It’s a man’s world

Framför mig en sovande man. Bredvid honom en uppstudsig man. Upp och ner i flygplansstolen. In på toaletten. Ut från toaletten. I repris. Amerikaner. Fler amerikaner. Upplevelsefyllda av Ääfricää.

Han med rock t-shirten. Han somnar så fort han har satt sig. Men först drar han av sig bältet. Mannen bredvid somnar ännu fortare. Han sover hela flygresan. Framför honom sitter en man i kortbyxor. Amerikan förståss. Han har berättelser. Viktiga för honom. Oviktiga för flygvärdinnan. Men hon ler. Påskyndande. FN-mannen (igenkänd för han reser i kostym- det är få som gör det) ruvar sitt skägg. Drar i skäggsstråna men de växer inte fortare för det. En snabbhipstring 5 år efter alla andra hipsters.

Landar. Lounge. Där kommer en man vandrande fram och tillbaka. Viktig i sin telefon. Noterar en kvinna som viskar i sin telefon. Stillasittande. Män sitter inte i telefonsamtal. Män vandrar effektivt medan de pratar. Understryker varje ord med ett bastant fotsteg.

Nästa flyg. Flygbuss. Männen kliver in och blockerar bussdörren. Hur ska de annars komma ur bussen om de inte ställer sig precis vid dörren.

Den oljeslickade frisyren smyger diskret förbi alla köer. Hans inoljade hår gör honom smidig. Och viktig. Han kliver in på planet. Tar av sig rocken. Kön växer. Viker rocken. Lägger den på bagagehyllan. Tar av sig kavajen. Viker den. Upp på hyllan. Ryggen mot den stampande kön. En köbildare. En köbildare sen barnsben. En viktig köbildare.

Amerikan till höger. Laddat upp med viktiga tidningar. Om framtid. Om effektivitet. Noterar att amerikanskan till vänster lägger patiens. Kvinnor kan. Slappna av.

Det är män överallt. Män som flyger. Män som färdas. Viktighetsprofeter.
Mänsklighet. Det borde finnas mer kvinnslighet.

Advertisements

-”Hur känns det?”

Det är jag ju inte. Eller det är inte så mycket blod omkring mig.

Men det är en svår fråga. Det där om hur det känns. Frågan som ställs ideligen. Som gör mig svarslös. Som sätter mig i ett tankeläge. Var fan är känslorna?

Att flytta. Nairobi till Bryssel. En del andas ut. Terror liksom. Men det är mer terror i Bryssel än i Nairobi. (Nu är terror väldigt sällsynt överallt utom i krigssituationer) Men det är andra som andas ut. Jag andas in och försöker tänka mindre på om den där stora träsoffan som jag har haft på terrassen kan bäras uppför trappan i huset där jag ska bo.

Men känsla. Bättre mat förvisso. Kallare väder. Spännande arbetsuppgifter (som om jag inte hade haft det redan)  

Tankarna igår i den långsamma trafiktäta taxiresan på väg till Jomo Kenyatta International Airport….. Tittade på människor i bussar, i lastbilar, i personbilar… Trötta ansikten. Nickandes halvsovandes. Lastbilar som krängde och pressade undan andra bilar. De nya SUVarna med viktiga människor. Kenya.

Jag kommer inte att sakna att sitta i ett passagerarsäte och panikbromsa. (Som om det skulle hjälpa) Men det skulle kunna vara var som helst. Människor kör vårdslöst överallt. Men mest vårdslöst körs det i Kenya. Definitivt.

-”Jag ska köra om! Den mötande får väl väja undan för jag blinkar ju för fullt med lyset!”

Jag kan räkna mina trafik-jävlar-vad-nära incidenter innan Kenya på min vänstra hand. Jag kan räkna mina dagliga trafik-jävlar-vad-nära-incidenter i Kenya på samma hand. Eller kunde. Jag har flyttat.

Så känsla av att byta land? Det är fan inga känslor. Utom att jag inte kommer att sakna trafiken i Kenya. Innan Kenya kände jag ingen som har dött i en trafikolycka. Ingen. På mina 56 år. Under 5 år i Kenya har det förändrats. Rejält.

När jag lämnade Kenya 2009 suckade jag av lättnad. När jag lämnade Kenya igår suckade jag inte av lättnad. Denna gång har varit mycket bättre. Bra arbetskamrater. Understatement. Jävligt bra arbetskamrater. Mycket skratt. Mycket värme.

Jo. Där kom känslan. Goda människor med goda tankar. Saknad.

Men så är det det där med sponsring. Sista dagarna kom de. Ehhhhhhh.. i was thinking if you could pay my childs schoolfee…  

Inte en. Inte två. Flera. Och jag ska inte klaga. Det är en ekvation som inte går ihop i en 5 barnsfamilj. Skolavgifter på 2000 kronor för en termin. Plus uniform. Plus böcker. Plus allt. Fråga muzungon! Fråga den som verkar ha pengar. Omgivningen pressar på. Du jobbar ju hos en utlänning!

Och det där svåra med att säga nej. Jag har lånat ut. De har betalt tillbaka. Allt bra. Men så kommer det där i sista stund. Inte ett lån. Utan en gåva.

Där kom känslan igen. Det där svåra att säga nej. Skönt att slippa vara nej-snål. Skönt att slippa vara en vandrande bankomat. Snabba uttag. Knacka på dörren och säga I was wondering ……

Så. Mer terror. Bättre trafik. Inga I was wondering… vid dörren. Bättre mat. Mindre trädgård. Bättre öl.

Det är känslan

Flykten från prästgården

Föremålen på bilden har inget med drömmen att göra

Vill du ha ett glas vatten? frågar min yngsta dotter. Hon och hennes två äldre systrar och den äldstas make (som jag kallar bäverf-ttan eftersom hans frisyr såg ut så – sidorna kammade uppåt för att så lite som möjligt av skallen skulle synas. Men jag viskade bara hans namn tyst så bara jag hörde. Jag är ju präst trots allt och en del ord säger en präst inte högt).

Till ordningen – ja hon och systrarna och han med frisyren var precis som min maka  besvikna.

Vådligt besvikna.

Julen. Gåvornas högtid och jag hade valt att ge dem gåvobevis. Fattigdomsbekämpning. Genom en gåva. Inte bra. Inte alls bra.

Krig.

De ville ha gåvor som bekämpade deras inbillade egendomsfattigdom.

Jag tackade ja till vattnet och fick det kastat över mig.

Frun närmade sig med en burk champinjonsoppa. Kall. Nyöppnad burk.

Det var inte fråga om en förrätt utan hämnd för en oförrätt.

Hon kastade – inspirerad av dottern – soppan på mig men champinjonsoppa flyger inte lätt och fort utan tungt och närsynt. Hon fick soppan på sin handled. Normala människor rusar iväg mot närmaste vattenkran när sådant händer men inte hon.

Kast med liten burk.

En upprörd människas träffsäkerhet är dock låg. Väldigt låg. Det dundrade till. Väggen. Bucklig tomburk.

Svågern … ja bäverf-ttan….morskade upp sig. Stryptag på prästen. Fast med raka fingrar. Det går inte att strypa någon med raka fingrar. Men det är irriterande för mottagarens hals med kalla fingrar som petar under hotfyllda vrål.

-”Vik hädan bäverfitta” sade jag. Vilket fick motsats effekt.

Men nu var inte drömmen rimlig längre. För många arga människor. För många fingrar …. Ja egentligen ett bara ……. finger mot min hals. Men ett för mycket.

Jag satte mig upp och drack vatten och somnade om.

Och drömmen fortsatte!

Nu såg jag prästgården utifrån. Vacker gul byggnad. Adventsljusstakar i varje fönster. Frid utåt. Krig inåt. Väggar befläckade av champinjonsoppa.

Väska packad. Bort från prästgården. Busshållplats. Någonstans. Bort. Väntan på en buss. Kall jul. Även vad gäller vädret. Lokalt shoppingcenter. Går in. Värme. En kvinna i ormskinnsklänning ler mot mig. Eller ja. Hon ler mot alla.

En affisch.

Hon ska uppträda. Dansa för annandagsreafolket. Nåt folkloriskt från Brasilien. Men affischen är mer folklår än folklore.

Djup slits.

Men musiken sätter igång och hon svävar in. Men inte i ormskinn utan i en elegant vid klänning sydd av svarta sopsäckar.

Dans.

Och ja. Hon dansar mot mig. Bjuder upp. Vi vaggar i takt och lokalen förvånas av att prästens höfter kan rulla.

Jag hittar min portugisiska men det blir mer ”falo um bocadinho”…. Hon ska härnäst till Estland och sedan Lubeck och efter det Guernsey. Då vet jag vart jag ska åka.

Hon verkar inte kasta champinjonburkar.

Att drömma en långfilm är en ynnest. Så länge man kan vakna upp när kalla fingrar petar på ens  hals och somna om och fortsätta drömma om varma höfter som gnuggar ens bål.

Jag vet inte om jag kan tolka drömmen. Jag försöker.

De arga. De hotfulla. De burkkastande. De finns där. I Kenya. Och i många andra länder. Inte på ytan men våldet ligger där och skvalpar. Under ytan. Och så en dag kastas det – inte burkar utan handgranater.

Men det finns också dom som bjuder upp till dans. Eller talar om var man kan värma sig medan man väntar på bussen. De är fler.

Det är lätt att hitta dansuppbjudarna. Det är inte lika lätt att hitta burkkastarna. Men de finns där. Varje gång jag drar för gardinerna för att sova så ser jag det stora mörkret. Bakom träden. Bakom buskarna . Mörkret som gömmer dem som vill ta genvägar till pengar. Andras pengar. 

Nästa tolkning. Jag har packat. Jag är på väg. Det är lättare att lämna burkkastare än sambadansöser.

En flytt. Som inte är en flykt.

Sista tolkningen.

Jag har precis läst ut Kvinnan i Fönstret…….

Jag ber om notan men får hennes telefonnummer istället…

Hade det varit Stocholm – då hade jag rodnat.

Hade det varit Ludvika då hade jag rusat glädjetjutande runt kvarteret.

Men det är i Nairobi.

Då skäms jag.

65% av ungdomar i Kenya tycker det är ok att vara i en relation men att samtidigt ha en sugardaddy eller sugarmummy. En som sponsrar en.

Sponsring, Det är ledordet. En sponsor. Ett fint ord för en torsk.

Så när jag sitter där på Istanbul house i det nya shoppingcentret Two Rivers och har ätit min kycklingkebab och bett om notan och får servitrisens telefonnummer istället så känner jag mig inte som en het kund utan som en halvgammal halvfet vit man som servitrisen ser som en sponsor.

Jag frågar henne varför jag får hennes telefonnummer.

För att vi ska träffas.

Svarar hon.

Jag blir inte glad.

Jag ser mig som en av de halvfeta bleka män som rullar en kundvagn på Carrefour medan flickvännen spanar över hans axel efter nästa halvfeta bleka man.

Och detta innan jag ens hunnit till köttdisken.

Men vem kan anklaga flickvännerna? Det finns inga studielån. Det finns inga banklån.

Men.

Det finns utnyttjare. Halvfeta bleka män. Och helfeta.

Flickvän!

Så i helvete heller.

När det finns fattiga finns det utnyttjare.

Utnyttjare som håller sitt villebråd om axeln medan villebrådet ler stelt över hans axel.


Ett nyårsaftonsdrama

Nyår. Helvete för hundar. Fyrverkerihelvete. Så i år kör vi tidig kväll. Hänger täcken för sängstolparna. Kurar och myser och somnar. Allt väl. Fram till 23.45.

Nej. Det är inget fyrverkeri. Det som sprakar och gnistrar är grannskapets WhatsApp grupp.

-”Vad var det där för oväsen?

Teorierna flödar tills grannen som drabbats berättar varsom hänt. Ett stort träd har brakat ner tvärsöver gatan med ett helvetiskt vrål rakt över hennes port. Hon kommer inte ut. Elledningarna hänger lågt med ett stort träd tvärs över. Det sprakar och det gnistrar från ledningen. Det brinner småeldar här och där.

Hon frågar efter telefonnummer till elbolaget (strömmen måste stängas av) och brandkåren (eldarna måste släckas). En rådig granne rusar upp mot polisstationen. Andra mindre rådiga grannar panikwhatsappar;

-”Someone has to do something!!!”

Under tiden gör de rådiga grannarna rätt saker.

Och de låter bli att skjuta upp sina raketer. Här är det ju farligt fyrverkeri i trädgrenarna.

Hunden sover lugnt. Men inget el. De dysterkvistigaste säger att strömmen blir borta 2 dygn. Men redan kl 11.00 på nyårsdagen är elbolaget där och sätter upp nya stolpar.

Och det är då jag ser könsskillnader. Kvinnor i grannskapet tar selfies och säger ”wow!”. Män i grannskapet ställer sig med händerna bakom ryggen, vecklar ihop pannan och kommer med förklaringar och utstöter varningar och vilket träd som kommer att falla härnäst. Det är kvartersmästerskap i mansplanining. De lyssnar inte på varandras teorier. Den egna teorin är bäst. Och mest eftertänksam. Tycker de själva.

Detta är världen i miniatyr.

En del agerar.

Andra ropar efter att andra ska agera (och tycker sig då ha agerat)

Och så kommer de som förklarar åt alla som inte lyssnar.

Och så jag som iakttar.

Och Arman som kissar på det fallna trädet.