Mängderna av krossat glas….

….. är enormt.

Vandringarna med assistenten går i zick-zack.

-“Akta! Glas!” men assistenten travar på. Vi börjar känna igen glaskrossarna. Det är parkbänksgänget. De sitter i solen på samma parkbänk dag efter dag. 2 herrar och en dam. Skrovliga röster som vävs ihop i ett fyllefält. En skäller. Det är damen under bänken. En Jack Russel som inte tar långa promenader men som hoppar upp och ner av ilska. För det mesta är det ölburkar av märket Jupiler (som jag länge trodde hette Jupiter) men ibland har de råd med en flaska. En flaska som i yviga svängar flyger över asfalten och därför får min assistent akta sina tassar.

Fältstudierna blir mer avancerade. Vi går 15 000 steg om dagen. Vi har nu noterat att redan kl 0700 på morgonen är den första prostituerade på plats. Det är hon vid den fina restaurangen . En restaurang som jag inte tänker gå på så länge de annonserar efter 2 kockar, hovmästare och servitör. Det är en liten restaurang – men som söker så många personal samtidigt???

Vid lunchtid har gatuhörnen fyllts. Öststaterna för sig. LatinAmerika för sig. Några latinskor har väldigt grova röster och en av dem pratar non-stop.

-“Ohh… den där hunden kommer att äta upp mig!” besvärjade hen.

-“För mycket hormoner för hans smak” muttrade jag. Latinska nr 2 fnissar fortfarande några dagar senare.

Vi börjar känna igen herrarna – torskarna – som går varv efter varv runt kvarteren. Framåtlutade, händerna i rockfickan, smygandes runt hörnen. Långa prisförhandlingar. Men äntligen – i måndags -kom en grupp som pratade med de prostituerade. Inte om priset. Utan om dem. Hur de har det. Varför de är där. Det kändes inte som helbrägdagörare med bibeln som redskap utan som fältarbetare med socialt intresse. Äntligen någon som funderar över hur det egentligen står till i sexköpsträsket.

******

I går var fältstudierna inomhus. En annan sorts fält. Många oklippta människor – förvisso liknade de torskarna på det viset. Likaså genom sina nervösa ryckningar. Men det var forskarvärlden. Den tyske forskaren bredvid behövde 30 minuter för att komma till ro i sin stol.

Det var hans smörgåspåse som än placerades till höger. Än till vänster. Och till slut skrynklade han ihop den och lade den till höger. Och flyttade sedan den till vänster.

Forskarna var överens om att de behövde forska mer.

På vad då? blev frågan.

Samma som vi redan forskat på – blev svaret.

Där var också de som väntade till första frågestunden. Ställde sin fråga. Och gick. Nöjda med sin prestation.

Och halva rummet av anteckningsglada unga människor. De mest välklädda i rummet. Assistenterna. De oavlönade och de lågavlönade. De arbetande som klapprar fram på gatorna medan de trummar på sina telefoner. Viktiga e-mail. EUs framtid står på spel. Ungefär.

Och så de som smiter före i kaffekön. Eller en. En kenyansk politiker. Gräddfil till kaffet. Precis som det ser ut på Nairobis gator där nyast och störst och blankast bil kör först.

Tyskan från Rheinland-Pfalz bredvid mig;

-“Which country are you from?”

-“Sweden”

“Why do you write in English?”

Så långt har EU samarbetet kommit.

Livsmedelskonsulten från Holland ville prata om svenska kungahuset.

De franska studenterna bredvid sade att de har avrättat sina kungafamiljer sen långt tillbaka.

Den zimbabweanska forskarinnan var inte nöjd med mjälkpriset därhemma.

Advertisements

Ansiktena! Ansiktena!! Ansiktena!!!

Inte ungdomarnas ansikten.

Utan männens. Männen i en #AllMalePanel som deltar i ett möte arrangerat av EU och civilsamhället om hur stärka deltagande i kommande val till Europaparlamentet.

Och där fick Greta Thunberg prata. När hon kallades fram till talarstolen så fick hon svårt att komma fram. Fotografer växte upp som svampar ur jorden efter ett höstregn. Överallt. Hon har verkligen rockstjärnestatus.

-“Hon talar för tomma rum..” hävdarna kan dra något gammalt över sig,

EU politiker och tjänstemän omger sig gärna med barn och ungdomar. Framtiden liksom. -“Barn ligger mig varmt om hjärtat..” (som om barn vore värmeflaskor… )När jag senast satt i Bryssel så räknade jag i EUs biståndsrapport för 2004 fram 64 foton på barn men barn var bara omnämnda ett fåtal gånger i texten. Barn som dekoration. Barn som framtid. (Fast de lever här och nu..)

Därför mulnade ansiktena till när Greta sade “Det finns politiker som inte vill prata med oss ungdomar. Det är ok för vi vill inte prata med dem heller. De ska prata med vetenskapsmän i stället!

Och – “Vi strejkar från skolan. Men vi har ändå gjort vår hemläxa. Det har inte ni för ni lär er ingenting!

Och när hon lämnat scenen och ansiktena börjar tala så blir det återgång till det som alltid varit. Typ -“Det finns hopp för framtiden för dessa ungdomar är så aktiva. När vi lämnat politiken så tar de över och kanske gör de ett bättre jobb än vi. ”

Kanske?

Kanske??

Kanske???

******

fortsättning…

På väg hem för att rasta hunden (assistenten) under lunchrasten så fylls tunnelbanevagnen av ivriga glada barn. Barn med hemmagjorda plakat. De är på väg till demonstrationen. Ivern sprutar ur mun och öron.

Nästa station. En man vars historia jag inte känner men han har också ett hemmagjort plakat med en bön om hjälp. Han vänder i dörren. För många plakat i vagnen. Ingen kommer att se hans plakat. Men nästa vagn är likadan. Plakatfyllt.

Nästa tanke…

jag var också ung och aktivist en gång…” ser ansiktena ut och tänka. Om de saknar den tiden vet jag inte. Men de blev uppätna av organisationer. Organisationer som de nu leder. De sitter i paneler och pratar fritt – inte från hjärtat – utan från minnet. Rutin-tal. Inrutade tal. En sorts recycling.

Tänk om de vore gamla och aktivister….

Rådgivaren som inte ger råd ….

…eller mötet mellan försäljaren och lobbyisten.

personerna på fotot har inget – eller mycket – med storyn att göra

Det skulle ha blivit en halvtimmes prat. Det blev en hel timme. Hur utöva påverkansarbete? var temat för orden som växlades mellan Bryssel och San Fransisco. Det var dags för mentorn och mig att resonera. Vi som aldrig träffats men som träffas över knarriga internetledningar som ibland slänger ut oss och ibland fungerar perfekt. I går var en perfekt dag.

I 9 år har karln därborta varit mitt bollplank – ibland min kräkpåse – alltid min rådgivare som aldrig ger råd (förutom att han aldrig ska ge något råd).

Nytt jobb. Nya tankar om hur. Var gårdagens tema. Påverkansarbete. Är en lobbyist en försäljare eller är en försäljare en lobbyist?

Det finns 4 sätt att sälja saker på. Och kanske samma sätt att lobba?

  1. Farmarens.

Du sår frön. Du ser dom växa upp på sikt. Du odlar (!) några få men goda och djupa relationer. Du har dina stadiga kunder. Du är långsiktig och tålmodig.

Likväl gör en del lobbyister detta. De vet att de har ett gott budskap. Budskapet vårdas. Du vänder dig till några få goda kontakter du har odlat. Du vet att de kan påverka med ditt budskap. Du vet vad folk gillar – så därför släpper du samma rapport år efter år. Du har ju hittat din nisch. Och du vet i vilka medier du får ut ditt budskap. Kortnummer på telefonen till den redaktionen. Östnärkesposten tar ju in debattartiklar.

2. Fiskaren

Du kastar ut ditt nät och hoppas på så mycket napp som möjligt. Försäljaren delar ut broschyrer – gärna i varje postlåda. Alltid är det någon som ser extrapriset eller det glänsande fotot.

Lobbyisten ser till att ha en snygg hemsida med budskap som passar alla – eller ingen. Men det gäller att få in många läsare. Alltid är det någon som nappar. En rapport skrivs – och trycks i 3000 exemplar (det blir bättre pris om man trycker så många exemplar som möjligt) och delas ut vilt. Arbetet är klart. Vi har ju försökt få ut vårt budskap.

3. Krigaren

Vem är det som ska elimineras? Vem är största konkurrenten som ska förgöras? Vems marknad ska tas över?

Lobbyister som krigar med varandra? Njae… Eller – jo nog tittar man på andra organisationers kampanjer. Lite avundsjukt. Nog funderar man över varför ens chef blev lägre placerad på Omvärldens årliga Biståndsdebattens Mäktigaste än den andra oganisationens chef.

4. Jägaren.

Riktar in sig på en kund i taget – jagandes aggressivt tills kunden köper. Och så vidare till nästa.

Lobbyisten riktar in sig på en mottagare i taget – bankar på dörrar, har en kort och effektiv formulering om varför förändring behövs. Vidare till nästa. Samma budskap. Små öron. Stor mun.

Så jo – visst är en lobbyist att likna vid en försäljare. Eller inte alls.

Jag menar att en lobbyist behöver använda alla 4 metoderna – i kombination.

Ha ett bra gediget odlat budskap (farmarens) som bevisar varför förändring behövs. Bra berättelser från verksamheten som visar på hur en förändring ledde till bra resultat och varför så många fler behöver ta del av denna förändring. Men det får inte stanna där.

Många ska nås av budskapet (fiskaren) men inte för att någon förhoppningsvis nappar – utan för att många ska stödja det budskap som lobbyisten förmedlar. Det behövs en uppslutning – ett accepterande om att förändring är nödvändig.

Men man ska rikta (sikta) in sig mot rätt mottagare – makthavare – den som kan ta beslut om förändring eller som i sin tur kan påverka andra makthavare. Siktet inställt. Inga hagelskurar utan lasersikte. Förty den som inte förstår vad du menar kommer aldrig att förändras. (jägaren)

Men kriget då? Jo för fasen – det finns alltid motståndare till ett förändringsbudskap. De behöver motverkas. Minns den brasilianske parlamentarikern 2011 (nuförtiden president) Jair Bolsonaro som i ett seminarium i brasilianska parlamentet omkring förbud mot barnaga hävde ur sig att Sverige (seminariet var ett samarbete mellan Brasilien och Sverige) minsann inte skulle komma och uppfostra Brasilien och eftersom det råder förbud mot aga leder det till att svenska barn blir både narkomaner, tar sina liv och blir homosexuella. Ungefär i den ordningen.

Så hur eliminerar man sådana budskap? Fakta. Fakta. Fakta. Bevis. Bevis. Bevis. Och jo. Förbud mot barnaga blev lag i Brasilien. 3 år senare. 2014. Men nu är Bolsonaro president. Då var han en gapig parlamentariker vars utbrott ledde till att flera andra parlamentariker kom och bad om ursäkt för sin landsman. “Han är galen” – “Ele é louco...”

Nu är han president.

Så jo- nog får en lobbyist bedriva krig – men inte med konkurrenter utan med motståndare. De som inte vill att ens budskap om förändring ska genomföras. Men vapnet i det kriget ska vara argument som bottnar i bevis som bottnar i erfarenhet från praktiken.

Att hyra en människa…

Mina fältstudier fortsätter. Min assistent är observant. Skäller på de onda och viftar på svansen för de goda.

Om vi fortsätter framåt mot teatern i bakgrunden så kommer vi till gathörnen där det står en kvinna i varje hörn. Tunna byxor. Tjocka jackor. Fryser.

Om vi går åt motsatta hållet så kommer vi till området där det står 2-3 män i varje gathörn. Väntar på att bli upp-lockade. Inte för sex. (Tror jag och assistenten) Utan för dagsjobb. De har små ryggsäckar med lunchmat. De väntar. Ibland stannar en buss och plockar upp några stycken. De väntar. Precis som damerna i de andra hörnen.

Men det finns en sjujävla skillnad.

Där damerna väntar – där väntar också den mattsvarta BMW motorcykeln. Där väntar de eleganta blänkande färska Mercedes-Benz bilarna.

Inte på att plocka upp damerna. Utan för att plocka upp deras inkomster. Damerna fortsätter gå i sina slitna noppiga byxor medan bilsäteslädret skiner nytt.

Det väntar inga dyra fordon i de andra hörnen. Där väntar minibussarna med trasiga säkerhetsbälten.

Det är ingen som bevakar dem med giriga blickar. Utom förståss de arbetsgivare som söker svart arbetskraft till olika byggen. Väntarna är afrikaner, bulgarer, rumäner. (De ryggar tillbaka för min assistent – precis som damerna)

Så…. människor som hyr ut sina tjänster? Eller människor som väntar på nån som gör att de klarar dagen? Skillnad! I den andra gruppen handlar det inte om att klara sin dag – utan om att klara att fixa åt någon en ännu senare Mercedes-Benz modell. Medan man fryser.

De andra väntarna har säkert också upphyrare med färska bilar. Upphyrare som tjänar på att hyra in billig arbetskraft. Men de sitter nog och räknar sina pengar på nåt kontor och lurpassar inte i gathörnen.

De andra väntarna står tyst och väntar. Damerna har varsitt hörn. 5 meter från varandra. Närmar man sig dem – utan assistentsällskap- så blir det “Vamos?” “Bonjour cherie!” “Moackkk!” och andra lockrop.

Så den som säger att prostitution är vilket yrke som helst – kan komma på promenad med mig och min assistent.

**********

I övrigt så börjar jag och min assistent gilla Bryssel riktigt mycket. Vi har hittat en golden retriever som leker. Vi har hittat en arg husky med arg matte. Och vi har hjälpt Mehmet från Proximus att installera internet hemma hos oss. Assistenten var mer hjälpsam genom att följa Mehmets alla steg. Mehmet var lugn. “Beatiful dog” sade han och assistenten kråmade sig nöjd.

Vi har varit hos Dr Daouida som inte ville ta betalt för registrering av Arman för han tyckte vi var “Welcome to Belgium!” Han tyckte dock att assistenten var den största schäfern han sett.

Vi har varit upp på taket och lapat sol. Vi är nöjda med takterrassen också. Och vi har slutat gråta när vi skiljs åt när jag ska till jobbet.

Och det här blir ju riktigt bra…

Dag 1. Punktmarkering. Tassar skrapar mot toalettdörren när jag stängt in mig. Tunga lapar skum från mina axlar när jag ligger i badkaret. En väckning då och då för att kolla att jag lever … antar jag. Och ett yl ner i hiss-schaktet när jag åker till jobbet.

Min syster är på plats. Arman tror att hon är hembiträde. Afrikanska vanor…

Bryssel blir bra. Både för hund och husse. Bättre mat. Arman äter allt utan att krångla. Butiken i närheten har extrapris på kött som ska bli “gammalt” om två dagar. inte att undra på att han äter.

Damerna i gathörnen har slutat säga “Bonjour cherie!” när jag går förbi. Nu tar de 3 steg bakåt.

Vid lunchvandringen idag flämtade en av dem och sade “Uyyy que perro mas grande!” och karln vid hennes sida – hallick? – skrattade “Cuidate para que no se coma tu chucha!”

Vulgariteter!

Men jag får vandra i fred. Inga skamliga förslag längre.

Men mina gatustudier visar att damerna kommer från Latinamerika och Östeuropa. De blandar sig inte med varandra. De som vill betala mer tar med sig damerna till ett hotell som jag inte rekommenderar. Och nej. De har inte heller en sida på Tripadvisor. Förstår det för där stannar nog kunderna maximalt en timme.

De som inte vill betala mycket går till parkeringsgaraget i hörnet. Har jag förstått.

Bilcirkulation i området har begränsats med hjälp av stora blomkrukor.

Är man nyfiket lagd så finns det mycket att studera om man bor i ett prostitutionsområde…. nej förlåt mig .. .i ett torskområde. Men samtidigt blir varje leende ett ….. och vad vill du då?! – fast alla på gatan är inte prostituerade.

Min syster fick ett leende av en karl på gatan men var noga med att berätta att det var i ett annat område än i de vanliga närmaste gatuhörnen.

Nåväl – 2 veckors separation från Arman var lite för mycket. Men han hade det bra på kenneln i Kenya. Transporten med flyg och bil till Bryssel gick bra. Fast hans första instinkt när jag öppnade buren var att fly. (Han hade väl hört rykten om trafficking till Europa..) Men när jag ropade efter honom, stelnade han i steget och frös till. Vände sig om och blev glädjeöversvämmad. Och sedan dess har det varit punktmarkering. Och promenader där han buffar till min hand då och då och bara storler.

Och om jag gnällde på byråkratin i Belgien med all rätt den första veckan;

  1. Du har kryssat i fel ruta. Du får beställa ny tid!
  2. Du måste lämna kund id-nummer om du vill bli kund här.
  3. Internetbeställningen gick till den adress där jag bodde för 12 år sedan (men det gick att rätta till efter en ljudlig suck – från mig)

..så är jag desto nöjdare den andra veckan.

Banken! Banken! Personlig service! Det tog 65 minuter och det var många oh la la under tiden men allt gick att lösa och när jag skulle hämta bankomatkortet igår så var det den personlige bankmannen som kom rusandes med dosa och kort innan jag ens hunnit framföra mitt ärende.

Bonjour… säger de frusna damerna

….som väntar och vaktar sina gathörn. Åldern varierar men jeansen sitter trångt.

Jag svarar Hola och säger att jag ska ringa deras mammor i Arequipa eller Quito om de inte slutar patrullera på min gata. Men det är inte bara min gata som patrulleras – det är alla gator som leder mot eller från Norra Station.

En amerikan i grannskapet sade att det var “spännande med alla variationer i kvarteret“. Nåja det är inte spännande att stå dag efter år i tunna byxor och huttra efter kunder . Det är ett elände.

Ju äldre kvinnorna är – ju längre från Norra Station hamnar de. Jag bor 500 meter från stationen så det är lite mormorsvarning här. Det är kanske därför det där med att hota ringa mamma i Quito inte fungerar

Annars råder det upptäckarspänning i mitt liv. Närmaste kvarteret har inte mycket att erbjuda förutom några afrikanska grönsaksaffärer med trötta ägare. Men med bara 7 minuters vandring kommer jag till St Catherine och nån minut till- Dansaert området Mumma för magen.

Boendet. Bättre kan det knappast bli. Här finns utrymme för piruetter utan att studsa in i en vägg. Det saknas dock en hund (som anländer 12e februari)