Jakten på den arga kvinnan

8BFFB144-6B99-4F1F-B331-951DE023D301

Ny i en stad. Var ska jag äta?

Så här gör jag;

På med Tripadvisor. Kolla de negativa recensionerna på de 5 närmaste restaurangerna. (De är alltid sådär 5% av alla recensioner – klagan är en människas arvedel).

Och självklart finns den där. Restaurangen som får beröm för god mat men där kränkhetsfaktorn är hög. Barnfamiljer som vill dela på portioner. Folk som tar lång tid på sig att bestämma sig. De är kränkta. För ägarinnans och hennes ”pudels” (servitör med glasögon) beteende. För hur hon skäller ut både personal och gäster. Hur hon hånar gäster. Hur hon fjäskar för gäster. De kränktas allsångskör.

Jag går dit. Ser ”pudeln” – han ordnar med ett bord på terrassen. Bra så. Än är jag inte kränkt. Jag ser inte ägarinnan. Hon är väl inomhus och kränker någon. Jag får min pasta. Den är helt underbar. Jag får mitt vita vin. Gott.

Ett amerikanskt par sätter sig vid bordet bredvid. Ska beställa. Och vill byta bord.

-”There are mosquitos here!”

Det är inte myggor utan blomflugor.  Men jag drar efter andan. Byta bord på denna restaurang? Det kan leda till ett utbrott. Men ägarinnan har inte sett detta.

Sedan ser jag henne. Lång. Blond. Bestämd. Inte ett leende i sikte.

Jag är färdig. Betalar. Går. Fram till henne.

-”Such a nice restaurant!

Hon fäster blicken i mig. Ena mungipan rör sig lite.

-”Thank you” väser hon fram.

Jag blev bara lite lätt svedd.

 

Advertisements

Om nyttan med Paris

FAEC9FD4-CE25-48B5-95F1-39DFBC794135

Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

170B3C25-5DA0-438A-AF27-9A6358EE952COch det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

86340652-3EF8-4C9C-80E2-34C1C4F2426E

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.

Det var det.

EB73FB32-893B-49E5-A16C-2922276FD0A3Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris. 

Tanzania 5 dagar

Taxichauffören kör förbi flygplatsen. Det är inte från den stora flygplatsen vi ska upp I luften. Det är från den gamla flygplatsen som nu heter Terminal 1. Det ekar tomt i gamla korridorer. Till slut hittar vi incheckningsdisken.
-”You are to early. We open check in at 13.00.”
-”That’s in 2 ½ hours… can’t we check in now?”
-”No! Have a good life.”
Det finns ett kafé. Bra kaffe. Dyra tandborstar (min batteridrivna har surrat hela flyget från Nairobi till Dar es Salaam och ekar lika tom som terminalkorridorerna).

Dar es Salaam är svettvarm. Flipfloppande kineser med utåtvridna fötter smattrar fram. Det byggs. Långsamt.

Upp I luften. Dar Es Salaam växer på bredden och höjden. Det är motvind. Vi ska till Iringa men ändå inte. Först är det en landning mitt emellan cirkulära risfält. Det är inte mycket till landningsbana men det fungerar. En tjattrande neurotisk sydafrikan ska av där. Vi resterande 14 passagerare suckar av lättnad. Ja eller dom som är vakna. Det är så med alla transporter I östra Afrika. Folk sätter sig. Och somnar.
I Iringa väntar en taxi vars fönster inte går att stänga helt. Det regnar. Ena halvan av ansiktet blir rent.

Framme vid en farm. Tre stugor. Te dukas fram. Hundar och höns. Hönsen avviker. Hundarna lämnar oss inte. Det klias och det klappas. Vänskap uppstår.
Här sovs det bra.
Middagen serveras I en ruin med tak över. Det är levande ljus middag.
Lägger stället på minnet. Kisolanza Old Farm House. Ett stycke paradis på vägen mellan Dar es Salaam och Zambia.BDFE54BD-124D-408D-B14F-792C3F1BDBB0

Halvvägs till där jag är

 

 

IMG_1603Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.

temporary

Det har blivit många keramiskålar sedan dess.

Peru. Många skålar från Peru.

temporary
Luta på huvudet

Jag gör alla framtida flytt besvärliga ju mer keramik jag samlar på mig.

temporary
Mexico
temporary
Min skamskål från Nicaragua, Kosta 0,25 USD . Förty försäljaren visste inte att det hade devalverats valuta med 500% dagen innan. Jag skäms fortfarande fast det brottet är preskriberat – detta hände 1991
temporary
Sverige
temporary
Etiopien

Men just det. Halvvägs hit. Då.  Jag var en präktig kurator. Inte mycket tid för mig. Mycket mer tid för vem jag borde vara. Jag satt i en kommunstyrelse. Jag lärde mig mycket om björkrötter som saboterade vatten och avloppsledningar.

Jag lärde mig inte mycket om mig. Jag var fullt upptagen med vem jag  borde vara. En lördag varje månad tog jag tåget till Stockholm. Jag kom fram vid frukosttid. Sen frukost. Samma kafeteria varje lördag. En DN. En ost och skinkfralla. Kaffe. Vad gör jag i Stockholm? Jo, man borde vara där. Ibland. Så jag var där. Tills jag tyckte att jag var trött på alla som  gick fort så jag åkte hem.

Något år senare. I New York. Mötte jag människor som hade en kasse med fin-skor medan de rusade gatorna fram med gympa-skor på fötterna.

Sedan dess har jag gått fort men utan att ha en kasse med fin-skor. Att gå fort tyder på att man vet vart man ska gå. Eller inte. Att gå fort betyder mer att man blir svettig.

Jag har gått fort – efter munkätandet på Korfu – till Mexiko och sedan har det bara rasat på med land efter land. 72 länder. 7 länder har jag varit bofast i. 65 länder har jag drällt i.

Jag har inte ätit munkar sedan Korfu 1988. Där fick jag för övrigt en örfil på ett diskotek. Jag var värd en örfil men inte för avsikten.

Men det var Fagersta jag bodde i. En sån där stad man missar om man kör för fort. Eller går för fort. Men går man långsamt så är det många gardiner som det gluttas bakom. Många kaffekoppar som man kan dricka. Utan att prata.

Det öppnades ett kafé – Vallonen – på stans 43 meter långa gågata. Det kom in  ett par. De beställde varsin kaffe. Satte sig ner och svepte kaffet. På 38 sekunder. Sedan gick de. Utan att ha fin-skor i en kasse. De hade inte bråttom. Men de hade inte tid att sitta still och slicka på en kaffekoppskant.

Det var det jag gillade med Fagersta. De flesta levde sina liv. Inte andras liv.

Och med mycket keramik i bagaget går det inte att gå fort.

 

 

Är det maten eller miljön som ska locka?

Det bästa är både och! Men maten smakar bättre om bordet är rent och miljön skaplig.

I lördags bestämde jag mig för att satsa på miljön.

 

La Fermette Marbeuf.

Det kan kallas turistfälla men det är en vacker turistfälla. Boka bord – även om det fanns lediga bord så avvisades de som klev in utan reservation.

Art Deco så det sväller över bräddarna. Ok prisläge trots att det är den sortens restaurang där man inte kan hälla upp vinet själv för kyparen är där direkt när glaset har en centimeter vin kvar. (Och här kom jag att tänka på restaurangen i Bryssel som jag gillade så mycket som sålde vin per centimeter – alltså fram med en flaska och sedan när man skulle betala så kom linjalen fram och de mätte hur många centimeter manade druckit).

temporaryFörrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.

temporaryVarmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.

Men på slutet blev det som med Fritiof Nilsson Piratens gravsten – det hela ändrade sig på slutet.

temporaryDessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.

Så ska man äta med ögonen och inte med munnen så är La Fermette Marbeuf ett måste.

“Of men and war”…

IMG_1254Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

IMG_1239 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

temporaryHologramKalle.

Och Napoleons grav.

IMG_1217Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

temporary6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

IMG_12539. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.

Iakttagelser från ett lutande parisiskt trottoarbord

IMG_1199Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.

Det händer alltid något nytt i Paris.

(PS. Jag sitter med en fransk penna och skriver i en fransk skrivbok på en lutande trottoar –  där jag får spjärna emot med höger ben för att inte ramla ner på gatan. Jag dricker franskt vin och väntar på en spansk grillad fisk.)

Det är en bakgata. Jag har flytt undan selfiepinnstrupperna.

temporary

Jag behandlas som en turist.

Jag är en turist.

Jag får rött vin istället för det vita som jag beställde.

Servitrisen hablar inte spanska fast jag är på Casa Paco.

Sällskapet bredvid dricker lunch. En långdrickarlunch.

Frankrike.

Jag får min fisk.

temporaryEn god fisk.

1. Min mormor kunde placera en siklöja i vänster mungipa och ur den högra kom alla fiskben ut. Den egenskapen har inte gått i arv. Jag plockar fiskben ur min strupe.

2. En enormt fin hundvalp passerar. -“En akita?” Nej, det är en Shiba Inu. I vilket fall är det  en fin valp. Min fingrar blir renslickade från fisklukten.

3. Det röks mycket. Speciellt utanför arbetstillfällena. Arkitektkontoren, mäklarkontoren – ja alla kontor har en skara otåligt rökande stillastående renstrykna individer utanför. De knackar lätt med pekfingret på cigaretten och ner ringlar askan och fyller trottoarstenssprickorna. De är oklanderliga. Rökarna. Välpressade utombordsmotor. Intjärade inombords.

4. När fransmannen fyller 57 år åker mungiporna ner.

temporaryDet är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.

5. Den spanska restaurangen Casa Paco har ingen brandy.

6. Jag iakttar alla förbipasserande. Det är en lugn gata. Jag ser dem i minst 20 meter.  En dam håller sin vänstra arm med sin högra – bakom ryggen. Bibliotekarie, tänker jag. Efter alla bokvagnar som hon har knuffat framför sig, fortsätter hon nu som pensionär att knuffa sig själv. Framåt.

7. 57-åringarna har inte bara sura mungipor. De har också ögonbrynsbuskar. Någonstans mellan 55-57 års ålder slutar noppandet.

8. I övrigt är detta ett vacker folk. Trots mungipor och buskar.

9. Den franska portvakterskan går förbi.Hon släpar på en sopcontainer. Jag hoppas att hon är som portvakterskan i boken som hette något med Igelkott. Hon som kokade kål för att det skulle lukta portvakterska men i verkligheten åt hon gourmetmat.

10. Den skälmska blicken. Parisborna är experter på det. De går tittandes rakt fram  och 0,3 sekunder innan de passerar kommer sidoblicken. Den där leende sidoblicken. Den där skälmska sidoblicken. Den där blicken som säger ;-“I’m sure you like me. Why wouldn’t you?”

Jag ska träna på den blicken. Jag är ju i Paris

Over and out.