När främlingar knackar på …

couchsurfing

Det var ett himla gnyende framför en stängd dörr i morse. Främlingen som kom med 20.15 planet från Kigali igår sov för länge. Tyckte hunden. Han hade hunnit inspektera gästbadrummet för att lära känna främlingens vanor innan han ställde sig vid dörren och försökte vänligen väcka gästen.

Couchsurfing. Den nyzeeländska uppfinningen. Låna någons soffa gratis. En eller ett par nätter. Och det kan man förstå – att resa från Nya Zeeland till Europa gör att det är ont om pengar när flygbiljetten är betald. Eller så var det en amerikan som grundade sajten. I vilket fall så var det långväga resenärer som behöver någonstans att bo. Gratis. Fast de flesta brukar laga en middag och diska. (Fast hon från Malta krossade porslin när hon diskade och grälade sedan argt på sin pojkvän).

Jag har tagit emot främlingar sedan 2006 – Addis Ababa. Den första gästen var  en litauiska. Hon klättrade upp i vattentornet i trädgården – för vart hon än kom så skulle hon inleda med att klättra upp på den högsta punkten. Hon hade med sig vodka och rökt korv.

Nästa gäst från USA sade jag nej till. Han ville samla 50 personer i min trädgård för att healing-dansa för världsfreden. Det hade nog lett till ett smärre krig i mitt grannskap. Nästa förfrågan handlade inte om att bo hos mig – utan damen från USA ville att jag skulle möta henne på flygplatsen och ta hand om hennes dykarutrustning mendan hon flög vidare. Jag sade nej. Hon blev arg.

I Lima hade jag en fantastisk kokerska med man på besök. Hon var USAs representant i SlowFood-rörelsen.  En fransman höll på att försvinna på en bergsvandring, blev rånad men lyckades ta sig till Lima. Han var en som gillade långpromenader. Så långt har jag aldrig gått. Tidigare.

Här i Nairobi kom en cyklande tysk förbi. Han skulle cykla från Kairo till Kapstaden. Efter två månader var han framme i Nairobi. Han hatade Afrika. Sedermera hörde jag att han slutade cykla i Zambia och tog busssen i stället.

Det vitryska paret kom liftandes från Kampala. Där hade de blivit rånade på kamera och gympaskor. De stekte potatisplättar med sur grädde. Och det var riktigt gott.

Världens bästa mexikanska var ett energiknippe som stannade i två omgångar. Hon skickade en t-shirt från Mexico som julklapp. Paketet kom fram i mars.

Mannen och kvinnan från Valencia var de mest avslappnade främlingarna. De uppehöll sig mest i trädgården lekandes med hunden.  De två doktorskorna från Barcelona som hade volontärarbetat på ett landsbygdssjukhus lagade mat mest hela tiden. God mat.

De schweiziska journalisterna kom från krigets Congo och skulle till krigets södra Sudan. De klarade sig.

Främlingar har kommit och gått. Världen har knackat på. Alla har lagat mat från sina hemländer – utom den tyske cyklisten. Om du inte kan besöka alla världens länder – se då till att de besöker dig. Inte en stund har jag ångrat främlingars dörrknackande. Tvärtom.

Advertisements

Dags för nedräkning

utsikt

Jag kommer att sakna denna utsikt.

6 månader kvar i Kenya (det land jag bott längst tid i förutom Sverige). 6 månader för att fundera och resonera om vilket land som blir det nästa jag ska bo i. Det är lång tid kvar. 6 månader.

Hembiträdet däremot berättade denna morgon att hon har en vecka på sig att hitta en ny bostad. Det ska byggas en motorväg där hon bor.  2000 familjer drabbas. Hon är en av dom. Hennes hyrda hus har dock inte rivits. Ännu.

kibera

-“Trivs du i Kenya?” är den mest svårbesvarade fråga jag avskyr att få. Den går inte att svara på. Det är precis som -“Trivs du i Sverige?” Kenya är precis som Sverige. Det finns saker och ting att trivas med och saker och ting att otrivas med.

Det otrivsamma gjorde sig synligt i morse. Trafiken. En bil kör om en annan bil som kör om en tredje bil. Mötande trafik. Tre bilar i bredd. Går det så går det -mentalitet. Det gick tack vare att jag tvärbromsade. Jag kommer inte att sakna trafiken i Kenya. Eller det som sker i trafiken.

Screenshot 2018-07-24 09.51.46

För andra började dagen med att bli rånad (nu skedde detta 16,3 km från mitt jobb – så ingen akut oro) Men detta är vardagsmat. Tredje bussrånet i Nairobi på 10 dagar. Mitt i morgonrusningen.

Nog med gnäll.

Det trivsamma;

Det gröna. Det växer. Det frodas. Det skjuter upp rosor ur busken varje vecka. Avocadoträdet dignar.

Det varma. (inte vädret – det är iskallt nu). Men det mänskligt varma. De hummande samtalen. De grova skratten. De nyfikna leendena.

Ostdisken på Carrefour.

Armantoys

Jag har börjat förbereda Arman på en flytt. Det blir inte lätt. Nattvakten hade ett förslag

– “Ta med mig så jag kan fortsätta ta hand om Arman!” Nog med förslag. Omöjligt förslag.

Och detta ska han få förklara resten av sitt liv…

babyhanslind

Stackars barn. Hedrad jag.

Hunden hade väntat vid grinden i 10 dagar. Ledigheten var för lång. Men sedan kom han. Nattvakten. Glad. Hunden ännu gladare. Det är nattvakten som tar hand om Arman när jag reser. Det är nattvakten som tar långa promenader i terrängen med Arman varje eftermiddag. Vänner.

Men nu har han ett annat ärende. Nattvakten (inte hunden). Ett foto och en kopia på ett födelseregistersbevis.

Hans Lind. 6 månader gammal. En total överraskning. Jag visste att han hade 4 barn. Men nu ett femte. Med ett för mig välbekant namn men för barnets omgivning ett mystiskt namn. Resten av sitt liv kommer han att få förklara varför han fick detta namn.

Jag visste om de 4 syskonen. För två år sedan hade de paratyfus. Stor oro i familjen. Men så fort de kom till ett bättre sjukhus- tillfrisknade de. De var där vi bondade. På riktigt. Nattvakten och jag. Men det började egentligen  2 år innan. Julen 2014. I den stora mataffären stod korg efter korg lastad med majsmjöl, socker och té. Julklapp till dina anställda. Men varför ska de släpa på korgar när de ska med bussen hem till byn över julen? Bättre med pengar. Dagvakten och nattvakten fick motsvarande 850 kronor vardera. Dagvakten sade tack så väldigt mycket! Nattvakten kom med en julklapp – ett foto på de 4 barnen. Och sade-:

-“För första gången i mitt liv är jag skuldfri!

Och så är det. Man hankar sig fram. 80% av Kenyas befolkning flyter nätt och jämnt. Det går ihop dag efter dag om allt fungerar. Men går nåt snett – paratyfus, malaria, en olycka – så sjunker man. Tvingas leta efter någon som kan hjälpa – som kan låna pengar. Det finns ett sms-betalningssystem som heter MPesa. 50% av de som lever under fattigdomsgränsen använder MPesa. Inte för att betala när de handlar- utan för att skicka pengar fram och tillbaka.

Fram när de har.

Tillbaka när de behöver.

Bara 3,4 % av befolkningen har en frivillig försäkring. För de som inte har – är MPesa försäkringen. Och en källa till ständiga skulder. Och en flytväst.

Att 850 kronor kan göra en skuldfri var en ögonöppnare. Öron som hade fått varningar – du kommer att bli en bankomat – alla kommer att vilja ha pengar av dig.  Må så vara – men det går att hantera. De av de skuldfria öppnade ögonen såg något annat. För att kunna hantera sin ekonomi måste man vara skuldfri eller nästan skuldfri. (Minns Göran Perssons – den som är satt i skuld är inte fri -och så drog han ner på socialförsäkringarna så stora delar av befolkningen hamnade i ökade skulder).

Vi slöt ett avtal. Nattvakten fick ett lån för att kunna planera sin framtida ekonomi. Återbetalning genom långpromenader med hunden Arman och genom att ta hand om honom när jag reser. Han är nu inne på sitt tredje lån. Återbetalningarna har fungerat prickfritt. Och framförallt har ny vänskap uppstått. Hund och nattvakt. Nattvakt och hund. Det som började för 4 år sedan med en nattvakt som höll en käpp mellan sig och hund – är nu kramar och smek och pälsrufsningar. Och en hund som varje dag -kvart i fem – sätter sig vid grinden och väntar.

Och så Baby Hans Lind. Född i ett sjukhus några kilometer från Uganda-gränsen. Jag är hedrad. Pojken har ett liv av förklaringar framför sig.

Namn betyder något. Jag minns själv berättelserna om vad jag skulle ha hetat. Nån gammelmoster från den finska sidan av familjen föreslog “Ari Petter“. Petter förstår jag- så hette ju farfar. Men Ari….. jag skulle ha fått gå genom livet som en arg Petter.

Stig Anders” föreslog någon annan. Men det namnet hamnade på väntelista och en yngre kusin fick heta så i stället.  Så det blev “Hans” efter min far och Erik efter någon obekant. Och det namnet lever nu vidare i Busia County i Kenya. Några kilometer från Uganda-gränsen.

När jag bodde i Etiopien lärde jag känna “Det här är den sista” – en kvinna med 11 äldre syskon. När jag bodde i Nicaragua träffade jag på barn som fick halva pappas och halva mammas namn. Mariberto (efter Maria och Alberto). Eller så fick man lokaliserade namn som Hilario (efter Hillary Clinton). På besök i Venezuela så stötte jag på både Usnavy och Usmail (efter US Navy och US mail).

Jag hoppas att  baby Hans Linds pappa förklarar ordentligt för sonen varför han heter som han heter. Jag hoppas att den storyn inkluderar en stor fin schäferhund.

E0BA921A-45A7-484A-B4A7-D82675FEEF0F

 

I natt började jag på ett nytt arbete….

Iphone9 002

Eller det var ju i morgon jag skulle börja. Alltså i dag.

Försäkringskassan i Örebro. Min nya arbetsplats. Så det var måndag kväll i Örebro. Ett knytkalas i en blivande kollegas hus. Stort kök. Mat överallt. Det låg två döda råttor på en långbänk – men de täcktes delvis över av varsin kökshandduk. Allteftersom kvällen gick så blev råttorna alltmer avgnagda. Det bekymrade mig inte då. Men det gör det nu.

Det var ett trevligt kalas. Trevliga blivande kollegor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle arbeta med. Informationen var bristfällig. Men jag skulle inte få komma till jobbet på fredagen för då skulle TV komma dit och filma inför sin nya serie om “Livet på Försäkringskassan” – en serie som skulle öka folks förtroende för Försäkringskassan. Jag var inte skolad ännu i hur  svara på frågor från media. Så en ledig fredag.

Jag försökte skämta lite om huruvida jag skulle spionera på sjukskrivna, om jag fick googla på dem och allt sånt där fördomsfullt  jag misstänker att  de egentligen gör på Försäkringskassan. Inget gensvar. Inget skratt. Bara svaret;- “Vi är måna om försäkringstagarna!”

Det var en riktigt lång dröm. En sån där där jag vaknar upp bekymrad över att inte ha ordnat med bostad i Örebro.

Och självklart drömmer jag sådärlångt efter att ha sovit i 10 långa timmar – trött efter nattflyget från Paris, där  jag bara sov 3 timmar för att väckas upp av det hurtfriska tjoandet om “Coffee or tea?” klockan 04.00. När jag hade kunnat sova en timme till. Hade jag fått det så hade säkert inte de avgnagda råttorna dykt upp i drömmen.

Det var ett bra flyg. Som började vid gaten.

-“We will follow you were ever you go!” sade den amerikanska damen med den sure maken. De skulle åka vidare till Victoria Falls och sedan till Rwanda för att möta gorillor. Vi var alla förvirrade om hur köerna fungerade inför påplanklivandet. Så amerikanskan ville följa i mina fotspår. Det gjorde hon rätt i för jag stod i rätt kö. Visade det sig. Under tiden hann vi prata och prata och prata. Dock ej hennes make som inte sade ett ord. Han bytte dock plats och ställde sig mellan oss. Det var det sista jag såg av hennes tandställning. Till morgonen efter när vi klev av planet och hon var lika hurtig som kvällen innan. Så jag antar att hon sade ja till “Coffee anyone?”  utropet.

Jag har iakttagit människor

imageFörst var det buffé-japanen. Det vankades frukostbuffé 0700-1100 och sedan lunchbuffé 1200-1400 och sedan eftermiddags te-buffé 1500-1630 och sedan middagsbuffé från 1700-2100 och sedan drink buffé fram till kl 23.00.

Han drack inte mycket. Men han åt. Eller inte. Han tömde bufféerna men lämnade det mesta oätet. Han skulle bara samla på hög. Utfall att. Kriget kommer. Eller nåt.

Hans smala, hälften så gamla fru,  åt bara bröd.

Sedan kom det gamla amerikanska paret. Långsammaste buffé-vandrarna nånsin. Dessutom skakade de bägge två så maten ramlade från deras tallrikar. Med sig hade de sin drygt 40-årige son. En moders kärlek omhuldade honom. Han klagade dock. Sade sig inte må bra. Modern hade två konkreta förslag;

-”Either we open the window or you just should regret you had a glass of red wine!”

Han blev inte nöjd med de konkreta förslagen. Höll upp sitt vinglas och slickade på glasets kant.  Och läppjade i trots.

Och så den snabbätande mexikanskan. Knappt hade hon satt sig så pinnade hon tillbaka till buffén. Dottern fick sällskapa sin IPad under tiden.

Jag själv hängde mest vid ishinken med champagne.

 

Och jag som trodde det var fattiga riddare!

Receptet såg så ut. Bröd. Ägg mjölk. Pain Perdu.

Jag bedrog mig.

A6445DB2-E31A-433C-AEC6-FC31FD2D5F9E

Det var ett himmelrike på en tallrik. Nästa som den där Ile Flotante i Geneve för 15 år sedan. (Men den var kladdig och klistrig och skeden blev till en Karlsson klister tub)

Paris. Igen. Under fotbollsVM. Det gick inte att få tag på en taxi strax före matchen idag. Det gick inte att flytta in i hotellrummet som jag bokat. (Jag antar att rumsstäderskorna laddade upp inför matchen). Men det fanns en tv i hotellbaren. Men den tv:n frös till regelbundet. Det blev massutflykt från baren av brummande åskådare.

Nåväl – alla är nöjda efter Frankrikes seger.

Det är stekhett i Paris.

5738D48F-F584-4D65-B5A7-C34A6B84ECA5

Maten är varm hela tiden. Gatorna kokar.

Jag besökte min favoritkrog Les Tantes Jeannes igår till lunch. Ägarinnan ursäktade sig för sin autistiske son. Han var inget att ursäkta för. Han var genuint nyfiken. Och maten var bra. En 6 rätters överraskningsmenu. Till lunch. Jag blev inte överraskad. Jag blev nöjd.

Från Sverige hörs stönanden om nazister och bleka poliser. Här står polisen mitt i gatan och viftar iväg alla lastbilar. De för inte köra mot Macrons hem. De får köra andra vägar. Inga bleka poliser här. Inte.

Nu sitter jag i en lounge på hotellet. Det vankas mat – buffen står fylld. Det vankas vin. Ishinken är fylld med flaskor. Ät vad du orkar. (Folk orkar). Drick vad du orkar (det gör inte folk) Männen är feta och har foträta sandaler (läs – medborgare i USA). Damerna har ekiperat sig på modegatan och ondulerat håret (läs- medborgare i USA)

Den här delen av Paris är mer kontorig än St Germain där jag bodde senast. Här rullas trottoarerna ihop vid 20.00. Inte 5 krogar i varje korsning. Bara en i varje kvarter.

Jag drällde på Museet Jaquemart-Andree idag.

De hade inga barn. Och bara 13 års äktenskap. Efter ett tag flyttade hon sitt sovrum närmare hans. Det blev inga barn i alla fall. Det blev ett museum efter det att bägge hade dött. Deras shoppinghobby etablerat i ett vackert hus.

I morgon. (Om jag inte steks i värmen) är det en obestämd stadsdel. Jag brinner av nyfikenhet över vilken det blir.

Updatering. MARAIS. Victor Hugos lägenhet. Anka. Svett.