Läser jobbansökningar och måste ta en vända i trädgården för att lugna ner mig

 

iphone15 004

I går var en helgdag – Madaraka day. Dagens klämdag sitter jag hemma framför datorn och går igenom ca 100 ansökningar för en ledig tjänst. Ytterligare ett 100-tal ansökningar har fått svaret att de är diskvalificerade.

Så fort vi annonserar att vi har en ledig tjänst – så ramlar de in; ansökningarna som är kopior av tidigare ansökningar. Ibland har inte ens tjänsten de söker ändrats. Ibland är följebrevet adresserat till någon helt annan.  Så för att undvika copy+paste ansökningarna så ber vi kandidaterna fylla i en ansökningsformulär där de svarar på våra kravspecifikationer. Inget krångelformulär – utan 7 raka frågor som ska ha svar.

Och hälften av ansökningarna har struntat i formuläret. Diskade. Det märkliga är att bara ett fåtal protesterar – och skickar in en komplettering. Max 5%.

Så – vad handlar detta om?

Jo, skickar man 100 ansökningar så kanske man får ett jobb. Mängden ökar möjligheten för lyckad process. Tror man.

Och vad gör jag? Jo, tittar på meriter och erfarenhet – men framförallt på hur mycket energi som har lagts ner på ansökan. Mannen som fyllt i formuläret med “See my CV” i varje ruta kommer inte att kallas till intervju. Kvinnan som kallar oss för “Esteemed company” kommer inte heller att kallas.

Sen undrar jag lite över det där med att beskriva sig själv i tredje person. Men det diskvalificerar inte. Det bara får mig att höja ena ögonbrynet.

Om man tittar på antalet studenter som utexamineras från universiteten i Kenya – och antalet  tjänster med kontrakt som skapas  – så är det bara 20% av de studerande som kan få kontraktsanställningar. Därav fenomenet med “sök allt som rör sig“.

Jag svarar alla som diskvalificeras – försöker förklara var bristen i deras ansökan finns. Jag svarar alla som skickar samma ansökan till 10 adressater – försöker säga att det nog inte är så smart. Jag svara alla som missar sista ansökningsdag – och som samtidigt säger att de är noggranna och aldrig missar en deadline. För det gör de ju.

Men jag njuter också av alla välformulerade ansökningar.

Nästan självständig

IMG_2765När jag lämnar kontoret frågar jag ;- “Vad är det jag ska fira i morgon? Är det självständighet – men den firas väl i December?”

Jag får inget riktigt svar. Lite skratt. Madaraka Day 1 juni. Helgdag. I Kenya.

Jo –  självstyre är vad som firas idag. Och självständighet 12 December. Kenya blev republik 12 december 1963 men självstyre från britterna kom först 6 månader senare – 1 juni 1964.

Då vet jag vad jag fira idag. Självstyre.

Grattis Kenya.

Under tiden väntar Sverige på SCBs stora väljarundersökning. Hur går det för moderaterna? Men Novus undersökning idag som handlar om vilka partier som borde sitta i regering –  C och M med 47% vardera. Men 27% tycker att SD borde sitta i en regering. Det är väl de 18% som vill rösta på SD om det vore val och så en del moderater. Men ändå – alltså var fjärde svensk tycker att SD borde vara med och regera. Så långt har normaliseringen av det partiet gått. “Ett parti som alla andra” – knappast.

^^^^^^^

Tillägg; Kinberg Batra blir kvar. 18.1% i SCB mätningen. Björklund haltar mer i sin position. Knappast så han kan vara lugn med sitt självstyre. Och MP 4,5% – mitt råd; peta Fridolin och stärk Lövins position.

I natt gjorde jag en Trump

DBISgDQUIAAjstp

Alla har väl någon gång somnat med mobiltelefonen i ansiktet. Det gjorde jag i natt. Men utan att ha lämnat nåt mystiskt tweet.

Det som däremot förvånar mig är hur han lyckades skicka iväg tweeten fast han uppenbarligen måste ha somnat mitt i ordet “coverage”.

Det  som förvånar mig ännu mer är ingen i hans stab vågar väcka honom för att radera tweeten. Eller att de har tillgång till hans Twitter -lösenord. Eller att de har det men vågar inte radera i alla fall.

Eller – nu ska jag konspirera – så är det en plan för att flytta fokus från svärsonens Rysslandsäventyr. Och i så fall lyckas han ju rejält. Då kan han ligga där och fnissa i sina kuddar och tycka att han var smart som covfefade hela världen.

Det tyder ju klockslaget på. 21.06 på kvällen – inte kan han väl ha somnat då? Och var det ficktweetande – så hade han ju kollat sin telefon innan han somnade efter att ha tittat klart på Fox News.

Upprörda studenter och kontakttäta villaägare

 

18766403_10155437509439515_2218372092565173657_o

Förhandla? Nej.

Ut på gatan. Stenkastning.
Så fort studenterna upprörs över något – ja man kan ju bli upprörd över höjda studieavgifter  – så vankas det smärre krig. Stenkastning mot passerande bilar  (som om det var bilisterna som höjt studieavgifterna).

Då och då kommer varningar om gator man inte ska köra på för att studenterna är ute och härjar. Strömavbrott på campus – vad gör man? Jo ut på gatan och kasta stenar.

Och det kan ju verka märkligt. Precis som ockupationerna av motorvägar i Peru när man vill förhandla.

Men det är inte så märkligt egentligen. Att vilja förhandla kräver en motpart som är beredd att förhandla. Saknas det  – så ut på gatorna.

I mitt bostadsområde planerades förra julen ett shoppingcenter på skyddad mark. Grävarbeten påbörjades och det blev snabb mobilisering. Inte så att grannarna rusade ut på gatan och började kasta stenar. Nej, det behövde de inte göra. I stället tog man reda på vem som kände vem som man skulle kunna påverka att stoppa det illegala bygget. Mycket riktigt stoppades det och den lokale polischefen som hade gett tillstånd – trots att han inte borde ha kunnat göra det – förflyttades till en ny tjänst i ödemarken.

Så de som har kontakter kan förhandla – kan påverka. Men de som inte bjuds in till ett förhandlingsbord – de ockuperar, de bränner, de kastar sten.

Annat var det under min studenttid. Vi sittstrejkade.

 

*********

Tillägg; och idag är det en politiker som kandiderar till parlamentet i Kenya som har .. just det – ockuperat en sträcka av motorvägen.

Fräscht.

 

Om rädslan för plåtdörrar och svarta ryggsäckar

temporary

-”Vad skulle kunna trigga igång dig?” frågar kristerapeuten.
-”Plåtdörrar och svarta ryggsäckar…”
Det är nästan ett år sedan. En liten enrumslägenhet i Sibirien. Jag har spillt kaffe på min t-shirt. Jag kom för tidigt. Terapeuten var på väg från Arlanda. Jag går 20 steg neråt och 20 steg tillbaka. Om  och om igen. Dricker kaffe under tiden. Det borde jag inte ha gjort.
Jag var 16 år. Det är håltimme efter lunch. Jag har min måndagsrutin. Vandring till torget. Köper en hamburgare med frites och räksallad. Bär med mig påsen till studentrummet. Ligger det på Filpusbacken? Är det min adress? Jag minns inte.
Påsen värmer handen. En stund. Väl hemma är påsen sval. Hamburgaren kall och fritesen är blöt. Endast räksalladen behåller sin konsistens och kyla. Men det är mer morötter än räkor i salladen.
Vandringen är mer än 20 steg. Men jag minns hamburgarpromenaden. Jag vet inte varför. För att det är en rutin?
Plåtdörrar och svarta ryggsäckar är inte en rutin. Det är motsatsen. När plåtdörren öppnades – kom de. Oftast 3 stycken. Någon enstaka gång 5. De var aldrig mer än 5. De hade korta käppar. Käppar de slog med. Första gången för att skrämmas. Andra gången för att jag inte hade bankkort på mig. Tredje gången för att de trodde att jag hade gömt bankkorten i bilen. Fjärde gången för att jag sade att det fick vara nog med att ringa vänner och be dem skicka pengar.
Jag tror inte att det var fler än 4 gånger. Men jag vet inte.
Men jag vet – och minns – stryptagen. Två gånger. Jag försökte bända upp fingrarna som klämde. Det gick inte. Men så släppte greppet. Även andra gången. Den gången som jag trodde var den sista. Jag gav upp – slutade andas. Eller försöka andas. Jag kände bara lukten av händerna som ströp mig. Som gav upp. Efter det att jag hade gett upp. Och jag kunde andas igen.
Ryggsäcken. Stor. Tung. Det är då jag ger upp. Igen. Svart plastsäck. Det är säkert en svart plastsäck där inne. Något att svepa in min kropp i. Tror jag. Men jag vet inte. Jag vet inget. Inget om det som ska hända. Men jag ger upp. Jag tycker mig ha haft ett bra liv.
Jag minns de tre änkorna i Guatemala. Kriget hade dödat deras män. Skörden hade slagit slint 3 år i rad.
-”Vad kan jag göra för att hjälpa er?” är min tafatta fråga.
-”Det räcker med att du har korsat ett hav för att komma och lyssna på oss….”
Det svaret lärde mig mycket.
Skillnaden mellan det man vill göra och det man kan göra. Att vara lugn i att inte kunna göra allt.
Som att med egen kraft ta mig ut ur det där rummet med plåtdörren.
Det är ett rum med en säng med syntetöverkast. Lila syntetgardiner. Ett -eller två? – bildäck mot väggen. Kvinno- och barnkläder.
Det är ingen kvinna eller något barn i rummet. Det är jag och ibland 3 ibland 5 kidnappare i rummet.
Alla kommer att förstå om jag inte överlever. Utom min hund. Som inte kommer att förstå varför jag försvann.
-”När du pratar om din hund blir du varm och ler…” säger terapeuten.
Men det är inte en plastsäck i ryggsäcken. Det är skurtrasor och rengöringsmedel. Golvet ska skuras. Mitt blod ska bort. Jag får en flaska vatten. Jag instrueras att göra övningar. Lyfta på benen. Ett i taget.
-”Inga inre skador!” säger han som påstår sig ha studerat medicin.
Jag har tittat på golvets kakelplattor i flera timmar. Det är vita plattor med röda blomslingor. Och blodfläckar. Mitt blod. Jag reser mig upp. Vänster ben lyder inte. Jag lyfter det med bägge händer. Blodet börjar cirkulera.
Jag leds ut ur rummet. Ner i en soffa. Ett litet vardagsrum. Det är nyheter på tv. En man i västra Kenya har byggt en traktor. Den ser inte ut att fungera.
En hink med vatten. Min telefon släpps ner där.
Ska jag klara mig hel ur det här? Jag börjar våga tänka tanken.
Det är fotboll på tv:n.
-”Klarar du av att köra?
Jag klarar mig utan deras omtanke.
Jag har slutat ge upp. Jag har ett liv kvar. Jag släpps iväg. Jag kör hem. Jag lever.
Det har gått exakt ett år. Skadorna har läkt. Nästan. Bara höger ringfinger spretar. Jag kan inte knyta handen. Varför behöver man egentligen knyta händer? Jag ska inte slåss.
Dessutom är jag vänsterhänt.
Men jag är fortfarande rädd för plåtdörrar och svarta ryggsäckar.
Det är idag på dagen ett år sedan den rädslan uppstod.

 

*********

Tillägg; 2 månader senare står jag med ett glas vin i vänster hand. Den högra handen “pryds” av en stödskena. Det är fest. Det är minnen. Tills frågan om skenan kommer. Jag tvekar. Detta är något ensamt. Inget att skrämma upp folk med. Många känner någon som känner någon. Eller har hört om någon.

Och så visar det sig att frågeställerskan själv varit med om samma. Fast med pistolhot. Och berättar om en till. Och nu är det inte ‘någon som känner någon som hört talas om någon’. Nu är det 2 som jag känner. Väldigt väl. Och jag har inte haft den minsta aning.

Varför ska man kunna berätta om sin senaste safari? Om sin skogspromenad? Men inte om timmarna som lärde mig älska livet? Mer.

Tystnad. Förstör.

Ja men det var ju det mest värdelösa

IMG_0922Sista dagen i Casablanca. De som skulle lämna staden i fredags kom tillbaka. Royal Air Maroc behagade ställa in planet till Nairobi. Det ger lite spänning inför söndagens hemresa.

Och så började Ramadan. Fasta från soluppgång till solnedgång.

Så lördagkväll var restaurangerna knökfulla medan de var stängda under lunchen. 29 faste dagar kvar.

Men innan matandet var det ut på stan. Gruppen skulle till Rabat i minibuss. Inte nåt för mig. Taxi till Morocco Mall istället.

Och det var ju värdelöst.

Dyrt och onödigt. Och stängd food court. Och ingen herrfrisör. Men ett kramdjur till Arman. Eller två.

IMG_0921Bättre var det på United Nations Square.

Matta och kafkan. Och nåt mot onda ögat på kuppen.

Och Casablanca är en bra stad.

Signalhornet är främsta kännetecknet för trafiken. En taxichaufför körde långsamt men tutade i varje korsning. Så ska det vara.

Casablanca betyder Vita huset men de flesta hus är grå – men det är ju ändå en fin stad. Färgen är av mindre betydelse.

IMG_2615

Jomenjo. Här skulle man ju kunna bo. Här finns maten. Här finns arkitekturen. Men jag ska inte bo här. Men jag gillar staden i alla fall.

Det har dock varit lite fram och tillbaka mellan 2 hotell – sova och mötas. Men gårdagens busstur gav mer. Här byggs det. Spårvagnar. Motorvägar. Nya spännande hus. Trottoarserveringar. Människor. 2 hundar dock bara.

IMG_2681

Höjdpunkten var det kooperativa varuhuset vid Oasis järnvägsstation. Ett måste även för turister. Marché Solidaire. Lägg det på Casablancaminnet.

Vi skulle börja med en presentation men väl inne i butiken hade en av ministrarna fyllt sin varukorg redan innan presentation hade börjat. En annan minister köpte en 5litersdunk med olivolja.

IMG_0906

Själv köpte jag en skål för 35 kronor, en hatt för 150 kronor, 4 gram saffran för 140 kronor, apelsinhonung för 15 kronor och couscous -1 kg för 5 kronor.

IMG_0910

Sedan bar det av ut i buskarna. Kvinnokooperativ som kombinerade ekologisk restaurang med egen snigelodling. En get som trodde han var en gås (uppvuxen med gäss)… Lekpark för barn. Kryddodlingar. (Alla besökare fick en kasse med rosmarin och lavendel så i morse luktade mitt hotellrum inte längre fukt).

Det vankades kaktustvål och sniglar. Och det blåstes i långa trumpeter. Och det trängdes i matköer. (Det trängs mycket och det svenska traditionella muttrandet när folk går före i köer fungerar inte alls. Icke det minsta).

Men jag trivs. Fin grå stad.