Onsdag 22 november kl.12.40-13.00 En turban. En keps.

turbanochkepsFörst blir jag irriterad. Jag är för tidig. Det finns ingen att skapa liv åt. Jag är ensam på restaurangen.

Men inte så länge. De kommer. En med turban. En med keps.

De sätter sig inte mitt emot varandra. Det blir för nära. De tar stolarna snett emot varandra. Behörigt avstånd.

Bägge håller upp sina mobiler med raka högerarmar och stöter på skärmarna med utsträckta pekfingrar. Viktiga. Innan de börjar prata över lunchen så ska det viktiga avverkas.

De döljer sina huvuden men inte sina breda nackar. En med keps. En med turban.

Inte ett ord. Tystnad. Sneglar på varandra. Mäter med blickarna.

Sedan serveras curryn. Då kan de prata. Om maten. Fram till att det började osa i karotterna framför dem fanns det inget att säga. Bra så. De höll ju varandra sällskap. Jag hör inte vad de säger men bägge brummar. Djupa basröster som mjukas upp av curryn. Mat mjukar upp människor.

 

Advertisements

Lördag 18 november kl 13.43-13.44 Kakigrön dam.

gröndam

Det var bättre förr. Då klädde man upp sig inför en flygning. Nu är det mysbyxor och midjeväskor. Elegansen är borta. Folk har inte längre någon flygkultur. Nackkuddar! Hon fnös föraktfullt. Att folk inte klarar av att sitta med rak nacke. Det är ju bara 8 timmars flygning.

Och redan hade de tagit på sig de grova kängorna. Som om safarin började vid ankomsthallen. Det måste väl ändå finnas en skillnad på turisterna och bärarna. Är det gyttja så får man väl ta sig fram på de gräsbeklädda kanterna av stigarna. Eller … man går väl inte på safari? Man sitter väl i ett bekvämt fordon? Varför ska man då ha grova kängor med sig? Och på sig redan på flyget!

Hon var nöjd med sin utstyrsel. Kakifärgat. Men inget klumpigt med skavande blixtlås och pösiga fickor fyllda med handsprit och våtservetter. Nej, en elegant solhatt med band. Kakifärgad. Det hade tagit tid att hitta den. Bekväma vida byxor. Egentligen inte hennes stil men hon hade för sig att de var sydda efter något traditionellt från … ja… var? I vilket fall så var det afrikanskt. Det var hon säker på. Byxgrenen nere vid knäna. Mycket luft. Och definitivt myggsäkert. Blusen – också kakifärgad – lät bara hakan och händerna vara fria. Hon hade sett till att så lite av huden som möjligt skulle synas. Man ska inte visa naken hud i Afrika. Och så var det där med malariamyggorna. Ingen plats för dom. Ingen yta att landa på.

Premiär redan första dagen i Nairobi. Frukostmatsalen dundrade av grova kängor och kameraväskor. Hon skred fram och tyckte sig märka viss avundsjuka. Elegansen fick ett ansikte vid hennes försiktiga plockande av skalad frukt från frukostbuffén.

Hon var inte riktigt bekväm med uppmärksamheten. Hon hade kunnat försvinna bland massorna om hon hade möblerat sig som de andra. Men inte.

Elefantbabysar. Stora klumpiga varelser med gyttjiga snablar. Folk skrattade förtjust när de klumpiga djuren vaggade fram mot dem och tryckte upp sina gyttjiga snablar mot deras bröstkorgar. Hon tog tre steg bakåt för att inte komma i närheten av gyttjespridarna.

Blötögda giraffer. Långa gråa tungor som tiggde efter mat. Förtjusta turister som letade efter den bästa selfievinkeln. Hon tog en försiktig promenad på plattformen men på behörigt avstånd från tungorna.  Nu hade hon gjort det. Sett giraffer och elefanter på nära håll. Fast hon höll avståndet. Det var ju ändå vilda djur.

-”Nu ska vi åka förbi ett ställe där ni kan få shoppa loss!” sade guiden och det kändes genast bättre. Hon visste hur man shoppar. Men…. kuddar och lampskärmar i hemska kulörer. Färger överallt. Det tog inte slut. Expediter som hälsade glatt. Hon halvrusade genom alla rummen och längtade hem.

gröndam2