Att hyra en människa…

Mina fältstudier fortsätter. Min assistent är observant. Skäller på de onda och viftar på svansen för de goda.

Om vi fortsätter framåt mot teatern i bakgrunden så kommer vi till gathörnen där det står en kvinna i varje hörn. Tunna byxor. Tjocka jackor. Fryser.

Om vi går åt motsatta hållet så kommer vi till området där det står 2-3 män i varje gathörn. Väntar på att bli upp-lockade. Inte för sex. (Tror jag och assistenten) Utan för dagsjobb. De har små ryggsäckar med lunchmat. De väntar. Ibland stannar en buss och plockar upp några stycken. De väntar. Precis som damerna i de andra hörnen.

Men det finns en sjujävla skillnad.

Där damerna väntar – där väntar också den mattsvarta BMW motorcykeln. Där väntar de eleganta blänkande färska Mercedes-Benz bilarna.

Inte på att plocka upp damerna. Utan för att plocka upp deras inkomster. Damerna fortsätter gå i sina slitna noppiga byxor medan bilsäteslädret skiner nytt.

Det väntar inga dyra fordon i de andra hörnen. Där väntar minibussarna med trasiga säkerhetsbälten.

Det är ingen som bevakar dem med giriga blickar. Utom förståss de arbetsgivare som söker svart arbetskraft till olika byggen. Väntarna är afrikaner, bulgarer, rumäner. (De ryggar tillbaka för min assistent – precis som damerna)

Så…. människor som hyr ut sina tjänster? Eller människor som väntar på nån som gör att de klarar dagen? Skillnad! I den andra gruppen handlar det inte om att klara sin dag – utan om att klara att fixa åt någon en ännu senare Mercedes-Benz modell. Medan man fryser.

De andra väntarna har säkert också upphyrare med färska bilar. Upphyrare som tjänar på att hyra in billig arbetskraft. Men de sitter nog och räknar sina pengar på nåt kontor och lurpassar inte i gathörnen.

De andra väntarna står tyst och väntar. Damerna har varsitt hörn. 5 meter från varandra. Närmar man sig dem – utan assistentsällskap- så blir det “Vamos?” “Bonjour cherie!” “Moackkk!” och andra lockrop.

Så den som säger att prostitution är vilket yrke som helst – kan komma på promenad med mig och min assistent.

**********

I övrigt så börjar jag och min assistent gilla Bryssel riktigt mycket. Vi har hittat en golden retriever som leker. Vi har hittat en arg husky med arg matte. Och vi har hjälpt Mehmet från Proximus att installera internet hemma hos oss. Assistenten var mer hjälpsam genom att följa Mehmets alla steg. Mehmet var lugn. “Beatiful dog” sade han och assistenten kråmade sig nöjd.

Vi har varit hos Dr Daouida som inte ville ta betalt för registrering av Arman för han tyckte vi var “Welcome to Belgium!” Han tyckte dock att assistenten var den största schäfern han sett.

Vi har varit upp på taket och lapat sol. Vi är nöjda med takterrassen också. Och vi har slutat gråta när vi skiljs åt när jag ska till jobbet.

Advertisements

Och det här blir ju riktigt bra…

Dag 1. Punktmarkering. Tassar skrapar mot toalettdörren när jag stängt in mig. Tunga lapar skum från mina axlar när jag ligger i badkaret. En väckning då och då för att kolla att jag lever … antar jag. Och ett yl ner i hiss-schaktet när jag åker till jobbet.

Min syster är på plats. Arman tror att hon är hembiträde. Afrikanska vanor…

Bryssel blir bra. Både för hund och husse. Bättre mat. Arman äter allt utan att krångla. Butiken i närheten har extrapris på kött som ska bli “gammalt” om två dagar. inte att undra på att han äter.

Damerna i gathörnen har slutat säga “Bonjour cherie!” när jag går förbi. Nu tar de 3 steg bakåt.

Vid lunchvandringen idag flämtade en av dem och sade “Uyyy que perro mas grande!” och karln vid hennes sida – hallick? – skrattade “Cuidate para que no se coma tu chucha!”

Vulgariteter!

Men jag får vandra i fred. Inga skamliga förslag längre.

Men mina gatustudier visar att damerna kommer från Latinamerika och Östeuropa. De blandar sig inte med varandra. De som vill betala mer tar med sig damerna till ett hotell som jag inte rekommenderar. Och nej. De har inte heller en sida på Tripadvisor. Förstår det för där stannar nog kunderna maximalt en timme.

De som inte vill betala mycket går till parkeringsgaraget i hörnet. Har jag förstått.

Bilcirkulation i området har begränsats med hjälp av stora blomkrukor.

Är man nyfiket lagd så finns det mycket att studera om man bor i ett prostitutionsområde…. nej förlåt mig .. .i ett torskområde. Men samtidigt blir varje leende ett ….. och vad vill du då?! – fast alla på gatan är inte prostituerade.

Min syster fick ett leende av en karl på gatan men var noga med att berätta att det var i ett annat område än i de vanliga närmaste gatuhörnen.

Nåväl – 2 veckors separation från Arman var lite för mycket. Men han hade det bra på kenneln i Kenya. Transporten med flyg och bil till Bryssel gick bra. Fast hans första instinkt när jag öppnade buren var att fly. (Han hade väl hört rykten om trafficking till Europa..) Men när jag ropade efter honom, stelnade han i steget och frös till. Vände sig om och blev glädjeöversvämmad. Och sedan dess har det varit punktmarkering. Och promenader där han buffar till min hand då och då och bara storler.

Och om jag gnällde på byråkratin i Belgien med all rätt den första veckan;

  1. Du har kryssat i fel ruta. Du får beställa ny tid!
  2. Du måste lämna kund id-nummer om du vill bli kund här.
  3. Internetbeställningen gick till den adress där jag bodde för 12 år sedan (men det gick att rätta till efter en ljudlig suck – från mig)

..så är jag desto nöjdare den andra veckan.

Banken! Banken! Personlig service! Det tog 65 minuter och det var många oh la la under tiden men allt gick att lösa och när jag skulle hämta bankomatkortet igår så var det den personlige bankmannen som kom rusandes med dosa och kort innan jag ens hunnit framföra mitt ärende.

Inkräktare i trädgården och möte med en skumslickande amerikanska

6FA3F33B-9E93-4337-9326-8D193739F1CEIgår hittade jag en inkräktare i trädgården. Den hade placerat sig i klykan på avocadoträdet. En orkidé. Hur länge den har inkräktat vet jag inte – men den sker ut att må bra och trivas på sin ockuperande plats.

Annars händer det inte så mycket nytt. Jo – ett kafé har öppnat i storskogen där hunden och jag sniffar på buskar.

Idag satt en amerikanska där. Hon hyr hus och rustar upp dom och hyr dem vidare. Hon arbetar också med krisbearbetning för stat och kommuner.  Där har hon mycket jobb och har lyckats med att få oppositionsledaren att skjuta upp sin självutnämnda installation som ”president”. Säger hon.  Hon vill veta var min fru är. Jag har ingen svarar jag och hon ser nöjd ut och slickar i sig skummet från sin kaipouchinou (hennes uttal).  Hon vill veta allt om Arman -”you are such a beautiful dog!” Arman fnyser, för det vet han redan.

Sedan börjar vi prata illa om Trump. Hennes familj har röstat på honom, för ”de är från Maryland”. 

 

 

Nairobiansk jul

7B9CCAB6-0148-4705-9270-8B0F5B78E0FD

Julfrid. Köerna i trafiken och i butikerna har lämnat stan. De har flyttat till Mombasa (dit det inte finns en endaste ledig tågbiljett före 21a januari). Vägarna ut från stan fylls. Vägarna in mot stan töms. Hem till Byn.

Så julfrid i Nairobi. Den tömda staden. Den gröna staden. Den lugna staden. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Nairobi….)

Det enda som spökar är politiken. Oppositionsledaren har ännu inte gett upp tanken om att utropa sig till ”folkets president”. Men han sköt upp det hela från den tänkta dagen 12 december. Ambassadörer tjatar på honom om att ge upp. Men folket nära honom tjatar om att gå på.

Landsförräderi!” – ropar de regeringstrogna.

Spel för galleriet. Tänker jag.

Men än är det lugnt.

De ständiga basarerna laddar upp för nästa år. Täck en gräsmatta med halm. Upp med bås. Väskor, Väskor. Väskor. Tyska korvar. Öltält. Damer i gummistövlar. Hund med gul scarf. Lotterier. Berusade brittiskor.

556AFC98-CAB2-4FFC-AF77-8B0A278CD30D

Och hunden är jultvättad. En kamp i en dusch. Men det är ju jul.

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Vilket hundliv…..

Det börjar kvart i sex varje morgon.
Arman lyfter upp huvudet. Tittar mot fönstret som vetter mot infarten. Morrar hotfullt. Djupt ner i strupen. En varning.

20140723-081521-29721290.jpg
Men sedan är dagen lugn.
Det är vaktombytet som han morrar för.
Dagvakten är favoriten.
Nattvakten betraktar han med skepticism.
Skillnaden är enkel.
Nattvakten spelar inte fotboll med honom.

20140723-081906-29946527.jpg
Annat var det i Lima.
Ett ständigt väntande vid dörren.
-“När kommer de hem?”
Här är alltid någon hemma.
Rutinen är enkel.
1. Morra hotfullt 0545.
2. Ut i trädgården 0645 – full fart efter några fåglar sedan försvinner han längst bort i trädgården – till sin “toalett”.
3. In i vaktbåset 0710 med fullviftande svans för att hälsa dagvakten Jackson välkommen.
4. Upp med tassarna på köksbänken 0720 med ett glatt skall. Trädgårdsmästaren/allt-i-allot Victor har kommit. Ut och hälsa på honom och försöka dra vattenslangen från honom så biltvätten blir blötare.
5. 0730 rusning mot grinden då hemhjälpen Molly kommer.
Och så är det full koll på flocken.

Så fort någon rör sig o flocken så rusar Arman efter.
Jag tror han tror att hans uppgift är att hålla koll på oss.
Speciellt på dem som vistas utomhus.

Detta hundliv är bra mycket bättre än ett väntandes hundliv vid en ytterdörr i Lima.
Sens moral; Lycklig hund – lycklig husse!