Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  dör det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.

När Bohemund I kom tillbaka 925 år senare ….

Det sägs att när historien upprepar sig så  blir det antingen som en tragedi eller en fars.

När Bohemund I återvände var det både som en tragedi och en fars.

Iphone6 185

Jaha. När man ska logga in sig på en sajt ska man välja ett användarnamn.

ps.. när jag började wordpressblogga satt jag och tittade på ett avsnitt av Brothers&Sisters och där sade den politiska spinndoctorn lite ironiskt – “It’s all about transparency”

Den nu f d SD-juristen i Brussel valde en av de första korsriddarna – Bohemund I – som användarnamn.

Fast när Bohemund I röjde runt i mellanöstern satt SD-juristen framför datorn och hatade.

Borde inte SpottarOchFräserBakomEnGardin ha varit ett bättre användarnamn?

Fasen … det är inte lätt men vägen till helvetet tycks vara kantat av de bästa intentionerna

.. och det blev inte lättare av att diskussionen rasade på i en allt snabbare takt.

iphone7 057

Den brasilianska damen började dagen med de allra bästa intentionerna. Hon beskrev ett projekt där 6 barn från slummen sponsrades till att gå i en skola med vita barn där de under dagarna kunde få vara “normala”.

…. wake up at 5am to be in the place where the school bus passes to pick them up at 6am. Usually they don’t take breakfast, they wait for the mid-morning snack provided by the school. During the day, they are normal children, studying with other white children, only speaking English, having French, swimming and ballet lessons, they are included in the arts group and are EXCELLENT students. After a day of school, when they come home they wash their uniforms, clean and shine their shoes, do the homework with the light of a candle, washed in a bowl the best they can with the little soap and water they have at home and eat something to be able to sleep.

Can you imagine the change that this school causes in the life of these children? 

Det är säkert goda intentioner. Barnen blir säkert hjälpta.  Men synen på barnen? Synen på deras familjer? Skulle inte sponsringen kunna gå till att ordna så familjerna har frukost (för att slippa vänta på mellanmålet i skolan och vara hungriga fram till dess?), solcellslampor (så barnen slipper göra läxorna  i skenet från ett stearinljus)  och vattenledningar? Det skulle säkert pengarna räcka till om barnen gick i en skola i sitt eget område och inte i en dyr privatskola.

Det är inte lätt. Varför ska man mosa folks drömmar?

Men när folks drömmar består av JagVetVadSomÄrBästFörDig  så kanske en lätt mosning är på sin plats.

Det finns ju erfarenheter som många barn smärtsamt behövt ta sig igenom; Den Vita Räddaren  som vill väl, Barnhemmen där barn placeras fast de inte är föräldralösa…

Den som minns 60-talet i Sverige vet att det fanns barnhem i varje kommun _ fast antalet föräldralösa barn inte var stort. I Finland på 80-talet var hälften av alla barn på barnhem där p g a fattigdom. Siffran idag i Kenya är högre. 80% av barn på barnhem har minst en förälder i livet…

De misstag som gjordes därhemma borde inte upprepas här.

Ändå görs det.

Det är bra att diskussionen blev intensiv efter den brasilianska damens inlägg. Men det känns inte bra att goda intentioner mosas. Men hur ska man göra istället?