Precis när jag håller på att somna, kastar hon sig över mig igen…

FEAA4833-E71A-4BDE-A596-37BD686DD68D-”Do you want it soft, medium or hard….?” …viskar hon i mitt öra.

-”Hard. Very hard....”… svarar jag.

Och det blir det. Hon häver sig upp på britsen och kör ner armbågarna mot mina skuldror. Jag kvider.

-”Go on!!!”

Jag kunde knappt sova i natt – så jag behövde det. Varje gång jag bytte sovställning så skrek ryggen av smärta. Så efter frukost – en deep tissue massage. Och det var vad jag behövde. Knogar, armbågar, knän mot min rygg. Hon drar i benen, hon vrider mina fingrar. Hon bänder, vrider, knådar, bankar. Efter en timme bestämmer hon sig för att börja gnida mitt ansikte och då somnar jag. Utmattad. Mörbultad.

Då kör hon in fingrarna vid nyckelbenen, klämmer. Det knakar till men inga ben är brutna. Tror jag.

Det hela avslutas med en bankningsomgång. Om jag hade slem i luftvägarna så är det borta nu.

Stark ingefärste avslutar misshandeln. And I feel  fine.

Advertisements

Finns det ett fulare stadscentrum än Amsterdams?

B11565C3-87CA-486E-BF74-DF3A2670BF22

Rakt framför kungliga slottet väsnas ett nöjesfält. Sockervadden ligger tät över staden.

Vid järnvägsstationen väser droghandlarna. I shoppinggatorna vankas det hampfrö butiker till höger och vänster. Haschdimman ligger tät över gränderna.

Turister cyklar omkull turister. Den gamle amsterdamherren väser -”fördömda turister !” (Så pass mycket holländska förstår jag ).

Mitt i allt kommer en skenande spårvagn men turisten ska ju ta foto på en kyrka först så det gör hon mitt i gatan.

Det är inte ett vackert citycentrum. Det är bara att gå in på shoppingcentret Magna Plaza. Jag gick ut efter 2 minuter.

Det är här man ser det lätt berusade Göteborgsparet i en souvenirbutik – petandes till en vinkande plastfigur föreställande drottning Elizabeth och säger med kännarmin ;-”Margaret Thatcher!

Men bortanför museiområdet börjar den fridfulla staden. Vondelpark. Änder och gräs och cyklar. Alltså riktigt gräs- inte sånt man  röker.

Duikelmann butiken med allt vad ett kök behöver.

Restaurang ADAM med den mest personliga service av ägaren Arne. Vinkunnig och matkunnig och reskunnig. De små gatorna. Hundarna. Till skillnad från Paris så är hundarna kopplade. Det är väl för att de amsterdamska ägarna springer långsammare.

Rijksmuseum där frid råder – utom framför Nattvakten. Se upp för ficktjuvar liksom. Ja hela innerstaden är ett se upp för ficktjuvar område. Utanför innerstaden är det mer se upp för cyklar. (För övrigt såg jag inte en endaste cykelhjälm)

Så åk till Amsterdam – men stanna utanför centrum.

Vad jag lärde mig på museet

D4E0DC8B-38BC-4048-ADE4-7BF5DFE10926Måla in en uggla eller två – så visar du på stor klokhet. Picasso hade förövrigt en tam uggla som hette Ubu. Men det hör inte hemma här.

I går var jag på bildning. Varför är det så mycket ugglor instoppade i 15-1600 talskonst? Jo för bildbeställaren skulle visa sig klok. Och det syns ju inte på bild (det var innan man kom på att klokhet kan avbildas meddelat 2 fingrar hållandes upp hakan). Så kör in en eller flera ugglor.  Men i tavlan ovanför hjälper ju inte det. De ser ju inte kloka ut. Vare sig ugglorna eller folket.

0C4B9D9F-CBBD-4B94-AE1C-21FA7288E863Sedan kan man ju erbjuda sin skyddslings dotter ut på äktenskapsmarknaden. Visa hennes axlar och smala midja och – vilket min bildning hindrar mig från att visa – låta hennes ena fot sticka ut under klänningen. Så extremt upphetsande tyckte bildbeställaren.

Sedan har vi den holländske målaren – Marius nånting som gick runt och var sur för att hans tavlor blev dyrare och dyrare och han inte tjänade nåt på det. Mot slutet blev hans verk riktigt bluddriga. Om det var konst eller om hans syn försämrades – vet jag inte. Så bildad är jag inte.

C98685AA-2E08-44E2-9927-1DD0CAC435E1Se där. Vad är det i dimman? Han tog åratal på sig att måla detta.

Sedan är det dags att bli arg.

B11565C3-87CA-486E-BF74-DF3A2670BF22Det är lugnt och stilla och en svävande känsla på museet. Men på håll hörs stormen. Det väsnas och bullras. Kommer närmare.

Nattvaktshelvetet.

Massorna väsnas. De sitter på golvet. De hänger i klasar. Men selfiepinnarna – eller narcissistisk sticks som museet kallar dem – uteblir. De är förbjudna. Heder! Halva museet har tågat hit. De har tömt de andra rummen för att vallfärdas till en tavla som man skar bort kanterna på för att få in den i rummet där den ursprungligen skulle placeras. Var bitarna som blev över finns vet jag inte. Så bildad är jag inte.

Högst upp längst bort har vi 1900 talet. Där vankas det krig – ja det gör det ju under alla andra århundraden också men här är kriget ont. Inte sablar och svärd och guld som under the Golden Age när holländarna härjade på haven.

Härjade och härjade. De felnavigerade också.

48181338-3B4F-4D26-9DAB-A03E88582B5CEtt fartyg lyckades de navigera in på museet.

Visst var de Thåström som inte skulle krossa holländskt porslin?  Det holländska glasen verkar lättare att krossa. Hoppas Thåström inte kliver in på museet.

Och så längst ner långt bort har vi den asiatiska avdelningen. Gudabilder och tempelväktare. Stöldgods antar jag. Och härskarna av Kandy. Som ligger i Sri Lanka. Så bildad är jag. Sen igår.

Jakten på den arga kvinnan

8BFFB144-6B99-4F1F-B331-951DE023D301

Ny i en stad. Var ska jag äta?

Så här gör jag;

På med Tripadvisor. Kolla de negativa recensionerna på de 5 närmaste restaurangerna. (De är alltid sådär 5% av alla recensioner – klagan är en människas arvedel).

Och självklart finns den där. Restaurangen som får beröm för god mat men där kränkhetsfaktorn är hög. Barnfamiljer som vill dela på portioner. Folk som tar lång tid på sig att bestämma sig. De är kränkta. För ägarinnans och hennes ”pudels” (servitör med glasögon) beteende. För hur hon skäller ut både personal och gäster. Hur hon hånar gäster. Hur hon fjäskar för gäster. De kränktas allsångskör.

Jag går dit. Ser ”pudeln” – han ordnar med ett bord på terrassen. Bra så. Än är jag inte kränkt. Jag ser inte ägarinnan. Hon är väl inomhus och kränker någon. Jag får min pasta. Den är helt underbar. Jag får mitt vita vin. Gott.

Ett amerikanskt par sätter sig vid bordet bredvid. Ska beställa. Och vill byta bord.

-”There are mosquitos here!”

Det är inte myggor utan blomflugor.  Men jag drar efter andan. Byta bord på denna restaurang? Det kan leda till ett utbrott. Men ägarinnan har inte sett detta.

Sedan ser jag henne. Lång. Blond. Bestämd. Inte ett leende i sikte.

Jag är färdig. Betalar. Går. Fram till henne.

-”Such a nice restaurant!

Hon fäster blicken i mig. Ena mungipan rör sig lite.

-”Thank you” väser hon fram.

Jag blev bara lite lätt svedd.

 

Om nyttan med Paris

FAEC9FD4-CE25-48B5-95F1-39DFBC794135

Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

170B3C25-5DA0-438A-AF27-9A6358EE952COch det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

86340652-3EF8-4C9C-80E2-34C1C4F2426E

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.

Det var det.

EB73FB32-893B-49E5-A16C-2922276FD0A3Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris. 

Tanzania 5 dagar

Taxichauffören kör förbi flygplatsen. Det är inte från den stora flygplatsen vi ska upp I luften. Det är från den gamla flygplatsen som nu heter Terminal 1. Det ekar tomt i gamla korridorer. Till slut hittar vi incheckningsdisken.
-”You are to early. We open check in at 13.00.”
-”That’s in 2 ½ hours… can’t we check in now?”
-”No! Have a good life.”
Det finns ett kafé. Bra kaffe. Dyra tandborstar (min batteridrivna har surrat hela flyget från Nairobi till Dar es Salaam och ekar lika tom som terminalkorridorerna).

Dar es Salaam är svettvarm. Flipfloppande kineser med utåtvridna fötter smattrar fram. Det byggs. Långsamt.

Upp I luften. Dar Es Salaam växer på bredden och höjden. Det är motvind. Vi ska till Iringa men ändå inte. Först är det en landning mitt emellan cirkulära risfält. Det är inte mycket till landningsbana men det fungerar. En tjattrande neurotisk sydafrikan ska av där. Vi resterande 14 passagerare suckar av lättnad. Ja eller dom som är vakna. Det är så med alla transporter I östra Afrika. Folk sätter sig. Och somnar.
I Iringa väntar en taxi vars fönster inte går att stänga helt. Det regnar. Ena halvan av ansiktet blir rent.

Framme vid en farm. Tre stugor. Te dukas fram. Hundar och höns. Hönsen avviker. Hundarna lämnar oss inte. Det klias och det klappas. Vänskap uppstår.
Här sovs det bra.
Middagen serveras I en ruin med tak över. Det är levande ljus middag.
Lägger stället på minnet. Kisolanza Old Farm House. Ett stycke paradis på vägen mellan Dar es Salaam och Zambia.BDFE54BD-124D-408D-B14F-792C3F1BDBB0

Halvvägs till där jag är

 

 

IMG_1603Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.

temporary

Det har blivit många keramiskålar sedan dess.

Peru. Många skålar från Peru.

temporary
Luta på huvudet

Jag gör alla framtida flytt besvärliga ju mer keramik jag samlar på mig.

temporary
Mexico
temporary
Min skamskål från Nicaragua, Kosta 0,25 USD . Förty försäljaren visste inte att det hade devalverats valuta med 500% dagen innan. Jag skäms fortfarande fast det brottet är preskriberat – detta hände 1991
temporary
Sverige
temporary
Etiopien

Men just det. Halvvägs hit. Då.  Jag var en präktig kurator. Inte mycket tid för mig. Mycket mer tid för vem jag borde vara. Jag satt i en kommunstyrelse. Jag lärde mig mycket om björkrötter som saboterade vatten och avloppsledningar.

Jag lärde mig inte mycket om mig. Jag var fullt upptagen med vem jag  borde vara. En lördag varje månad tog jag tåget till Stockholm. Jag kom fram vid frukosttid. Sen frukost. Samma kafeteria varje lördag. En DN. En ost och skinkfralla. Kaffe. Vad gör jag i Stockholm? Jo, man borde vara där. Ibland. Så jag var där. Tills jag tyckte att jag var trött på alla som  gick fort så jag åkte hem.

Något år senare. I New York. Mötte jag människor som hade en kasse med fin-skor medan de rusade gatorna fram med gympa-skor på fötterna.

Sedan dess har jag gått fort men utan att ha en kasse med fin-skor. Att gå fort tyder på att man vet vart man ska gå. Eller inte. Att gå fort betyder mer att man blir svettig.

Jag har gått fort – efter munkätandet på Korfu – till Mexiko och sedan har det bara rasat på med land efter land. 72 länder. 7 länder har jag varit bofast i. 65 länder har jag drällt i.

Jag har inte ätit munkar sedan Korfu 1988. Där fick jag för övrigt en örfil på ett diskotek. Jag var värd en örfil men inte för avsikten.

Men det var Fagersta jag bodde i. En sån där stad man missar om man kör för fort. Eller går för fort. Men går man långsamt så är det många gardiner som det gluttas bakom. Många kaffekoppar som man kan dricka. Utan att prata.

Det öppnades ett kafé – Vallonen – på stans 43 meter långa gågata. Det kom in  ett par. De beställde varsin kaffe. Satte sig ner och svepte kaffet. På 38 sekunder. Sedan gick de. Utan att ha fin-skor i en kasse. De hade inte bråttom. Men de hade inte tid att sitta still och slicka på en kaffekoppskant.

Det var det jag gillade med Fagersta. De flesta levde sina liv. Inte andras liv.

Och med mycket keramik i bagaget går det inte att gå fort.