Valfläsk

10338737_10152258710512530_4367809162983363806_n

-“Jag ska sänka hyrorna!”

-“Du menar att du ska se till att bostadsbidragen höjs?”

-“Nej! Hyrorna ska sänkas!

Det är valkampanj. Staden är fylld av valaffischer. Men det saknas något.  Det är en photoshoppad kandidat – oftast en man. Stilig kostym. Två fingrar som håller upp hakan. en funderande pose. Här är en kandidat som kan tänka. Men det saknas något.

Löften.

Vallöften.

sands1

Jag kör förbi valaffisch efter valaffisch. Det närmaste ett löfte jag kommer är;

Experienced leader (som om valet skulle utspelas på LinkedIn)

och

A man you can trust 

Men inga löften. Jag frågar kollegorna varför staden är fylld av photoshoppade porträtt som bara stirrar på dig och försöker se tillförlitliga ut. Var är alla löften?

Johodu, blir svaret. På valmöten. Där är det löftestävling. Matpriserna ska ner. Hyrorna ska ner. Även de hyror som politiker inte kan styra över. Allt ska bli billigare. Där är det löftesinflation.

10300116_10152258723257530_5165306608222873697_n

Under tiden växer majsen.

Men det lutar mot att årets val i Kenya blir bra mycket lugnare än valet 2007. Då var jag instängd i 2 dagar  och försökte vara poet;

200 doda.
Stangda butiker.
Branda butiker.
Branda kyrkor.
Branda hus.
Tom stad.
Till flygplatsen pa 15 minuter.
Tomma gator.
Inga civila bilar i city.
Men tyst.
Lugnt.
Pa ytan.
Hem fran Malindi.
Kenya i lagor.

Ur skogen kom tanterna vällandes

IMG_2809De hade likadana förkläden. Hope Group hette de. Och de hade ett uppdrag.

Plantera träd. De hade redan planterat skogar men nu ville de plantera ett hundratal träd till. Och där skulle vi hjälpa till. Ner på knä och skyffla jord med händerna ner i gropen där barrträden skulle bo.

Detta skyfflande skedde en timme utanför Nairobi. På kanten av Rift Valley som ligger där som ett lapptäcke och frodas under solen.

IMG_2811Överstebondinnan Rose hade fruktträd i massor på sina 15 hektar. Trädtomater, passionsfrukt, päron.

5432F23B-2613-4E52-8A6C-9CD6E405628COch en hund.

Starka damer. Rose sade sig ha planterat träd sedan hon var barn.

Jag frågade alla samlade om det fanns någon av de 40 tal som fanns på plats som planterat sitt första träd någonsin idag. En räckte upp handen, En stadsbo från universitetet.

10C9D86F-85C1-4622-98EC-F0553A4F6237Det blev inköp av kommande julgranar … nåja julbarrträd … till kontore. Bussen blev grön.

Detta gör vi varje år – påminner oss själva om miljön. Träd planteras. Carbonfootprint beräknas. Löften ges. Löften hålls.

IMG_2817Och en fet äcklig pizza blev beskådad.

Hon kallar mig – “Mattexpert”

IMG_2789Det är jag inte. Mattköpare möjligen.

I vilket fall – alltid ett nöje att besöka Louise Patterssons Tribal Gallery som ligger knappt en kilometer från mitt hem. Damen som under flera år arbetade i Pakistan och Afghanistan och sen började frakta containrar till sin butik som ligger i hennes hem på Loresho Ridge i Nairobi.

Det finns alltid nåt nytt där. Nu senast  har hon varit i Marocko och igår kom den containern. Det ska vankas marockansk frukost nästa söndag och marockansk middag fredagen efter.

 

Jag återvänder ständigt.

Läser jobbansökningar och måste ta en vända i trädgården för att lugna ner mig

 

iphone15 004

I går var en helgdag – Madaraka day. Dagens klämdag sitter jag hemma framför datorn och går igenom ca 100 ansökningar för en ledig tjänst. Ytterligare ett 100-tal ansökningar har fått svaret att de är diskvalificerade.

Så fort vi annonserar att vi har en ledig tjänst – så ramlar de in; ansökningarna som är kopior av tidigare ansökningar. Ibland har inte ens tjänsten de söker ändrats. Ibland är följebrevet adresserat till någon helt annan.  Så för att undvika copy+paste ansökningarna så ber vi kandidaterna fylla i en ansökningsformulär där de svarar på våra kravspecifikationer. Inget krångelformulär – utan 7 raka frågor som ska ha svar.

Och hälften av ansökningarna har struntat i formuläret. Diskade. Det märkliga är att bara ett fåtal protesterar – och skickar in en komplettering. Max 5%.

Så – vad handlar detta om?

Jo, skickar man 100 ansökningar så kanske man får ett jobb. Mängden ökar möjligheten för lyckad process. Tror man.

Och vad gör jag? Jo, tittar på meriter och erfarenhet – men framförallt på hur mycket energi som har lagts ner på ansökan. Mannen som fyllt i formuläret med “See my CV” i varje ruta kommer inte att kallas till intervju. Kvinnan som kallar oss för “Esteemed company” kommer inte heller att kallas.

Sen undrar jag lite över det där med att beskriva sig själv i tredje person. Men det diskvalificerar inte. Det bara får mig att höja ena ögonbrynet.

Om man tittar på antalet studenter som utexamineras från universiteten i Kenya – och antalet  tjänster med kontrakt som skapas  – så är det bara 20% av de studerande som kan få kontraktsanställningar. Därav fenomenet med “sök allt som rör sig“.

Jag svarar alla som diskvalificeras – försöker förklara var bristen i deras ansökan finns. Jag svarar alla som skickar samma ansökan till 10 adressater – försöker säga att det nog inte är så smart. Jag svara alla som missar sista ansökningsdag – och som samtidigt säger att de är noggranna och aldrig missar en deadline. För det gör de ju.

Men jag njuter också av alla välformulerade ansökningar.

Nästan självständig

IMG_2765När jag lämnar kontoret frågar jag ;- “Vad är det jag ska fira i morgon? Är det självständighet – men den firas väl i December?”

Jag får inget riktigt svar. Lite skratt. Madaraka Day 1 juni. Helgdag. I Kenya.

Jo –  självstyre är vad som firas idag. Och självständighet 12 December. Kenya blev republik 12 december 1963 men självstyre från britterna kom först 6 månader senare – 1 juni 1964.

Då vet jag vad jag fira idag. Självstyre.

Grattis Kenya.

Under tiden väntar Sverige på SCBs stora väljarundersökning. Hur går det för moderaterna? Men Novus undersökning idag som handlar om vilka partier som borde sitta i regering –  C och M med 47% vardera. Men 27% tycker att SD borde sitta i en regering. Det är väl de 18% som vill rösta på SD om det vore val och så en del moderater. Men ändå – alltså var fjärde svensk tycker att SD borde vara med och regera. Så långt har normaliseringen av det partiet gått. “Ett parti som alla andra” – knappast.

^^^^^^^

Tillägg; Kinberg Batra blir kvar. 18.1% i SCB mätningen. Björklund haltar mer i sin position. Knappast så han kan vara lugn med sitt självstyre. Och MP 4,5% – mitt råd; peta Fridolin och stärk Lövins position.

Upprörda studenter och kontakttäta villaägare

 

18766403_10155437509439515_2218372092565173657_o

Förhandla? Nej.

Ut på gatan. Stenkastning.
Så fort studenterna upprörs över något – ja man kan ju bli upprörd över höjda studieavgifter  – så vankas det smärre krig. Stenkastning mot passerande bilar  (som om det var bilisterna som höjt studieavgifterna).

Då och då kommer varningar om gator man inte ska köra på för att studenterna är ute och härjar. Strömavbrott på campus – vad gör man? Jo ut på gatan och kasta stenar.

Och det kan ju verka märkligt. Precis som ockupationerna av motorvägar i Peru när man vill förhandla.

Men det är inte så märkligt egentligen. Att vilja förhandla kräver en motpart som är beredd att förhandla. Saknas det  – så ut på gatorna.

I mitt bostadsområde planerades förra julen ett shoppingcenter på skyddad mark. Grävarbeten påbörjades och det blev snabb mobilisering. Inte så att grannarna rusade ut på gatan och började kasta stenar. Nej, det behövde de inte göra. I stället tog man reda på vem som kände vem som man skulle kunna påverka att stoppa det illegala bygget. Mycket riktigt stoppades det och den lokale polischefen som hade gett tillstånd – trots att han inte borde ha kunnat göra det – förflyttades till en ny tjänst i ödemarken.

Så de som har kontakter kan förhandla – kan påverka. Men de som inte bjuds in till ett förhandlingsbord – de ockuperar, de bränner, de kastar sten.

Annat var det under min studenttid. Vi sittstrejkade.

 

*********

Tillägg; och idag är det en politiker som kandiderar till parlamentet i Kenya som har .. just det – ockuperat en sträcka av motorvägen.

Fräscht.

 

Om rädslan för plåtdörrar och svarta ryggsäckar

temporary

-”Vad skulle kunna trigga igång dig?” frågar kristerapeuten.
-”Plåtdörrar och svarta ryggsäckar…”
Det är nästan ett år sedan. En liten enrumslägenhet i Sibirien. Jag har spillt kaffe på min t-shirt. Jag kom för tidigt. Terapeuten var på väg från Arlanda. Jag går 20 steg neråt och 20 steg tillbaka. Om  och om igen. Dricker kaffe under tiden. Det borde jag inte ha gjort.
Jag var 16 år. Det är håltimme efter lunch. Jag har min måndagsrutin. Vandring till torget. Köper en hamburgare med frites och räksallad. Bär med mig påsen till studentrummet. Ligger det på Filpusbacken? Är det min adress? Jag minns inte.
Påsen värmer handen. En stund. Väl hemma är påsen sval. Hamburgaren kall och fritesen är blöt. Endast räksalladen behåller sin konsistens och kyla. Men det är mer morötter än räkor i salladen.
Vandringen är mer än 20 steg. Men jag minns hamburgarpromenaden. Jag vet inte varför. För att det är en rutin?
Plåtdörrar och svarta ryggsäckar är inte en rutin. Det är motsatsen. När plåtdörren öppnades – kom de. Oftast 3 stycken. Någon enstaka gång 5. De var aldrig mer än 5. De hade korta käppar. Käppar de slog med. Första gången för att skrämmas. Andra gången för att jag inte hade bankkort på mig. Tredje gången för att de trodde att jag hade gömt bankkorten i bilen. Fjärde gången för att jag sade att det fick vara nog med att ringa vänner och be dem skicka pengar.
Jag tror inte att det var fler än 4 gånger. Men jag vet inte.
Men jag vet – och minns – stryptagen. Två gånger. Jag försökte bända upp fingrarna som klämde. Det gick inte. Men så släppte greppet. Även andra gången. Den gången som jag trodde var den sista. Jag gav upp – slutade andas. Eller försöka andas. Jag kände bara lukten av händerna som ströp mig. Som gav upp. Efter det att jag hade gett upp. Och jag kunde andas igen.
Ryggsäcken. Stor. Tung. Det är då jag ger upp. Igen. Svart plastsäck. Det är säkert en svart plastsäck där inne. Något att svepa in min kropp i. Tror jag. Men jag vet inte. Jag vet inget. Inget om det som ska hända. Men jag ger upp. Jag tycker mig ha haft ett bra liv.
Jag minns de tre änkorna i Guatemala. Kriget hade dödat deras män. Skörden hade slagit slint 3 år i rad.
-”Vad kan jag göra för att hjälpa er?” är min tafatta fråga.
-”Det räcker med att du har korsat ett hav för att komma och lyssna på oss….”
Det svaret lärde mig mycket.
Skillnaden mellan det man vill göra och det man kan göra. Att vara lugn i att inte kunna göra allt.
Som att med egen kraft ta mig ut ur det där rummet med plåtdörren.
Det är ett rum med en säng med syntetöverkast. Lila syntetgardiner. Ett -eller två? – bildäck mot väggen. Kvinno- och barnkläder.
Det är ingen kvinna eller något barn i rummet. Det är jag och ibland 3 ibland 5 kidnappare i rummet.
Alla kommer att förstå om jag inte överlever. Utom min hund. Som inte kommer att förstå varför jag försvann.
-”När du pratar om din hund blir du varm och ler…” säger terapeuten.
Men det är inte en plastsäck i ryggsäcken. Det är skurtrasor och rengöringsmedel. Golvet ska skuras. Mitt blod ska bort. Jag får en flaska vatten. Jag instrueras att göra övningar. Lyfta på benen. Ett i taget.
-”Inga inre skador!” säger han som påstår sig ha studerat medicin.
Jag har tittat på golvets kakelplattor i flera timmar. Det är vita plattor med röda blomslingor. Och blodfläckar. Mitt blod. Jag reser mig upp. Vänster ben lyder inte. Jag lyfter det med bägge händer. Blodet börjar cirkulera.
Jag leds ut ur rummet. Ner i en soffa. Ett litet vardagsrum. Det är nyheter på tv. En man i västra Kenya har byggt en traktor. Den ser inte ut att fungera.
En hink med vatten. Min telefon släpps ner där.
Ska jag klara mig hel ur det här? Jag börjar våga tänka tanken.
Det är fotboll på tv:n.
-”Klarar du av att köra?
Jag klarar mig utan deras omtanke.
Jag har slutat ge upp. Jag har ett liv kvar. Jag släpps iväg. Jag kör hem. Jag lever.
Det har gått exakt ett år. Skadorna har läkt. Nästan. Bara höger ringfinger spretar. Jag kan inte knyta handen. Varför behöver man egentligen knyta händer? Jag ska inte slåss.
Dessutom är jag vänsterhänt.
Men jag är fortfarande rädd för plåtdörrar och svarta ryggsäckar.
Det är idag på dagen ett år sedan den rädslan uppstod.

 

*********

Tillägg; 2 månader senare står jag med ett glas vin i vänster hand. Den högra handen “pryds” av en stödskena. Det är fest. Det är minnen. Tills frågan om skenan kommer. Jag tvekar. Detta är något ensamt. Inget att skrämma upp folk med. Många känner någon som känner någon. Eller har hört om någon.

Och så visar det sig att frågeställerskan själv varit med om samma. Fast med pistolhot. Och berättar om en till. Och nu är det inte ‘någon som känner någon som hört talas om någon’. Nu är det 2 som jag känner. Väldigt väl. Och jag har inte haft den minsta aning.

Varför ska man kunna berätta om sin senaste safari? Om sin skogspromenad? Men inte om timmarna som lärde mig älska livet? Mer.

Tystnad. Förstör.