-”Hur känns det?”

Det är jag ju inte. Eller det är inte så mycket blod omkring mig.

Men det är en svår fråga. Det där om hur det känns. Frågan som ställs ideligen. Som gör mig svarslös. Som sätter mig i ett tankeläge. Var fan är känslorna?

Att flytta. Nairobi till Bryssel. En del andas ut. Terror liksom. Men det är mer terror i Bryssel än i Nairobi. (Nu är terror väldigt sällsynt överallt utom i krigssituationer) Men det är andra som andas ut. Jag andas in och försöker tänka mindre på om den där stora träsoffan som jag har haft på terrassen kan bäras uppför trappan i huset där jag ska bo.

Men känsla. Bättre mat förvisso. Kallare väder. Spännande arbetsuppgifter (som om jag inte hade haft det redan)  

Tankarna igår i den långsamma trafiktäta taxiresan på väg till Jomo Kenyatta International Airport….. Tittade på människor i bussar, i lastbilar, i personbilar… Trötta ansikten. Nickandes halvsovandes. Lastbilar som krängde och pressade undan andra bilar. De nya SUVarna med viktiga människor. Kenya.

Jag kommer inte att sakna att sitta i ett passagerarsäte och panikbromsa. (Som om det skulle hjälpa) Men det skulle kunna vara var som helst. Människor kör vårdslöst överallt. Men mest vårdslöst körs det i Kenya. Definitivt.

-”Jag ska köra om! Den mötande får väl väja undan för jag blinkar ju för fullt med lyset!”

Jag kan räkna mina trafik-jävlar-vad-nära incidenter innan Kenya på min vänstra hand. Jag kan räkna mina dagliga trafik-jävlar-vad-nära-incidenter i Kenya på samma hand. Eller kunde. Jag har flyttat.

Så känsla av att byta land? Det är fan inga känslor. Utom att jag inte kommer att sakna trafiken i Kenya. Innan Kenya kände jag ingen som har dött i en trafikolycka. Ingen. På mina 56 år. Under 5 år i Kenya har det förändrats. Rejält.

När jag lämnade Kenya 2009 suckade jag av lättnad. När jag lämnade Kenya igår suckade jag inte av lättnad. Denna gång har varit mycket bättre. Bra arbetskamrater. Understatement. Jävligt bra arbetskamrater. Mycket skratt. Mycket värme.

Jo. Där kom känslan. Goda människor med goda tankar. Saknad.

Men så är det det där med sponsring. Sista dagarna kom de. Ehhhhhhh.. i was thinking if you could pay my childs schoolfee…  

Inte en. Inte två. Flera. Och jag ska inte klaga. Det är en ekvation som inte går ihop i en 5 barnsfamilj. Skolavgifter på 2000 kronor för en termin. Plus uniform. Plus böcker. Plus allt. Fråga muzungon! Fråga den som verkar ha pengar. Omgivningen pressar på. Du jobbar ju hos en utlänning!

Och det där svåra med att säga nej. Jag har lånat ut. De har betalt tillbaka. Allt bra. Men så kommer det där i sista stund. Inte ett lån. Utan en gåva.

Där kom känslan igen. Det där svåra att säga nej. Skönt att slippa vara nej-snål. Skönt att slippa vara en vandrande bankomat. Snabba uttag. Knacka på dörren och säga I was wondering ……

Så. Mer terror. Bättre trafik. Inga I was wondering… vid dörren. Bättre mat. Mindre trädgård. Bättre öl.

Det är känslan

Advertisements

Jag ber om notan men får hennes telefonnummer istället…

Hade det varit Stocholm – då hade jag rodnat.

Hade det varit Ludvika då hade jag rusat glädjetjutande runt kvarteret.

Men det är i Nairobi.

Då skäms jag.

65% av ungdomar i Kenya tycker det är ok att vara i en relation men att samtidigt ha en sugardaddy eller sugarmummy. En som sponsrar en.

Sponsring, Det är ledordet. En sponsor. Ett fint ord för en torsk.

Så när jag sitter där på Istanbul house i det nya shoppingcentret Two Rivers och har ätit min kycklingkebab och bett om notan och får servitrisens telefonnummer istället så känner jag mig inte som en het kund utan som en halvgammal halvfet vit man som servitrisen ser som en sponsor.

Jag frågar henne varför jag får hennes telefonnummer.

För att vi ska träffas.

Svarar hon.

Jag blir inte glad.

Jag ser mig som en av de halvfeta bleka män som rullar en kundvagn på Carrefour medan flickvännen spanar över hans axel efter nästa halvfeta bleka man.

Och detta innan jag ens hunnit till köttdisken.

Men vem kan anklaga flickvännerna? Det finns inga studielån. Det finns inga banklån.

Men.

Det finns utnyttjare. Halvfeta bleka män. Och helfeta.

Flickvän!

Så i helvete heller.

När det finns fattiga finns det utnyttjare.

Utnyttjare som håller sitt villebråd om axeln medan villebrådet ler stelt över hans axel.


Ett nyårsaftonsdrama

Nyår. Helvete för hundar. Fyrverkerihelvete. Så i år kör vi tidig kväll. Hänger täcken för sängstolparna. Kurar och myser och somnar. Allt väl. Fram till 23.45.

Nej. Det är inget fyrverkeri. Det som sprakar och gnistrar är grannskapets WhatsApp grupp.

-”Vad var det där för oväsen?

Teorierna flödar tills grannen som drabbats berättar varsom hänt. Ett stort träd har brakat ner tvärsöver gatan med ett helvetiskt vrål rakt över hennes port. Hon kommer inte ut. Elledningarna hänger lågt med ett stort träd tvärs över. Det sprakar och det gnistrar från ledningen. Det brinner småeldar här och där.

Hon frågar efter telefonnummer till elbolaget (strömmen måste stängas av) och brandkåren (eldarna måste släckas). En rådig granne rusar upp mot polisstationen. Andra mindre rådiga grannar panikwhatsappar;

-”Someone has to do something!!!”

Under tiden gör de rådiga grannarna rätt saker.

Och de låter bli att skjuta upp sina raketer. Här är det ju farligt fyrverkeri i trädgrenarna.

Hunden sover lugnt. Men inget el. De dysterkvistigaste säger att strömmen blir borta 2 dygn. Men redan kl 11.00 på nyårsdagen är elbolaget där och sätter upp nya stolpar.

Och det är då jag ser könsskillnader. Kvinnor i grannskapet tar selfies och säger ”wow!”. Män i grannskapet ställer sig med händerna bakom ryggen, vecklar ihop pannan och kommer med förklaringar och utstöter varningar och vilket träd som kommer att falla härnäst. Det är kvartersmästerskap i mansplanining. De lyssnar inte på varandras teorier. Den egna teorin är bäst. Och mest eftertänksam. Tycker de själva.

Detta är världen i miniatyr.

En del agerar.

Andra ropar efter att andra ska agera (och tycker sig då ha agerat)

Och så kommer de som förklarar åt alla som inte lyssnar.

Och så jag som iakttar.

Och Arman som kissar på det fallna trädet.

Mitt i natten kastas det in en hink med ormar in i hyddan som jag sover i….

Det är i Jonglei i Södra Sudan. Mitt pass och mitt resetillstånd är beslagtagna. Av min egen personal. Jag hade sparkat den lokale platschefen. Mannen som klev upp varje morgon insvept i en handduk vid 06.00 och öppnade dörren till sin hydda och ropade att han ville ha sitt morgonthé. Mannen som lade in en eller två extra nollor på de kvitton han redovisade. Så adjö till honom. Men han valde att inte berätta som det var utan som han ville att personalen skulle tro. Så protester. Och beslagtagande av mitt pass och resetillstånd. -”Du får tillbaka det när du har återanställt chefen!” Så jag blev kvar. I tre dagar. Det var lite oväsen. Och drömmar om hinkar med ormar som kastas in i min hydda på natten. För det var en dröm. Ju.

Den julen gjorde jag en långresa. 3 dagar i Dubai. 10 dagar i Istanbul och sedan tillbaka till Dubai igen.

Det var snö och vinter i Istanbul. Det var inhandling av vinterkläder i Dubai. Från 45-graders södra Sudan till snöglopp i Istanbul.

I Dubai hittade jag en bra ryggterapeut. En sån som går på din rygg och bänder armarna åt håll som de inte borde bändas åt. En rygg som sovit för mycket i mjuka tältsängar i sudanesiska hyddor. En rygg som drömt om hinkar med ormar som slängs på en.

Och så Lariam. Malariaprofylax som gav mig mord. Många mord. Med mig som mördare. Med förskärare. Ett mordoffer tyckte kniven var för slö så jag borde ”skära först och hugga sen”.

Jag vet fortfarande inte om det var ett leva i ett våldsamt samhälle eller om det var Lariam som gav mig drömmar om ormar och drömmar om mord. Och en spänd illa tilltygad rygg.

Drömmarna gav upp när jag lämnade Södra Sudan. Och när jag lämnade Lariam. Ryggen blev bättre. Huden mjuk och fin och lite mer hår på huvudet efter att i två år ha duschat i vatten direkt från Nilen.

-”Jag har bevis på att du har ätit mänsklig avföring!” – sade min undersökande läkare på CityAkuten.

-”Jag har duschat 2 år i Nilvatten i Juba!

-” Det lugnar mig genast!”

Men kan jag skylla på Lariam? Är det så enkelt?

Den lokalanställde i Rumbek som hade 100 sudanesiska pund i månadslön (det motsvarar 50 US Dollar) som brukade få 100 sudanesiska pund den sista dagen i varje månad. Men en dag hade banken inga sudanesiska pund så han fick 50 dollar i stället.


-”Jag är lurad på 50!!” Tyckte han och tog med sig kalasjnikoven när han skulle prata med löneförrättaren.

Kvinnan som kom hem och hittade sin man i säng med grannfrun. Istället för att skälla ut dem så tog hon en handgranat som maken hade i sin ryggsäck och slängde in den i hyddan.

Så kan man skylla på Lariam när våldet finns nära i varje handling?

Det var den julen. 2009. Då jag lämnade Östra Afrika. För sista gången trodde jag.

Nu lämnar jag Östra Afrika igen. För sista gången?

Jag vet inte.

Men för 10 dagar sedan kom jag i samspråk med Mr Bol. Från Jonglei. Vi satt. I samma flygplatstransfer. Vi bromsade bägge två med fötterna nerkörda i bussgolvet när den italienske kedjerökande chauffören hade bråttom.

Jonglei.

-”Är det lugnare där nu?

-” Jag jobbar på den statliga statistikbyrån

Det är också ett svar.

Och min kidnappning i Jonglei? Efter 3 dagar gav personalen upp

-”Nu sätter jag mig emellan er för ni håller på att växa ihop..”

D64D3905-8B0C-42AF-B5AB-A023B90117D4

Jag är på konferens. Inte den första konferens jag är på. Jag har slutat räkna.

09B4D87E-5483-4F55-992E-0DB9DF9FCA70

Nu är det Arusha.

Då var det Sigtuna. Kommunskolan. Den första konferens jag varit på. Om kriser. Krisbearbetning. Gräv i din egen kris. Vad lärde du dig. Krisens faser. Jag minns inte min egen kris. Jag var 25 år. Jag minns hennes kris. Hennes barn hade dött. Vi skulle sitta två och två och berätta om våra kriser. Min kris blev fjäderlätt. Hennes var blytung.

-”Nu är det din tur att åka på konferens” sade de i kommunen. Och jag åkte. Krisbearbetning. Överlevnandsstrategier för socialarbetare (vilken negativ konferenstitel…). Sen minns jag inte resten av konferenstitlarna.  Jag minns henne vars barn hade dött.  Hon som jag inte fick växa ihop mig med. Det var under middagen som den trivsamme runde äldre kursledaren kom med sin stol och klämde in sig mellan oss. -”Ni håller på att växa ihop. Det ska ni inte göra.”

1C6B7739-0B60-4610-8BA3-A04A7EF8971D

Nu är det Arusha. Norra Tanzania. Motorvägen in till stan är färdigbyggd. Dubbla filer. 40km/timmen. Det är mörkt. Taxichauffören från flygplatsen 45 kilometer längre bort tutar glatt till alla busschaufförer. -”Det är mina vänner!” 

Han kör mig till fel hotell. Nästa chaufför kör ut i mörkret. Det är tidig natt. Jag vet inte var jag är. Men jag kommer rätt. I mörkret. Till ett hotell med konferenssalen som slukar hundratals. Där växer man inte ihop. Inte i de ytorna. Där ryms trädgårdsmöbler bland alla blanka fusksidenstolsskydd. Och den tronande soffan uppe på ett podium. Långt från Kommunskolan i Sigtuna.

Vi radar upp oss. Vem har arbetat längst i partnerskapet? 18 år längst bort. 2 veckor längst fram. De kommer från hela Tanzania. Skogsfarmare från söder. Bostadskooperativ från väst. Sparkassor från norr. En spretig familj. Men det gemensamma är att att vi gillar det vi gör. Och vi växer ihop.

 

Dags för nedräkning

utsikt

Jag kommer att sakna denna utsikt.

6 månader kvar i Kenya (det land jag bott längst tid i förutom Sverige). 6 månader för att fundera och resonera om vilket land som blir det nästa jag ska bo i. Det är lång tid kvar. 6 månader.

Hembiträdet däremot berättade denna morgon att hon har en vecka på sig att hitta en ny bostad. Det ska byggas en motorväg där hon bor.  2000 familjer drabbas. Hon är en av dom. Hennes hyrda hus har dock inte rivits. Ännu.

kibera

-“Trivs du i Kenya?” är den mest svårbesvarade fråga jag avskyr att få. Den går inte att svara på. Det är precis som -“Trivs du i Sverige?” Kenya är precis som Sverige. Det finns saker och ting att trivas med och saker och ting att otrivas med.

Det otrivsamma gjorde sig synligt i morse. Trafiken. En bil kör om en annan bil som kör om en tredje bil. Mötande trafik. Tre bilar i bredd. Går det så går det -mentalitet. Det gick tack vare att jag tvärbromsade. Jag kommer inte att sakna trafiken i Kenya. Eller det som sker i trafiken.

Screenshot 2018-07-24 09.51.46

För andra började dagen med att bli rånad (nu skedde detta 16,3 km från mitt jobb – så ingen akut oro) Men detta är vardagsmat. Tredje bussrånet i Nairobi på 10 dagar. Mitt i morgonrusningen.

Nog med gnäll.

Det trivsamma;

Det gröna. Det växer. Det frodas. Det skjuter upp rosor ur busken varje vecka. Avocadoträdet dignar.

Det varma. (inte vädret – det är iskallt nu). Men det mänskligt varma. De hummande samtalen. De grova skratten. De nyfikna leendena.

Ostdisken på Carrefour.

Armantoys

Jag har börjat förbereda Arman på en flytt. Det blir inte lätt. Nattvakten hade ett förslag

– “Ta med mig så jag kan fortsätta ta hand om Arman!” Nog med förslag. Omöjligt förslag.

Och detta ska han få förklara resten av sitt liv…

babyhanslind

Stackars barn. Hedrad jag.

Hunden hade väntat vid grinden i 10 dagar. Ledigheten var för lång. Men sedan kom han. Nattvakten. Glad. Hunden ännu gladare. Det är nattvakten som tar hand om Arman när jag reser. Det är nattvakten som tar långa promenader i terrängen med Arman varje eftermiddag. Vänner.

Men nu har han ett annat ärende. Nattvakten (inte hunden). Ett foto och en kopia på ett födelseregistersbevis.

Hans Lind. 6 månader gammal. En total överraskning. Jag visste att han hade 4 barn. Men nu ett femte. Med ett för mig välbekant namn men för barnets omgivning ett mystiskt namn. Resten av sitt liv kommer han att få förklara varför han fick detta namn.

Jag visste om de 4 syskonen. För två år sedan hade de paratyfus. Stor oro i familjen. Men så fort de kom till ett bättre sjukhus- tillfrisknade de. De var där vi bondade. På riktigt. Nattvakten och jag. Men det började egentligen  2 år innan. Julen 2014. I den stora mataffären stod korg efter korg lastad med majsmjöl, socker och té. Julklapp till dina anställda. Men varför ska de släpa på korgar när de ska med bussen hem till byn över julen? Bättre med pengar. Dagvakten och nattvakten fick motsvarande 850 kronor vardera. Dagvakten sade tack så väldigt mycket! Nattvakten kom med en julklapp – ett foto på de 4 barnen. Och sade-:

-“För första gången i mitt liv är jag skuldfri!

Och så är det. Man hankar sig fram. 80% av Kenyas befolkning flyter nätt och jämnt. Det går ihop dag efter dag om allt fungerar. Men går nåt snett – paratyfus, malaria, en olycka – så sjunker man. Tvingas leta efter någon som kan hjälpa – som kan låna pengar. Det finns ett sms-betalningssystem som heter MPesa. 50% av de som lever under fattigdomsgränsen använder MPesa. Inte för att betala när de handlar- utan för att skicka pengar fram och tillbaka.

Fram när de har.

Tillbaka när de behöver.

Bara 3,4 % av befolkningen har en frivillig försäkring. För de som inte har – är MPesa försäkringen. Och en källa till ständiga skulder. Och en flytväst.

Att 850 kronor kan göra en skuldfri var en ögonöppnare. Öron som hade fått varningar – du kommer att bli en bankomat – alla kommer att vilja ha pengar av dig.  Må så vara – men det går att hantera. De av de skuldfria öppnade ögonen såg något annat. För att kunna hantera sin ekonomi måste man vara skuldfri eller nästan skuldfri. (Minns Göran Perssons – den som är satt i skuld är inte fri -och så drog han ner på socialförsäkringarna så stora delar av befolkningen hamnade i ökade skulder).

Vi slöt ett avtal. Nattvakten fick ett lån för att kunna planera sin framtida ekonomi. Återbetalning genom långpromenader med hunden Arman och genom att ta hand om honom när jag reser. Han är nu inne på sitt tredje lån. Återbetalningarna har fungerat prickfritt. Och framförallt har ny vänskap uppstått. Hund och nattvakt. Nattvakt och hund. Det som började för 4 år sedan med en nattvakt som höll en käpp mellan sig och hund – är nu kramar och smek och pälsrufsningar. Och en hund som varje dag -kvart i fem – sätter sig vid grinden och väntar.

Och så Baby Hans Lind. Född i ett sjukhus några kilometer från Uganda-gränsen. Jag är hedrad. Pojken har ett liv av förklaringar framför sig.

Namn betyder något. Jag minns själv berättelserna om vad jag skulle ha hetat. Nån gammelmoster från den finska sidan av familjen föreslog “Ari Petter“. Petter förstår jag- så hette ju farfar. Men Ari….. jag skulle ha fått gå genom livet som en arg Petter.

Stig Anders” föreslog någon annan. Men det namnet hamnade på väntelista och en yngre kusin fick heta så i stället.  Så det blev “Hans” efter min far och Erik efter någon obekant. Och det namnet lever nu vidare i Busia County i Kenya. Några kilometer från Uganda-gränsen.

När jag bodde i Etiopien lärde jag känna “Det här är den sista” – en kvinna med 11 äldre syskon. När jag bodde i Nicaragua träffade jag på barn som fick halva pappas och halva mammas namn. Mariberto (efter Maria och Alberto). Eller så fick man lokaliserade namn som Hilario (efter Hillary Clinton). På besök i Venezuela så stötte jag på både Usnavy och Usmail (efter US Navy och US mail).

Jag hoppas att  baby Hans Linds pappa förklarar ordentligt för sonen varför han heter som han heter. Jag hoppas att den storyn inkluderar en stor fin schäferhund.

E0BA921A-45A7-484A-B4A7-D82675FEEF0F