Är det maten eller miljön som ska locka?

Det bästa är både och! Men maten smakar bättre om bordet är rent och miljön skaplig.

I lördags bestämde jag mig för att satsa på miljön.

 

La Fermette Marbeuf.

Det kan kallas turistfälla men det är en vacker turistfälla. Boka bord – även om det fanns lediga bord så avvisades de som klev in utan reservation.

Art Deco så det sväller över bräddarna. Ok prisläge trots att det är den sortens restaurang där man inte kan hälla upp vinet själv för kyparen är där direkt när glaset har en centimeter vin kvar. (Och här kom jag att tänka på restaurangen i Bryssel som jag gillade så mycket som sålde vin per centimeter – alltså fram med en flaska och sedan när man skulle betala så kom linjalen fram och de mätte hur många centimeter manade druckit).

temporaryFörrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.

temporaryVarmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.

Men på slutet blev det som med Fritiof Nilsson Piratens gravsten – det hela ändrade sig på slutet.

temporaryDessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.

Så ska man äta med ögonen och inte med munnen så är La Fermette Marbeuf ett måste.

“Of men and war”…

IMG_1254Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

IMG_1239 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

temporaryHologramKalle.

Och Napoleons grav.

IMG_1217Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

temporary6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

IMG_12539. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.

Iakttagelser från ett lutande parisiskt trottoarbord

IMG_1199Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.

Det händer alltid något nytt i Paris.

(PS. Jag sitter med en fransk penna och skriver i en fransk skrivbok på en lutande trottoar –  där jag får spjärna emot med höger ben för att inte ramla ner på gatan. Jag dricker franskt vin och väntar på en spansk grillad fisk.)

Det är en bakgata. Jag har flytt undan selfiepinnstrupperna.

temporary

Jag behandlas som en turist.

Jag är en turist.

Jag får rött vin istället för det vita som jag beställde.

Servitrisen hablar inte spanska fast jag är på Casa Paco.

Sällskapet bredvid dricker lunch. En långdrickarlunch.

Frankrike.

Jag får min fisk.

temporaryEn god fisk.

1. Min mormor kunde placera en siklöja i vänster mungipa och ur den högra kom alla fiskben ut. Den egenskapen har inte gått i arv. Jag plockar fiskben ur min strupe.

2. En enormt fin hundvalp passerar. -“En akita?” Nej, det är en Shiba Inu. I vilket fall är det  en fin valp. Min fingrar blir renslickade från fisklukten.

3. Det röks mycket. Speciellt utanför arbetstillfällena. Arkitektkontoren, mäklarkontoren – ja alla kontor har en skara otåligt rökande stillastående renstrykna individer utanför. De knackar lätt med pekfingret på cigaretten och ner ringlar askan och fyller trottoarstenssprickorna. De är oklanderliga. Rökarna. Välpressade utombordsmotor. Intjärade inombords.

4. När fransmannen fyller 57 år åker mungiporna ner.

temporaryDet är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.

5. Den spanska restaurangen Casa Paco har ingen brandy.

6. Jag iakttar alla förbipasserande. Det är en lugn gata. Jag ser dem i minst 20 meter.  En dam håller sin vänstra arm med sin högra – bakom ryggen. Bibliotekarie, tänker jag. Efter alla bokvagnar som hon har knuffat framför sig, fortsätter hon nu som pensionär att knuffa sig själv. Framåt.

7. 57-åringarna har inte bara sura mungipor. De har också ögonbrynsbuskar. Någonstans mellan 55-57 års ålder slutar noppandet.

8. I övrigt är detta ett vacker folk. Trots mungipor och buskar.

9. Den franska portvakterskan går förbi.Hon släpar på en sopcontainer. Jag hoppas att hon är som portvakterskan i boken som hette något med Igelkott. Hon som kokade kål för att det skulle lukta portvakterska men i verkligheten åt hon gourmetmat.

10. Den skälmska blicken. Parisborna är experter på det. De går tittandes rakt fram  och 0,3 sekunder innan de passerar kommer sidoblicken. Den där leende sidoblicken. Den där skälmska sidoblicken. Den där blicken som säger ;-“I’m sure you like me. Why wouldn’t you?”

Jag ska träna på den blicken. Jag är ju i Paris

Over and out.

Sjön

temporaryJag tror det är ett Valdemaren Monster. En avlägsen kusin till Loch News monstret. Eller en svan. Vilkendera i Valdemaren . Det är tyst. Dagen före stora midsommartabernaklet.

Det var inte lugnt inne i Flen på ICA. Pensionärerna körde rally med kundvagnar mellan falukorven och formfranskan.

Men sjön var lugn.

Men de ropade från land;

-“Häll vatten i årtullarna!”

Jag hade gnisslat mig runt halva sjön. Jag trodde det skulle gnällas när man ror. Det fanns ju inget sälfett att smörja årorna med. Så borde man göra. Men det gick lika bra med vatten.

En vattenspegel. Och jag.

Smart gjort – Kenya Airways!

IMG_0967-”I haven’t seen you in a long time!”
Väskinplastaren hälsar glatt. Han kommer att väva in min resväska i 5 meter gladpack. Det stjäls utav attan på Jomo Kenyatta International Airport.
Jag känner mig nöjd. Jag kan ju inte resa så mycket eftersom Väskinplastaren har saknat mig. Passkontrollanten däremot nöjer sig med
-:”Four fingers please!”
Det är mina fingeravtryck han vill åt. Han får dem.
Nairobi flygplats. Hårdkokta ägg och långsamma säkerhetsköer. Eftertänksamma avplockningar av livremmar och nyckelknippor. Långsam eftertanke. Kan det tänkas finnas mer metall någonstans i en ficka som man aldrig har stoppat handen i?
Själv har jag placerat all metall och elektronik i väskan redan i rulltrappan. Men det har jag inte mycket för eftersom köbildarna tror sig ha metall någonstans i ett ställe där någon kan ha placerat metall i. Dem.
Kenya Airways nya – nåja relativt nya – Dreamliner luktar surt. Obestämbart surt. Sätena är flammiga av resenärsspill. Det är en 8 timmars plåga. Hostande till vänster och barnsparkar bakifrån.
Men den italienska filmen om pappan som vill uppfostra sina vuxna barn men som själv blir uppfostrad samtidigt dödar 2 timmar av flygtiden.

Men – denna nya Dreamliner har toalettsitsen och ringar som inte går att placera i upplyft läge. De ramlar ner! Perfekt – det gör att alla måste sitta och kissa. Inget spill här inte. Ett torrt toalettgolv som resultat. Fantastiskt!

Dessutom är det kolsvart inne på toaletten om man inte låser dörren. Inte ett halvmörker som på andra plan. Det hindrar dock inte dem som inte hittar ljusknappen – som inte finns – att sitta ner (stå går ju inte) med halvöppen dörr.

Alltså ska man inte välja sittplatser närmast toaletterna.
Schiphol är varmt. Trångt. Köigt. En genomrusning. Svettig framme vid gaten. Planet är försenat 30 minuter. Eftersvettning.

KLM är snäll mot kycklingarna står det på smörgåsboxen. Jag äter upp kycklingköttet. Jag är inte snäll.

Stockholm ler. Solen skiner.  Jag är framme.

Vid 27 års ålder skickade jag ett vykort till en servitris

IMG_2850Detta vykort finns i 2 exemplar. Ett skickades till ett hotell i Lysekil. Det andra ramade jag in. Det har hängt på en vägg i Fagersta, på en vägg i Märsta, på en vägg i Vällingby, på en vägg i Bryssel och sedan låg det i en lagerlokal i Norsborg i mer än 10 år innan vykortet fick för sig att flytta till Nairobi. Där stod det. Det inramade vykortet. Tills det ramlade ner och ramen lossnade och minnena från Hemavans högfjällshotell brakade in. Det var inte bara ett kort på en västerbottnisk  gård. På baksidan fanns ett utkast till ett meddelande.

1985. Jag var 27 år.

IMG_0949Facklig kurs. Hemavans högfjällshotell. (Mitt tredje högfjällshotell  – på det första lärde jag mig avsky Irish Coffee  – på det andra skrattade jag i en vecka).

Långbord i restaurangen och min fackliga kollega från Eskilstuna skulle vara rolig och frågade –“Vad heter den andra då?”. Servitrisen hade en namnskylt “Lollo” på sitt vänstra bröst.

Jag skämdes. För min fackliga kollega. För hans korkade plumpighet. Middagen tog slut. Diskoteket öppnade. Där satt Lollo. I baren. (Vad är egentligen Lollo ett smeknamn för?)

Jag bad om ursäkt för min korkade kollega. Vi dansade. Och dansade. Och så ville hon ha ett minne. Hon fick min fackliga nål. Från Sveriges Akademikers, Förvaltnings och nåt annat tjänstemäns riksförbund. SSR. Hon sade “aj“. Jag stack henne med nålen. Av misstag.

Detta minns jag inte. Men det nerfallna vykortet hade en text. Skriven av mig. Till Lollo. Ett utkast. Vad originalet- slutversionen  handlade om vet jag inte. Detta är utkastet.

IMG_2851IMG_2854Jag fick inget svar. Hon var väl arg för att jag stack henne med nålen.

Ja men det var ju det mest värdelösa

IMG_0922Sista dagen i Casablanca. De som skulle lämna staden i fredags kom tillbaka. Royal Air Maroc behagade ställa in planet till Nairobi. Det ger lite spänning inför söndagens hemresa.

Och så började Ramadan. Fasta från soluppgång till solnedgång.

Så lördagkväll var restaurangerna knökfulla medan de var stängda under lunchen. 29 faste dagar kvar.

Men innan matandet var det ut på stan. Gruppen skulle till Rabat i minibuss. Inte nåt för mig. Taxi till Morocco Mall istället.

Och det var ju värdelöst.

Dyrt och onödigt. Och stängd food court. Och ingen herrfrisör. Men ett kramdjur till Arman. Eller två.

IMG_0921Bättre var det på United Nations Square.

Matta och kafkan. Och nåt mot onda ögat på kuppen.

Och Casablanca är en bra stad.

Signalhornet är främsta kännetecknet för trafiken. En taxichaufför körde långsamt men tutade i varje korsning. Så ska det vara.