I natt började jag på ett nytt arbete….

Iphone9 002

Eller det var ju i morgon jag skulle börja. Alltså i dag.

Försäkringskassan i Örebro. Min nya arbetsplats. Så det var måndag kväll i Örebro. Ett knytkalas i en blivande kollegas hus. Stort kök. Mat överallt. Det låg två döda råttor på en långbänk – men de täcktes delvis över av varsin kökshandduk. Allteftersom kvällen gick så blev råttorna alltmer avgnagda. Det bekymrade mig inte då. Men det gör det nu.

Det var ett trevligt kalas. Trevliga blivande kollegor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle arbeta med. Informationen var bristfällig. Men jag skulle inte få komma till jobbet på fredagen för då skulle TV komma dit och filma inför sin nya serie om “Livet på Försäkringskassan” – en serie som skulle öka folks förtroende för Försäkringskassan. Jag var inte skolad ännu i hur  svara på frågor från media. Så en ledig fredag.

Jag försökte skämta lite om huruvida jag skulle spionera på sjukskrivna, om jag fick googla på dem och allt sånt där fördomsfullt  jag misstänker att  de egentligen gör på Försäkringskassan. Inget gensvar. Inget skratt. Bara svaret;- “Vi är måna om försäkringstagarna!”

Det var en riktigt lång dröm. En sån där där jag vaknar upp bekymrad över att inte ha ordnat med bostad i Örebro.

Och självklart drömmer jag sådärlångt efter att ha sovit i 10 långa timmar – trött efter nattflyget från Paris, där  jag bara sov 3 timmar för att väckas upp av det hurtfriska tjoandet om “Coffee or tea?” klockan 04.00. När jag hade kunnat sova en timme till. Hade jag fått det så hade säkert inte de avgnagda råttorna dykt upp i drömmen.

Det var ett bra flyg. Som började vid gaten.

-“We will follow you were ever you go!” sade den amerikanska damen med den sure maken. De skulle åka vidare till Victoria Falls och sedan till Rwanda för att möta gorillor. Vi var alla förvirrade om hur köerna fungerade inför påplanklivandet. Så amerikanskan ville följa i mina fotspår. Det gjorde hon rätt i för jag stod i rätt kö. Visade det sig. Under tiden hann vi prata och prata och prata. Dock ej hennes make som inte sade ett ord. Han bytte dock plats och ställde sig mellan oss. Det var det sista jag såg av hennes tandställning. Till morgonen efter när vi klev av planet och hon var lika hurtig som kvällen innan. Så jag antar att hon sade ja till “Coffee anyone?”  utropet.

Advertisements

Och jag som trodde det var fattiga riddare!

Receptet såg så ut. Bröd. Ägg mjölk. Pain Perdu.

Jag bedrog mig.

A6445DB2-E31A-433C-AEC6-FC31FD2D5F9E

Det var ett himmelrike på en tallrik. Nästa som den där Ile Flotante i Geneve för 15 år sedan. (Men den var kladdig och klistrig och skeden blev till en Karlsson klister tub)

Paris. Igen. Under fotbollsVM. Det gick inte att få tag på en taxi strax före matchen idag. Det gick inte att flytta in i hotellrummet som jag bokat. (Jag antar att rumsstäderskorna laddade upp inför matchen). Men det fanns en tv i hotellbaren. Men den tv:n frös till regelbundet. Det blev massutflykt från baren av brummande åskådare.

Nåväl – alla är nöjda efter Frankrikes seger.

Det är stekhett i Paris.

5738D48F-F584-4D65-B5A7-C34A6B84ECA5

Maten är varm hela tiden. Gatorna kokar.

Jag besökte min favoritkrog Les Tantes Jeannes igår till lunch. Ägarinnan ursäktade sig för sin autistiske son. Han var inget att ursäkta för. Han var genuint nyfiken. Och maten var bra. En 6 rätters överraskningsmenu. Till lunch. Jag blev inte överraskad. Jag blev nöjd.

Från Sverige hörs stönanden om nazister och bleka poliser. Här står polisen mitt i gatan och viftar iväg alla lastbilar. De för inte köra mot Macrons hem. De får köra andra vägar. Inga bleka poliser här. Inte.

Nu sitter jag i en lounge på hotellet. Det vankas mat – buffen står fylld. Det vankas vin. Ishinken är fylld med flaskor. Ät vad du orkar. (Folk orkar). Drick vad du orkar (det gör inte folk) Männen är feta och har foträta sandaler (läs – medborgare i USA). Damerna har ekiperat sig på modegatan och ondulerat håret (läs- medborgare i USA)

Den här delen av Paris är mer kontorig än St Germain där jag bodde senast. Här rullas trottoarerna ihop vid 20.00. Inte 5 krogar i varje korsning. Bara en i varje kvarter.

Jag drällde på Museet Jaquemart-Andree idag.

De hade inga barn. Och bara 13 års äktenskap. Efter ett tag flyttade hon sitt sovrum närmare hans. Det blev inga barn i alla fall. Det blev ett museum efter det att bägge hade dött. Deras shoppinghobby etablerat i ett vackert hus.

I morgon. (Om jag inte steks i värmen) är det en obestämd stadsdel. Jag brinner av nyfikenhet över vilken det blir.

Updatering. MARAIS. Victor Hugos lägenhet. Anka. Svett.

Vatten

82F48C18-EDA4-4FF0-9D6E-A1014AD08BF5.png

Markera att du är i säkerhet” uppmanar Facebook. Jo, jag är det men inte de 76 som har dött och de 250 000 som tvingats lämna sina hem. Det har regnat i fyra veckor och det ska regna resten av veckan.

Nairobi känner av det hela. Vatten som inte rinner undan. Flodbäddar som det byggts vägar och hus på. Ingenstans för vattnet att rinna. Bara vara. Stilla på fläcken.

D7EEE7C5-D479-432E-87D9-7402A0BD327B.png

Dräneringsdiken fyllda med plast och sockerrörsrester. Vatten som stannar. Trafiken mullrar på tomgång och plaskar på försök ner i vattnet. En del kommer genom. Andra stannar. Med vattnet.

Men det är ett smärre problem jämfört med de som bor vid de större floderna på slättmarken. Floder som svämmar över sina breddar och drar med sig allt vad de kan. I Tsavo nationalpark har ett flertal turist-lodges svepts iväg. I Masaii Mara har det varit blött.

82A6E668-B6A7-4F2B-9488-952D056B3B6DSyndaflod? Nej. Det s k Long rains – mars och april som varit intensiva men där marken inte är förberedd för vattnet. Dåliga dräneringsdiken. Ont om träd som binder fast marken så de spolas iväg med vattnet och kommer som lerväggar rasandes på sin väg mot havet.

Nature meeting man and man is not prepared.

Hon bär sin bricka med stolta steg och ilsken blick

Hotellfrukost. Man tar en bricka, smörgås, pålägg. Filmjölk och ägg. Kaffe. Och så en vandring med brickan. En del svävar runt med sikte på en ledig plats. Andra tar första bästa stol de ser. Två kineser pekar på ättiksgurkan under förvånade utrop.

Sedan kommer hon. Ilsken. Som om alla andra borde utrymma frukostrummet så hon får äta sin frukost i fred. Hon hittar ett tomt bord. Det finns gott om lediga bord. Men ändå dundrar brickan ner på bordet med en smäll. Morgonhumör. Hon matar sig med filmjölk medan hon blänger. Våra blickar möts. Jag viker undan. Hennes blick bränner på mina kinder. Rodnad. Rädsla. Skam. Jag har utmanat henne. För en bråkdels sekund. Jag är brännmärkt. En som mött hennes ilska. På min vänstra kindknota är huden tunnare. Efter bastubad brukar den lysa rött. Så är det nu. Ett stoppmärke som lyser upp frukostmatsalen. Hon har lyckats. Besegrat mig.

Ändå är hon inte effektivt och ilsket affärsmärkt klädd. T-shirt och kavaj. Inte sidenblus och kavaj. Jeans. Inte snäv kjol. Låga skor. Inte smattrande höga klackar. Gustav Vasa-frisyr. Inte uppsatt hår. Samsung 4. Inte 9.

Hon sitter vid ett bord nära. Jag tittar djupt i mitt kaffe. Vågar inte utmana. Hennes min är snörpt. Skeden hamrar mot den nu tomma filmjölkstallriken. Hon kväver ett rap. Stiger upp. Går.

Rummet andas ut. Sorlet vaknar upp.

Frid

Senare på kvällen. Arlanda. Tidigt flyg i morgon. Så en natt på flygplatshotellet. Middag. Skagenröra och bouillabaisse. Och så vill jag ha en dessert.

-”Ta Creme brulée – den är bäst” viskar servitrisen i mitt öra. Sedan tycker hon att jag borde ta en konjak också.

-”Man sover bra om det är korta nätter.”

Det ska bli en kort natt. Upp 04.00 am.

Konjaken kommer. I ett whiskyglas. Servitrisen fryser till mitt i steget.

”Så får man inte göra. Dålig bartender!” Säger hon.

Ursäkten kommer med notan. 25% rabatt.

 

Run! Run like the wind!

But I didn’t run like the wind. I ran like a bowling ball all the way from gate F4 to D68. Through security check. Through passport control. In 15 minutes

My flight from Nairobi was over one hour delayed. Next flight to Stockholm …… gate closing in 20 minutes. 20 minutes to enter Schengen.

No way! You will not make it...said the purser on the Nairobi flight.

But try! Try! Run like the wind!

KLM staff at F4; -“Hurry!!!”

You are the ones who are delayed!!” was the obvious answer.

And I made it . I might have stepped on other people’s toes. I might have scared some old ladies.

I knew that all flights today and tomorrow were fully booked due to Air France strike and end of Easter holidays. So running was the only option.

And finally at gate D68 …. and boardingpass not accepted . “Seating problem”.

But it was a good problem. Upgrade to business where an angel purser took care of me. Cold water. Wet towels. Cava.

And :-Can I make you happy with another bottle of cava?

But then.. Which flight did you come from? the angel asked

Nairobi

Oh. We are waiting for passengers from that flight! It wasn’t necessary to run….

Flight left 25 minutes after timetable.

 

And landing at Arlanda. Where is the message saying the suitcase did not make it? I dont find it on my phone. Messenger? No. Twitter? No. KLM app? No.

But there’s the suitcase. It’s not sweating. It managed to get on the plane. Faster than me.

Men för i helvete Netflix! Sluta Almodóvara!

13DC1736-8B72-41BB-A4F4-0F9EA4232443Alltså. Det börjar med att polisinspektören har sålt LSD för att finansiera sin dotters hjärnoperation i Indien.

Det är den enkla och väldigt tydliga delen av storyn. Allt annat blir Almodóvar i kubik.

C16427F8-825B-4F1C-B120-268EC28409A7Alltså – en pundare mördar ett nygift par. De är syskon. Men det vet inte pundaren – och kanske inte heller det nygifta paret. Eller jo. Maken vet om det . Han har bråkat på bröllopet med svärfar – alt bedragne maken där brudgummens far har haft en relation med brudens mor och där brudens ”far” kommit på det eftersom han har Alzheimer och hans dotter inte har anlag för det för hon är inte hans dotter. Fadern – den riktige fadern – övergav alllt och alla för 20 år sedan och när han får reda på att sonen och dottern – för han vet ju-  har mördats så kliver han ut framför en lastbil. Så där for han ut ur handlingen.

Men under tiden har pundaren sökt sig till Skottland för att få betalt av den som beställde mordet – kommer att berätta längre fram vem det var – men han rånar en man-  kapar hans bil och kör. Men det kommer en storm och han kraschar ner i en åker ….. var? Jo hos familjerna vars  barn har mördat. Det verkar ju märkligt men han vill ju ha betalt för mordet.

Så när familjerna inte vet vem han är så söker de rädda honom. En stund.

D15091C7-FD54-43D5-8B6B-C0F34786317E Och så ser de på TV vem den skadade är. In med honom i de f d hundburarna. Och så på morgonen är hans hals avskuren. Vem? Vem mördade mördaren? Det finns ett flertal misstänkta. En blodig kniv hittas in en eldstad i ett rum med ett par i. De misstänker varandra. Men det var ingen av dem. Det var han med Alzheimer som var mördaren för han visste nu att han inte var far till sin dotter eftersom hon inte hade Alzheimeranlag.

I vilket fall så bestämmer sig alla i de två familjerna – där alla misstänker alla för att ha skurit halsen av mördaren – att gräva ner liket. Grävskopa.

Och så visar det sig att förmannen på bondgården har bonkat på frun i huset i en massa år. Att sonen i huset har lösenordet till grannflickans Facebook och kan se hennes messenger chat med pojkvännen som är ute och  reser och som har tunna ben enligt den gamla damen som vill dö men som är patient på ett hospice där grannflickan arbetar.

Alla misstänker alla och så blir det begravning och där kommer alla otroheter upp i luften. Och det blir skämskudde och mordvapen som kastas ner i en Loch och Skottland är vackert och jag undrar varför detta 4 avsnitts drama a 50 minuter behövde bli så ”nu ska vi jävlar Almodovarera det hela

Som tur är så finns ingen Radisson Blu i Fagersta

216C1375-B70A-42E7-B675-2F772D0184E2Drömmar är ofta dimmor. Ofta. Inte i natt.

Jag hade bott 4 nätter på Radisson Blu i Fagersta. Taxin väntar. Jag ska till Arlanda. Väninnan ska vara där. Vi ska ut på en 4 veckors resa runt i Europa. Jag checkar ut. In i taxin. Efter 500 meter säger chauffören – ”Du ska till Arlanda utan bagage?”.

Jävlar. Resväskan är kvar på hotellrummet. Åk tillbaka. Vänta. Som tur är så har jag 2 presentkort a 500 SEK till Taxi Kurir som chauffören säger att han accepterar. Han parkerar en bit från hotellet. Väntar. Jag in till receptionen och det är där helvetet börjar. Pratar med än den ene än den andre. Ingen har en lösning på problemet. De bläddrar i pärmar. Hittar ingen lösning på hur jag ska få ut min väska från rummet. Jag är ju utcheckad. Jag blir arg. Frågar efter ägaren. Men han vill inte bli störd. Han är inte där säger personalen. Vid det här laget är ungefär 10 i personalen inblandade. Ägaren är ”en rockmusiker som är mer av en kuratorstyp” säger en av de många receptionisterna.

Jag går för att avboka taxin. Detta tar ju tid. Han har parkerat taxin djupt i ett dike. Det är svårt att få upp dörrarna. Men där sitter han och äter blåbärspaj. Han får presentkorten. Sedan hittar jag inte hotellet. Däremot ringer väninnan. Hon är inte på Arlanda. Hon tycker vi kan åka nån annan dag för nu har hon köpt blommor och ska ha grillfest och har ordnat med ett sällskap till ”den blyge läkaren från Vällingby”. Hon tycks mena mig.

Jag tappar telefonen. Den landar på fel sida precis som en smörgås och glaset splittras.

Adjö till omvärlden.