen skjuter för att döda så jublas det.

Alla känner någon som blivit rånad. Så pass utbrett är det. Men det är inget nytt – för 10 år sedan kallades Nairobi för Nairobbery. Sedan var det lugnt några år.
De som tjänar på detta är säkerhetsbolagen. Vi har elstaket, larm på alla fönster, feta hänglås på alla gallergrindar (som i sin tur är placerade utanför alla låsta dörrar). Så för att komma in i sovrummet på natten behöver man öppna 1 gallergrind och tre låsta dörrar. Eller om man är riktigt smal – ta sig in genom gallergrindstäckta fönstret.
Om man nu tagit sig in i trädgården först utan att elstängslet börjar tjuta.
Så ser det ut hos de som bor i hus med trädgård.
Vad gör då rånarna?

20140726-095555-35755425.jpg
Jo, de har identifierat den svaga punkten.
Folk ska in i sina bunkrar genom en grind. Den ska öppnas – anfall när grinden är öppen. Så rådet är – “kör inte in genom grinden om du har en annan bil eller motorcykel bakom dig…
Kör en omväg och sedan tillbaka när du inte har en bil bakom dig.
(Vi har 40 meters uppsikt bakom från gatan till grinden – så god uppsikt bakåt)
Prognos? Vette fan. Men med ökat tryck på regeringen – som antyder att det är oppositionen som ligger bakom brottsuppsvingen – så blir det väl fler poliser. Mer våld som leder till mer våld.
Och under tiden frodas säkerhetsbolagen.

Sådär nån timme före lunch börjar det kurra i magen…

180005_10150091182232530_2354091_n
Solpichi!!!
Ja så hette den. Bolivianskan som kom på söndagslunchen påminde mig om maträtten i Cochabamba. Den enorma tallriken med det panerade köttet som hängde över tallriken över potatis och grönsaker. Nån chili instoppad här och där. Och så två stekta ägg över det hela.

Till lunch. Omöjligt att äta upp allt.
Cochabamba i Bolivia. Det är där man blir fet.
1913987_159268147529_6373629_n
Däremot blir man inte fet i Etiopien. Injera med mosad injera och köttfärs. Slinker ner fort. Blött och kladdigt. Frukost.
206476_10150145368382530_597247_n
Då är maten bättre i Peru. Eller förrätterna egentligen. Som denna potatiskräm med tryffel och pocherat ägg uppepå. Den bästa förrätten jag någonsin ätit. Absolut bästa.
Peruaner säger att deras mat är den bästa i hela världen.
Nej, säger jag. De peruanska förrätterna är fantastiska. Varmrätter och desserter är ….. ok.
1935967_149837757529_2762320_n
Svärdfisk som smälter i munnen.
162877_484757017529_7969429_n
Tiradito – tunna skivor rå fisk marinerad i lime och chili. Suveränt gott.
180529_10150091173787530_5959794_n
Men ibland är detta fantastiskt gott. Efter flera timmars skumpande på eländig vägar uppför ett berg är det gott med torkad potatis med grovsalt. Utanför Oruru i Bolivia.
74629_475892927529_3208557_n
Men den bästa maten?
Spanien. Spanien. Spanien.
Oljeindränkt. Skinkpålagt. Mat att bli glad av. Heta stekpannor. Rejäla portioner.
58021_477911957529_1330095_n
Och så skinka – bra torkad skinka – på nästan allt.

-“Am I lucky? He only cheats on me occasionally.”

iphone4 005
Tillbaka till jobbet efter 2 förkylningsdagar. Full värme på bilen. På med bilradion.
-“Ring in till studion och prata otrohet. Är det ok att mannen är otrogen mot sin fru eller flickvän? Hur ofta ska han få vara det innan det blir fel?”
Det är dagens frågor i radiostudion.
Iphone3 185
Otrogna kvinnor rings det inte om. Det är om hur mycket mannen får vara otrogen innan det blir fel.
Inte förvånad. För någon månad sedan antogs en lag i Kenya som hindrar den första frun att lägga in sitt veto mot att maken gifter sig med en fru till. Nu är det mannens beslut helt och hållet hur många fruar han ska gifta sig med.
Med sådana lagar som grund så är det inte konstigt att mannens otrohet inte är något märkligt.
I tidningen Nation svarar en präst på samlevnadsfrågor. Herr Kitoto. Kvinnor frågar efter evig kärlek.
Men i väntan på den eviga kärleken blir deras frågor mer av denna sort;
Hi Philip,

I am 27. I’ve been in a relationship with a man for four years. However, he never told me that he was married with two kids, until I found out.

We’ve been breaking up and making up. I broke up with him for good late last month via a text message. It really hurts because I gave my all to him.

I didn’t lose hope, though. I met another man and we fell for each other. What I didn’t know, and which he didn’t tell me, was that he was also dating a workmate of mine. I only learnt about it much later, when I had gone far with him.

I don’t know why I am so unlucky when it comes to relationships. Could it be because I have a five-year-old child? I really love my son and if any man hates me because of him, then I guess I have to be alone. Kindly advise me.

Kitoto svarar att hon bör skärpa sig och ta hand om sin son och inte kära ner sig så lätt.

Männen frågar mer omkring huruvida kvinnor bara är ute efter deras pengar eller om hur man ska veta om de verkligen älskar en. Alltså … inte om fruarna är ute efter deras pengar utan om älskarinnan är det…

Är det brist på män i Kenya? Är det därför männen tror sig behova ta hand om flera kvinnor?
Nope;
15-24 years: 18.8% (male 4,148,153/female 4,147,896)
25-54 years: 32.4% (male 7,210,891/female 7,070,217)
55-64 years: 3.6% (male 719,374/female 876,458)
65 years and over: 2.7% (male 529,873/female 678,124)

Eller möjligen för dem över 55 år. Men det är inte de som ringer in till radioprogrammet.

Vilket hundliv…..

Det börjar kvart i sex varje morgon.
Arman lyfter upp huvudet. Tittar mot fönstret som vetter mot infarten. Morrar hotfullt. Djupt ner i strupen. En varning.

20140723-081521-29721290.jpg
Men sedan är dagen lugn.
Det är vaktombytet som han morrar för.
Dagvakten är favoriten.
Nattvakten betraktar han med skepticism.
Skillnaden är enkel.
Nattvakten spelar inte fotboll med honom.

20140723-081906-29946527.jpg
Annat var det i Lima.
Ett ständigt väntande vid dörren.
-“När kommer de hem?”
Här är alltid någon hemma.
Rutinen är enkel.
1. Morra hotfullt 0545.
2. Ut i trädgården 0645 – full fart efter några fåglar sedan försvinner han längst bort i trädgården – till sin “toalett”.
3. In i vaktbåset 0710 med fullviftande svans för att hälsa dagvakten Jackson välkommen.
4. Upp med tassarna på köksbänken 0720 med ett glatt skall. Trädgårdsmästaren/allt-i-allot Victor har kommit. Ut och hälsa på honom och försöka dra vattenslangen från honom så biltvätten blir blötare.
5. 0730 rusning mot grinden då hemhjälpen Molly kommer.
Och så är det full koll på flocken.

Så fort någon rör sig o flocken så rusar Arman efter.
Jag tror han tror att hans uppgift är att hålla koll på oss.
Speciellt på dem som vistas utomhus.

Detta hundliv är bra mycket bättre än ett väntandes hundliv vid en ytterdörr i Lima.
Sens moral; Lycklig hund – lycklig husse!