Vi var tusenden

img_20181026_144158_5348811471341345716679.jpg

Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

 

img_wqkktd4792936049277452968.jpg

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

img_20181026_201322_8517492722481398438721.jpg

 

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

20181026_134147-14315790380513785534.jpg

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.

Advertisements

Trasiga trottoarer och stolta miner

E53E7D25-B490-4887-AE19-31ACB34B1330.jpeg

Det klapprar ihåligt vart tredje steg. Trottarplattorna ligger lösa. Jag har i hela mitt liv undvikt att trampa på A och V lock. Särskilt A locken. Här skulle jag definitivt inte trampa på nåt lockliknande. Underhållet är eftersatt.

Denna stolta stad som tronar på minnen från fornstora dagar. Inflationen rusar.  Senast jag var här så fick jag 3 argentinska peson för 1 dollar. Nu får jag 36 (och värre var det för nån vecka sen då dollarn låg på 41 pesos – men nu har man fått ett nytt lån så nya dollarsedlar har kommit in). Mycket av prishöjningarna beror på slopade subventioner. Fattigdomen ökar. Arbetslösheten likaså. Men det finns ett stödprogram för de fattigaste familjerna – om de sköter vaccinationer av sina barn. Men det krackelerar. Inte bara trottoarerna utan också landet.

Lunch i går. Under den timmen kommer 5 tiggare in på restaurangen. Ingen reagerar. Ingen ger något. Det kommer in försäljare av pappersnäsdukar, små bordslampor, kulspetspennor. Ingen köper. Ingen reagerar.

Men de fornstora dagarna lever kvar. Evita pryder socialministeriets fasad. Det är tangoafton på Café Tortoni. Mässingslamporna är putsade på restaurangerna men matkvaliteten har sjunkit.

Dagens lunch. En smaklös biffstek. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Argentina). 

Jag går in i Motståndspassagen. Ja den heter så – en korridor med hantverkare som alla gör någon sorts motstånd. En del bra. En del dåligt. Men jag hittar en 7 -årspresent till Arman. Den blir klar på fredag. Tar några dagar att tillverka.

Gatorna är fyllda av försäljare. Solglasögon och selfiepinnar. Selfiepinnar – som jag trodde var utrotade – säljer bra. Eller bättre än solglasögon. Och jo – på den kongress jag är på så tar publiken selfies – medan en talare gör en presentation. En filmkamera visade de 1100 i publiken – svepte fram över dem. 90% satt och stirrade i sina mobiler. 9% tog selfies med telefonen vända mot sig själva. Resten lyssnade artigt. Kongress 2018.

Det är när man kliver upp på taket ….

…som man ser att Madrid är en by uppe i bergen.

7B7F319D-F64A-4299-85F4-B9C7126B9608.jpeg

Nere på gatorna är det trångt. Jag tror både madrilenare och turister har kortare högerben. De kan inte gå rakt. De sneddar. De svävar. Även fast de inte tittar i sina mobilerna. Men uppe på taket. Där var det lugnt. En stund.

DCFBDA39-267A-493F-A81F-FD4F6586A48B

Jag sippade lugnt på min Gin and Tonic. (Det fanns 25 olika ginflaskor att välja mellan. Lätt val. Plymouth. The Botanist fanns inte). 

18F3AE54-ED7D-46EE-B35E-8C52CA316AA9Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.

Gatan kom upp på taket och lugnet for. Men fotografering är en stundens ingivelse. De for. Lugnet återvände. Och då såg jag.

70949AA2-E85C-410B-81E5-41EDF2A5B71C.jpegHuset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.

Nåväl. Madrid. Byn uppe i bergen som har restauranger i överdrift. Och de är fyllda. Restaurangerna. Folk äter. Jag trivs här. Jag äter. Också.

Att inte göra annat än vandra på måfå (Jag går rakt! Jag har inte ett kortare högerben) är ett nöje. I Madrid.

4BE55024-C03D-40F9-A702-04227B1CA00C.jpegHär finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 

70D48003-9C68-48F5-B9F2-822319BC8743.jpegProstitution på gatan  mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.

-”Jag är emot invandring men jag vill hälsa till min syster som bor i Madrid”. Typ.