En nyårsafton utan champagne – det är den andra sedan 1993 …..

…. då var det en babian som stal champagnen.

I år är det ingen babian som har stulit champagnen. Jag har inte köpt någon. Hutlösa priser i Nairobi och risken att råka ut för bubbelfri bubbel är stor. Lagerhållningen är inte den bästa.

Det kan bli som i Luanda, Angola på nyårsafton 2001. Kinesrestaurang med costarikansiskan. Vad fasen – det är nyår. Vi beställer champagne!   

Kyparen kommer med en flaska. Och en korkskruv. Vi lyckas hindra honom från det äventyret och öppnar flaskan själva. Det uppstår ett pfffttt-ljud. Bubbelfri bubbel.

Tillbaka till babianen.

Vi var en norrman, en serb, en walesiska, två tyskor och jag. Vi gjorde upp med en fiskare att ta oss med hans båt till Jane Goddalls chimpansforskningscenter. Gombe Stream Nationalpark. En 2 timmars puttrande båtresa från Kigoma i västra Tanzania.

Kigoma där man kunde se åskan rulla in över Kongo Kinshasas berg på kvällarna. Kigoma där jag under 3 månader åt chicken-fried-rice varje dag till lunch och till middag. (Utom när vi bestämde oss för att förfölja de italienska vägbyggare som hade restaurangvagn med sig – men de kom längre och längre bort ju mer väg de byggde) Kigoma där det knackade på dörren 5 minuter efter att jag hade checkat in på det hotell där jag skulle bo i 3 månader – och jag sade att det behövdes ingen städning för jag hade precis flyttat in och damen vid dörren sade att hon säljer annat än städning.

Jane Godall var inte hemma. Men vi hade ananas, paté i burk, konjak och champagne med oss. Walesiskan hade varit i Rwanda och handlat. (Eller var hon skotska?) Detta var några månader innan helvetet bröt loss i Rwanda. Just då ägnade vi oss åt helvetet i Burundi. Utom denna nyårsafton då vi var lediga .Utom tyskorna som var på semester (!) i trakten.

Nåväl – champagne ska kylas – så ner i Tanganyika -sjöns ljumma vatten och några stenar på. Månen var full. Det var inte vi. Men bada! Detta är en av de få ställen som är bilharzia-fria i denna sjö. Så där flöt vi och det var svartvitt för det enda som lyste upp var den fulla månen.

Då ser vi en man komma gående efter stranden. Tar våra två champagneflaskor och får iväg!! Hallå där!! Mannen springer i väg på alla fyra. En babian. En stor babian. Vad han gjorde med champagnen vet jag inte men hoppas den var bubbelfri.

Vi åt paté och drack konjak till. Det gick också bra.

Dagen efter fick vi en föreläsning innan vandringen ut till chimpanserna.

-” Möt inte deras blickar! De känner sig utmanade då och kan gå till attack!”

Och det kändes ju spännande.

4 timmars vandring. Vi såg en chimpans. På håll. Den såg oss och kastade kvistar. På oss.

Det är bara Jane Goddall som får krama dom.

Men dessa två nyårsaftnar är undantag. Annars har det varit bubbeltätt.

Advertisements

Hon sade att hon är rädd för Afrika

3 dagar på ett hotell vid Mombasa highway. En sväng in i nationalparken. Promenader. Det är vad hon har gjort. Den äldre damen från Wyoming. Hennes farfar var 2 meter lång och hette Sundell och kom från Sverige. 

-”Har du varit utanför stan?”

-”Det har jag inte råd med”

Så hon åkte från Wyoming till Nairobi för 3 dagar. Nu ska hon hem. Sedan incheckningen på flygplatsen har hon klistrat sig fast vid mig för jag verkar vara en ”trevlig italienare”.

Hon hörde vid incheckningen att jag skulle till Turin så hon antar att jag är ”italienare” . Det får hon tro. Det där med Sverige verkar komplicerat.

Men det som börjar med klistring blir efter en stund – och några glas vin – en trevlig pratstund om kooperativ. Om vad som är att ”hjälpa folk”. Nu är hon ute på promenad på flygplatsen och jag vaktar hennes väskor. Hennes rädsla för Afrika – nja – hon har ju aldrig varit här förr. Eller hon har varit i Kairo. Dit hennes bagage aldrig kom. Och där hon inte hade pengar att ge dricks till alla som ville ha dricks för taxichauffören hade fått hennes sista lokala pengar – ”vad de nu heter”.

Och jag går igenom en process. En process som startar med ”jobbig amerikanska” – och nu efter 3 timmar ”vilken äventyrerska”. Hon är rädd. Men hon låser inte in sig. Hon letar. Hon utmanar. Sig själv. Och där står jag vid  incheckningen och dömer folk som jobbiga när de inte är det. 

För 12 1/2 år sedan vaknade jag och stirrade på en fågelstjärtslampa

Tack Facebook!

36D332A0-FC00-4257-8D28-3403B234709A

Flyttlasset hade gått. Hyrde in mig de två sista nätterna på en B&B där jag kunde stirra på fågelstjärtslampan. Det var ett bra ställe. Schaerbeek. Norra Bryssel.

Nu ska jag tillbaka. Bryssel. 1 1/2 år sist. Nu minst 2 år.  Det har varit Etiopien, Södra Sudan, Peru och Kenya sedan dess.  1 år. 2 år. 5 år och 5 år på respektive ställe. Det blir längre tid på varje plats. Fortsätter jag såhär så blir jag kvar i Bryssel till pensionsdagar.

I går blev det offentligt att jag skulle kliva på den nya tjänsten i Bryssel. Ut med det på Facebook för att stilla alla nyfikna. Det tog inte lång tid innan förslaget kom. -“Hyr min lägenhet!” Och jo. Det är ju en lägenhet som jag tänkt mycket på genom åren. Jag har varit där 2 gånger – andra gången var det platsen för min avskedsfest när jag lämnade Bryssel i maj 2006. Köket! Köket!! 5 meter lång arbetsbänk med barhäng. Ytorna i vardagsrummet. En gammal textilfabrik som är omgjord till 6 lägenheter. Denna är högst upp med en takterass som är 45 m2. 

Hade inte Facebook funnits hade jag inte vetat att ägaren letar hyresgäst. Jag ska se lägenheten på fredag men jag har redan bestämt mig. 

Googlar på gatan. Jaha. Nära Red light district. Nära norra stationen. Järnvägsstationer brukar samla synd och brott. Googlemap på huset. En kvinna är fångad framför huset. Hon är för lättklädd. 

Men 6 trappor upp lär det inte spankuleras utanför fönstret.

Facebookgudarna var goda.

Jag hade immo.vlan.be knarkat i veckor. Suckat. Städa innan ni tar foton för annonsen! 

https://immo.vlan.be/en/Detail/Flat/for-rent/1040/Etterbeek/(RWB80538)?r=s_8cdf833be9eac2bbe4f94175db81c247726fce10#lg=1&slide=2

Sida efter sida med flyttlådor, ihopknölade handdukar och så….. nåt bra men sedan kommer det “pets are not allowed” eller “small pets only” Och så liten är ju inte en 45 kilos schäfer. 

Och så det där med parkettgolv framför tvättmaskinen. Jag tvivlar på att det är bra. 

Vi var tusenden

img_20181026_144158_5348811471341345716679.jpg

Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

 

img_wqkktd4792936049277452968.jpg

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

img_20181026_201322_8517492722481398438721.jpg

 

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

20181026_134147-14315790380513785534.jpg

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.

Trasiga trottoarer och stolta miner

E53E7D25-B490-4887-AE19-31ACB34B1330.jpeg

Det klapprar ihåligt vart tredje steg. Trottarplattorna ligger lösa. Jag har i hela mitt liv undvikt att trampa på A och V lock. Särskilt A locken. Här skulle jag definitivt inte trampa på nåt lockliknande. Underhållet är eftersatt.

Denna stolta stad som tronar på minnen från fornstora dagar. Inflationen rusar.  Senast jag var här så fick jag 3 argentinska peson för 1 dollar. Nu får jag 36 (och värre var det för nån vecka sen då dollarn låg på 41 pesos – men nu har man fått ett nytt lån så nya dollarsedlar har kommit in). Mycket av prishöjningarna beror på slopade subventioner. Fattigdomen ökar. Arbetslösheten likaså. Men det finns ett stödprogram för de fattigaste familjerna – om de sköter vaccinationer av sina barn. Men det krackelerar. Inte bara trottoarerna utan också landet.

Lunch i går. Under den timmen kommer 5 tiggare in på restaurangen. Ingen reagerar. Ingen ger något. Det kommer in försäljare av pappersnäsdukar, små bordslampor, kulspetspennor. Ingen köper. Ingen reagerar.

Men de fornstora dagarna lever kvar. Evita pryder socialministeriets fasad. Det är tangoafton på Café Tortoni. Mässingslamporna är putsade på restaurangerna men matkvaliteten har sjunkit.

Dagens lunch. En smaklös biffstek. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Argentina). 

Jag går in i Motståndspassagen. Ja den heter så – en korridor med hantverkare som alla gör någon sorts motstånd. En del bra. En del dåligt. Men jag hittar en 7 -årspresent till Arman. Den blir klar på fredag. Tar några dagar att tillverka.

Gatorna är fyllda av försäljare. Solglasögon och selfiepinnar. Selfiepinnar – som jag trodde var utrotade – säljer bra. Eller bättre än solglasögon. Och jo – på den kongress jag är på så tar publiken selfies – medan en talare gör en presentation. En filmkamera visade de 1100 i publiken – svepte fram över dem. 90% satt och stirrade i sina mobiler. 9% tog selfies med telefonen vända mot sig själva. Resten lyssnade artigt. Kongress 2018.

Det är när man kliver upp på taket ….

…som man ser att Madrid är en by uppe i bergen.

7B7F319D-F64A-4299-85F4-B9C7126B9608.jpeg

Nere på gatorna är det trångt. Jag tror både madrilenare och turister har kortare högerben. De kan inte gå rakt. De sneddar. De svävar. Även fast de inte tittar i sina mobilerna. Men uppe på taket. Där var det lugnt. En stund.

DCFBDA39-267A-493F-A81F-FD4F6586A48B

Jag sippade lugnt på min Gin and Tonic. (Det fanns 25 olika ginflaskor att välja mellan. Lätt val. Plymouth. The Botanist fanns inte). 

18F3AE54-ED7D-46EE-B35E-8C52CA316AA9Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.

Gatan kom upp på taket och lugnet for. Men fotografering är en stundens ingivelse. De for. Lugnet återvände. Och då såg jag.

70949AA2-E85C-410B-81E5-41EDF2A5B71C.jpegHuset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.

Nåväl. Madrid. Byn uppe i bergen som har restauranger i överdrift. Och de är fyllda. Restaurangerna. Folk äter. Jag trivs här. Jag äter. Också.

Att inte göra annat än vandra på måfå (Jag går rakt! Jag har inte ett kortare högerben) är ett nöje. I Madrid.

4BE55024-C03D-40F9-A702-04227B1CA00C.jpegHär finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 

70D48003-9C68-48F5-B9F2-822319BC8743.jpegProstitution på gatan  mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.

-”Jag är emot invandring men jag vill hälsa till min syster som bor i Madrid”. Typ.

 

När främlingar knackar på …

couchsurfing

Det var ett himla gnyende framför en stängd dörr i morse. Främlingen som kom med 20.15 planet från Kigali igår sov för länge. Tyckte hunden. Han hade hunnit inspektera gästbadrummet för att lära känna främlingens vanor innan han ställde sig vid dörren och försökte vänligen väcka gästen.

Couchsurfing. Den nyzeeländska uppfinningen. Låna någons soffa gratis. En eller ett par nätter. Och det kan man förstå – att resa från Nya Zeeland till Europa gör att det är ont om pengar när flygbiljetten är betald. Eller så var det en amerikan som grundade sajten. I vilket fall så var det långväga resenärer som behöver någonstans att bo. Gratis. Fast de flesta brukar laga en middag och diska. (Fast hon från Malta krossade porslin när hon diskade och grälade sedan argt på sin pojkvän).

Jag har tagit emot främlingar sedan 2006 – Addis Ababa. Den första gästen var  en litauiska. Hon klättrade upp i vattentornet i trädgården – för vart hon än kom så skulle hon inleda med att klättra upp på den högsta punkten. Hon hade med sig vodka och rökt korv.

Nästa gäst från USA sade jag nej till. Han ville samla 50 personer i min trädgård för att healing-dansa för världsfreden. Det hade nog lett till ett smärre krig i mitt grannskap. Nästa förfrågan handlade inte om att bo hos mig – utan damen från USA ville att jag skulle möta henne på flygplatsen och ta hand om hennes dykarutrustning mendan hon flög vidare. Jag sade nej. Hon blev arg.

I Lima hade jag en fantastisk kokerska med man på besök. Hon var USAs representant i SlowFood-rörelsen.  En fransman höll på att försvinna på en bergsvandring, blev rånad men lyckades ta sig till Lima. Han var en som gillade långpromenader. Så långt har jag aldrig gått. Tidigare.

Här i Nairobi kom en cyklande tysk förbi. Han skulle cykla från Kairo till Kapstaden. Efter två månader var han framme i Nairobi. Han hatade Afrika. Sedermera hörde jag att han slutade cykla i Zambia och tog busssen i stället.

Det vitryska paret kom liftandes från Kampala. Där hade de blivit rånade på kamera och gympaskor. De stekte potatisplättar med sur grädde. Och det var riktigt gott.

Världens bästa mexikanska var ett energiknippe som stannade i två omgångar. Hon skickade en t-shirt från Mexico som julklapp. Paketet kom fram i mars.

Mannen och kvinnan från Valencia var de mest avslappnade främlingarna. De uppehöll sig mest i trädgården lekandes med hunden.  De två doktorskorna från Barcelona som hade volontärarbetat på ett landsbygdssjukhus lagade mat mest hela tiden. God mat.

De schweiziska journalisterna kom från krigets Congo och skulle till krigets södra Sudan. De klarade sig.

Främlingar har kommit och gått. Världen har knackat på. Alla har lagat mat från sina hemländer – utom den tyske cyklisten. Om du inte kan besöka alla världens länder – se då till att de besöker dig. Inte en stund har jag ångrat främlingars dörrknackande. Tvärtom.