När man slutar smyga …

Det är när jag är på väg till jobbet som jag förstår vad som orsakade oväsendet kl 0200 på natten.

Men vi hade somnat in i god tid före det – assistenten och jag. Fönstret var öppet. Det luktade grillos och falsksång från grannhuset. En god lukt att somna till. Falsksången var avlägsen – mer ett mummel och till mummel är det lätt att somna till. En period i livet somnade jag in till P1s mummel – svag volym så jag knappt hörde vad som sades. Men det påstods av någon att hjärnan då koncentrerar sig på att försöka höra in vad som sägs och alla vandringstankar som går vilse sätter sig till ro och det är lättare att somna. Och en del påstår att nu är vi vips tillbaka i tryggheten i livmodern och hör mummel och då känner vi oss lugna och sansade och sover med tummen i munnen,

Och vi sov där till klockan 0200. Då kom det där bankandet. Inte ett bankande som man hör i livmodern.

(ps …. jag klarar inte av Olle Sarris röst i Radioföljetongen Nötskal. Om barnet i livmodern som hör moderns (mordens) och älskarens mordplaner. Hans röst är för gäll. Boken är utmärkt. Men med fel röst. )

Utan ett bankande från beslutsamheten. Inte regelbundet. Mer som om någon försökte ta sig ur en kontainer. Men det finns inga kontainrar att ta sig ur på våran gata så vi somnade in igen. Assistenten mumlade något ohörbart och lade sig på golvet framför hissdörren. Den kallaste platsen i bostaden. Ryggen tryggt mot hissdörren. Och då kan ju inte bankaren komma in. Tänkte han nog.

Morgonvandring. Byggjobbarna är på plats kl 0630. Skalet tvärsöver gatan ska bli 46 studentlägenheter. Bygget går långsamt men rutinen sitter i. Assistenten får sitt glada “Bonjour monsieur!” från byggarbetarna. Slowmotionarbetarna.

I parken ligger en man insvept i ett lakan. Men han snarkar. Han har lagt sig mitt på gräsmattan. Sover fridfullt. Inget prångletande där inte. Sov i det fria.

På tunnelbanan en timme senare kliver en tiggare in. Inte försiktigt bedjande utan dundrar in och ropar;- “Je veux manger! Donne moi de l’argent!” Inget krypande. Utan krävande. Den nya tidens uteliggare. Ingen ursäkt. Mitt på gräsmattan. Inget prångliv. Ingen utsträckt hand med pappersmugg utan full volym.

Tidigare under de senaste veckorna har byggarbetarna haft semester. De har lämnat sin bajamaja olåst men bakom ett staket. Som om det skulle räcka. Gatans parlament har använt bajamajan flitigt. Till i lördags när en användare bände upp staketet, öppnade dörren och ryggade tillbaka.

Sedan i måndags är bajamajan – en ny hoppas jag – placerad bakom en låst port till byggarbetsplatsen.

Men tillbaka till bankningarna. Det var ett annat sorts krav. Oblygt. Oförsiktigt. Som gräsmatteliggaren. Som tunnelbanetiggaren. Som bajamajamissbrukarna.

Jag går runt hörnet och hamnar i ett kristall-land. Tjocka glasbitar överallt. En SUV med gapande taggigt fönster. Glasbitar över hela förarsätet. Bilinbrott. Det är slut med de försiktiga inbrottstjuvarna. De som smyger. Nu tar de plats. Även kl 0200 på natten. Här kommer jag. Jag tar min rätt. Jag sover där jag vill. Jag kräver mat. Jag bajsar i din toalett. Jag ser en bil och en gatsten och de hör ihop. Tänkte han.

Jag bor i ett spännande kvarter.

Advertisements

Hur firar man Kristi Himmelsfärd?

Till pingst ska jag tala i tungor. Till påsken målar jag ägg. Till julen kokar jag gröt. Men vad förväntas man göra under Kristi himmelsfärd? Blåsa upp ballonger?

Med det mysteriet i huvudet vandrar assistenten och jag ut i Ensamhetens park. Det är 08.00 på morgonen. Soporna ligger kvar på gatan. De brukar vara bortplockade före 07.00. Inte idag. Det är kanske så man firar denna dag? Sopgubbesovmorgon.

Och där sitter de. En efter en. Minst 2 tomma parkbänkar mellan varje. De Ensamma. Huva över huvudet. Händerna mellan knäna. Inte i bön. Utan i ”håll er på plats”. En huva vandrar runt med ett äpple i handen. Försöker inleda möten. Det går inte. De Ensamma förblir tysta. Det är 08.00 på morgonen och allt är tyst. En frusen chihuahua gläfser. Lite förstrött för att i alla fall bryta lite av tystnaden.

Jag vet inte vilka de är. De Ensamma. Jag vet inte om de väntar på något. Att vandra mellan dom är likt en inledning till en apokalyptisk film. En av dem fryser. Han – eller hon, jag kan inte se ansiktet under huvan – har nog suttit där hela natten.

Parken ligger bara ett chihuahua-skall från Sällskapet. Området med krogarna. Barstolarna. De glada skålarna. Så nära men så långt borta. Två världar. Eller så är det bara som jag inbillar mig? De Ensamma kanske satt i Sällskapet halva natten och är för fulla för att gå hem. Skenet bedrar. Den fisförnäma fiskbutiken – so i thought – klev jag in i går eftermiddag för att köpa sill. Och det fisförnäma yttre skalet dolde en varm god kallskänka som slevade upp sillspad med rosenröda kinder.

Tobakskiosken – som jag trodde var ett ställe för lottokuponger och sur tobak – visade sig ha stadens bästa sortiment av gin och armagnac.

Vad vet jag om de Ensamma? De kanske valde den egna parkbänken med minst en eller två tomma bänkar till nästa Ensamme. Assistenten sniffar nyfiket på en. Den Ensamme reagerar inte. Han tittar rakt fram. Tomt. Uteliggare? Nej. Inga väskor och kassar och filtar. Och så här dags sover de fortfarande i portgångarna.

Jag vet inget men bestämmer mig för att fira Kristi Himmelsfärd genom att i nästa vandring med assistenten hälsa på en Ensam.

Parkparkering

En solig påsk. En vandrande hund. Besök av vandrare från Bern. Med hund. Parker.

Bryssel är full av parker. En del vida. Andra stängda. En del smutsiga. Andra fläckfria.

Park Josaphat. En sorts kopia av parken med samma namn i Jerusalem. En Miss Martha ägde marken och var en sur försäljerska som vägrade sälja. 1904 blev marken expropierad. Detta är parken med bästa restaurangen. Och vattnet. Och variationen. Och här kan man förboka en picnickorg hos Josaphines. Med vin.

Royal Parc Laeken. Helvete. Murar omkring kungligheten. En liten del av parken där ett minnesmonument för Drottning Astrid finns är öppen men här får man inte gå på gräset. Snobbigheter. Det finns säkert nån ingång för allmänheten nånstans men den hittade vi inte.

Elisabeth Park vid Koekelberg. Jamenvisst. Hunden kan gå utan koppel. Och gör det. Jagar pinnar. Jagar humlor. Bra park. Men ingen restaurang. Det fanns en. Men den är historia. Men snubblande joggare. Bjäbbiga småhundar. Och en massa träddungar.

Royal Park – ja! en restaurang som är bra och där servitrisen kommer ut och kramar hunden. Lite sliten. Lite royal. Och en inhägnad där barnen är instängda så de inte stör hundarna. Bra så.

Och så de där parkerna vid hemmet. De små. De med a-laget och haschrökarna och hipstrarna som spelar basket. De nära.

Vi sökte blommor och frid men fann skumheter…

Det är inte långt till Botaniska trädgården. 800 meter sådär. Det är en fin trädgård. Och en ful trädgård.

Först ser vi amerikaner förtjuta över änder som simmar i en damm. De lutar sig över ett räcke så assistenten och jag måste också luta över den för att se vad som döljer sig i vattnet. Ivrigheten hos amerikanarna gör att vi förväntar oss en anaconda eller en krokodil eller i alla fall en sköldpadda. Men vi ser en and.

Uppför kullen. På gräsmattan sover en kvinna. Hon ser ut att ha sovit där en stund. Gräs i håret. Men hon rör på sig så hon lever. På en bänk sitter en man och säger att assistenten är en fin hund. Sedan klappar han på sin lilla ryggsäck och frågar om jag vill köpa. Jag anar att han inte menar ryggsäcken utan delar av innehållet. Jag vet inte vilket innehåll han vill sälja men den ena efter den andra lurar runt bland buskarna och bär på säljmaterial. Assistenten sniffar på buskarna i stället för att sniffa på ryggsäckarna och arrestera säljarna.

Det är en märklig värld. Bland alla urvackra blomstersängar vandrar skumheter runt. På spaning efter kunder. Knarkeri. Men där finns också pastasalladsmumsarna. De som rör runt med plastgaffeln i sin matlåda jagandes den glatta pastan. Och mumsar. (Folk mumsar mer på picnic än inne i en restaurang)

Och så den utmärglade hunden. Märklig staty. En revbenig hund ligger slingrad på fötterna på en kapuscherad dam. Assistenten fnyser och går vidare.

Utforskningen av staden fortsätter. Snart hittar vi kvarter där skumrasket sover.

Bryssel är en vandringsstad. Och en undringsstad. I går var det kastade ägg lite här och var. Ett mysterium. Varför kasta ägg? Och tre elsparkcyklar slängda i en fontän. Ilska. Det vankas aggresioner på nätterna. Och på dagarna. Grannen på 3e våningen hoade ut genom fönstret så det ekade på gatan. Han lät inte mindfullnessig utan mer “nu ska jag störa allas meditationer“.

Och där går vi och luktar på blommorna.

Idag ringde polisen på dörren …

Sirenerna tjuter ständigt. Polis på utryckning. Bryssel är en sirentät stad. Men idag ringde polisen på dörren. Han hade redan sökt mig igår men då var jag på arbetet. Så idag skulle han komma mellan 08.00-16.00. Någon gång. Jag blev uppmanad att hålla mig hemma.

“Hur många badrum har du?

-“Hur många sovrum?”

-“När är din pappa född? Jag brukar alltid glömma den frågan. Den är viktig!”

“Vilken stor hund du har!”

Den stora hunden bar fram leksak efter leksak. Polisen nappade inte på lekuppmaningen. Han ville se mitt pass istället. Och hyreskontraktet.

Det var en snäll polis.

Fast han inte ville leka med den stora hunden.

Sedan frågade han om jag hade belgiskt ID. Och så tog han tillbaka frågan direkt. För det var ju därför han ringde på dörren. Kontrollera att jag verkligen bodde på den adress som jag hade uppgett när jag registrerade mig i kommunen. Efter denna kontroll av att jag är jag och att jag bor där jag säger mig bo och att det fanns plats för mig i bostaden som inte skulle vara för trångbodd och ha för många människor registrerade kommer han att meddela kommunen att jag är jag och bor där jag bor och att både jag och den stora hunden får plats (även den stora hundens leksaker) och då kommer kommunen att ordna med mitt belgiska ID.

Det känns bra att veta att jag är jag.

************

Igår var det återbesök. På den märkliga rumänska restaurangen. Öppna dörren och kliv in i 80-talet. Orange gul brun inredning. Furumöbler. Men god mat. Väldigt god mat. L’Atelier de Willy (jag undrar vem Willy är eller var) Familjeföretag. Ligger högt på Tripadvisor så kinesiska instagramparet som ingår som standard i högt rankade restauranger var där. Och tog bilder på sin mat. Jag tog bilder på min mat.

Springtime for the world?

Med rappa steg vandrar jag hemåt. Oro. Första dagen då assistenten är ensam hemma. I 4 timmar – men nu är det lunchrast och jag stegar hemåt. Det är tyst i trapphuset. Det ekar inte hundskall i hiss-schaktet. Men det trycks en nos mot hissdörren. En anklagande nos. Hemmet är intakt. Assistenten har sovit i alla tre sängar. Samtliga överkast är skrynkliga.

Soffan som assistenten får sova i är sval. Sofforna som han inte får sova i är fyllda av hundhår. Civil olydnad.

Detta är den lilla världen.

Den stora världen är mycket mer besvärlig. Mycket mer ointakt. Ett flygplan kraschar och dödar 157 människor. En av dem en som jag samarbetat mycket med. Aldrig konflikt. Alltid klokt. Han finns inte mer.

En högerextrem terrorist dödar 50 bedjande människor långt borta. En annan terrorist skjuter ihjäl 3 personer i en spårvagn. Lite närmare.

I min och assistentens lilla värld – enligt UK Travel advise Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Belgium. Attacks could happen anywhere, including on public transport and transport hubs and in other places visited by foreigners. You should be vigilant in public places and follow the advice of local Belgian authorities. “

Samtidigt har Belgien sänkt terrorhotsnivån från 3 till 2 (skalan är 4-gradig).

Den brittiska varningen – visar sig vara lika för Sverige ; ”
“Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Sweden. Attacks could be indiscriminate, including in places visited by foreigners

Och för Tyskland.

Men för Nederländerna – där attacken skedde – är det inte “very likely” utan “likely” medan det för Nya Zeeland är;
“Terrorist attacks in New Zealand can’t be ruled out. “

Så….. varningar i all ära – men det handlar om gissningar och aningar och antaganden.

I den lilla världen passerar vi måltavlor – spårvagnar och moskeer – medan vi luktar på blommor. Folk tar omvägar runt assistenten. Veterinären Dr Daouida sade att han är väldigt stor men har “a very good bloodline” . Självklart. Vi fick tre expediter att säga “nej!” när jag frågade om han fick kliva in i butiken men när jag frågade om de hade favorithundshampot så fick vi kliva in men en expedit gick in i förrådet – den andra ställde sig bakom disken och den tredje höll avstånd (fast han studerar svenska..). Assistenten är inget terrorhot. Den ende som blivit utskälld är en pojkspoling som gallskrek. Och ett fladdrande parasoll. Och min rock som hängde på fel stol. Och en pappkartong som kom seglandes med vinden. Och en parkarbetare. Och lukten av grannhunden.

Mannen i tältet

Om honom vet vi inget. Det kan också vara en hon. Men det är nog en man. Det enda vi vet är att hen grymtar till och slår mot tältduken när assistenten flåsandes sniffar för nära.

Han ser ut att ha det varmt där i parken. Inne i sitt tält. Överbelamrad av filtar som täcker tältöppningen. Hen andas. Det kan vi höra. Men vi ser honom aldrig. Inte mellan 0630-0700. Inte mellan 1245-1315. Inte heller mellan 1815-1900. Det är då vi bevakar tältet. För att se mänskligt liv. Inte bara höra grymtningarna och dunket av en arg knytnäve mot en tältduk som ger vika.

Varför sätter han upp sitt tält i en park? 15 meter bort finns en skola och de barnen skriker alla för fulla muggar när de blir utsläppta på en rast. Fullkomligt gallskriker. Ungeför som de hade tvingats vara tysta hela lektionen och äntligen får utföra ljud när de kommer ut i parken. På bänkarna bakom tältet sitter haschrökarna och kinesiska turister som äter smörgås. Platsen är inte väl vald för en som vill isolera sig från omvärlden.

När jag var mellanstadiebarn skrek jag inte mycket. Min drömtillvaro var att bo i ett rum där det rymdes en bekväm säng med många kuddar och med alla väggar täckta av bokhyllor proppfyllda med böcker som alltid skulle bytas ut så jag hade alltid något nytt att läsa. Hur maten skulle komma in i rummet visste jag inte men det skulle väl lösa sig på något sätt. Men jag hade inte velat haft skolklasser med vrålande barn bakom bokhyllorna. Så på ett sätt förstår jag mannen i tältets (jag kallar honom för man för det är enklare) kokongtillvaro. Sluten i en egen bubbla. Plats för egna tankar. Ingen stör. Jag väljer. Men jag förstår inte honom fullt ut. Omvärlden kommer ju och sniffar på hans tältduk flera gånger i veckan. Omvärlden stör. Han får banka mot omvärlden. Varför inte sätta upp tältet långt från flåsarna?

Isolering i ett brus. Märkligt val. Det finns andra utesovare som vandrar med tjocka skumgummimadrasser och lägger sig att sova i tunnelbanenedgångar, utanför affärer – och till och med en som verkar ha bosatt sig vid ingången till cykelmuseet. Men de har valt bruset. De har inga tjocka filtar som stänger världen ute. Som mannen i tältet.

Assistenten gör sina försök varje dag att ta reda på vem mannen är och varför. Jag låter bli. Han har ju valt sin kokong. Men en dag ska vi se honom. Men mer troligt en natt. Det är nog på natten som han är ute och rör på sig. När ingen annan är ute. Mannen som ville ha avstånd till omvärlden men som lade sig mitt i den.

Och där kommer tanken från när jag körde mellan Töre och Överkalix en vinterkväll. Kallt ute. Riktigt kallt. Sådar kallt så att om Volvo Amazonen pajar och motorn dör så dör du själv. Men motorn höll. Men där mitt i snöröken så syns ett ensamt hus. Mitt ute i ingenting. Och hur hade livet blivit om jag hade fötts i det huset? Hade det varit risk för att jag idag skulle ha sovit i ett tält i en park? För han är ju född någonstans. Mannen i tältet. Liksom mannen med packningen och madrassen på tunnelbanan igår. Han som ställde sig vid dörren innan tåget kom in till stationen och skrek mot dörren – “I might as well be in a prison!” Han är också född någonstans. Hans liv formade honom till en som skriker på tunnelbanedörrar. Ibland. Inte alltid.

Inte långt från mitt och assistentens hem ligger Pacheco-institutet. Stort gammalt vitt och låst. “Retirement home” säger Google maps. Det andas dock mentalinstitution. Mannen i tältet sover 2 kvarter därifrån.

Och det är väl så här som i Sverige. Stängda institutioner. Ställen där man kunde vara ommadrasserad och slippa madrassera in sig i ett tält.

*******

Uppdatering. Vi får hitta ett nytt spaningsobjekt. Vi såg mannen (det var en man) kl 1300. Han kröp ur tältet, rättade till filtarna och såg oss stå och stirra. Han såg snäll ut. Tandlös tomtekusin. Skägget var dock kortare än vad jag och assistenten hade misstänkt. Alltså går han ut då och då och ansar skägget.

Han hälsade glatt tillbaka. En fin man.