Inkräktare i trädgården och möte med en skumslickande amerikanska

6FA3F33B-9E93-4337-9326-8D193739F1CEIgår hittade jag en inkräktare i trädgården. Den hade placerat sig i klykan på avocadoträdet. En orkidé. Hur länge den har inkräktat vet jag inte – men den sker ut att må bra och trivas på sin ockuperande plats.

Annars händer det inte så mycket nytt. Jo – ett kafé har öppnat i storskogen där hunden och jag sniffar på buskar.

Idag satt en amerikanska där. Hon hyr hus och rustar upp dom och hyr dem vidare. Hon arbetar också med krisbearbetning för stat och kommuner.  Där har hon mycket jobb och har lyckats med att få oppositionsledaren att skjuta upp sin självutnämnda installation som ”president”. Säger hon.  Hon vill veta var min fru är. Jag har ingen svarar jag och hon ser nöjd ut och slickar i sig skummet från sin kaipouchinou (hennes uttal).  Hon vill veta allt om Arman -”you are such a beautiful dog!” Arman fnyser, för det vet han redan.

Sedan börjar vi prata illa om Trump. Hennes familj har röstat på honom, för ”de är från Maryland”. 

 

 

Advertisements

Nairobiansk jul

7B9CCAB6-0148-4705-9270-8B0F5B78E0FD

Julfrid. Köerna i trafiken och i butikerna har lämnat stan. De har flyttat till Mombasa (dit det inte finns en endaste ledig tågbiljett före 21a januari). Vägarna ut från stan fylls. Vägarna in mot stan töms. Hem till Byn.

Så julfrid i Nairobi. Den tömda staden. Den gröna staden. Den lugna staden. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Nairobi….)

Det enda som spökar är politiken. Oppositionsledaren har ännu inte gett upp tanken om att utropa sig till ”folkets president”. Men han sköt upp det hela från den tänkta dagen 12 december. Ambassadörer tjatar på honom om att ge upp. Men folket nära honom tjatar om att gå på.

Landsförräderi!” – ropar de regeringstrogna.

Spel för galleriet. Tänker jag.

Men än är det lugnt.

De ständiga basarerna laddar upp för nästa år. Täck en gräsmatta med halm. Upp med bås. Väskor, Väskor. Väskor. Tyska korvar. Öltält. Damer i gummistövlar. Hund med gul scarf. Lotterier. Berusade brittiskor.

556AFC98-CAB2-4FFC-AF77-8B0A278CD30D

Och hunden är jultvättad. En kamp i en dusch. Men det är ju jul.

Det var väl ändå det märkligaste …..

E0BA921A-45A7-484A-B4A7-D82675FEEF0F

Vardag råder. För en vecka sedan så var det upplopp och plundring och allmän amok i delar av landet. Notera – delar. Inte hela landet. En mexikanska på besök gick till mexikanska ambassaden för att registrera sig och fick till svar;- “Vad gör du här? Ta dig härifrån! Så fort som möjligt!”

Hon är nu på safari i Masai Mara och det fungerar riktigt bra. Hon fick också en karta där områden hon skulle undvika var markerade – bland annat hela kusten. Jag tror mexikanska ambassaden behöver förstärka sin omvärldsbevakning.

Svenska ambassaden är mer cool – de uppmanar svenskar att noga följa utvecklingen och inte åka till norra Kenya. Det avrådes från resor till Lamu – inklusive ön. Däremot tycker Brittiska ambassaden att man visst kan åka till Lamu Island men inte fastlandet i närheten.

Så detta blir förvirrat för resenären – att tänka sig ett möte mellan en svensk, en mexikan och en britt som ska jämföra den information de har om “no-go områden“. Handlar detta om graden av ängslan hos den säkerhetsansvarige – eller om de har information som de andra inte har? Om det är världsmästerskap i ängslan så vinner Mexiko solklart.

Så lugnet är tillbaka. Eller det som är värst i Nairobi har återvänt. Trafiken. Eftersom normaliteten är tillbaka så har trafiken ökat. Och det regnar mer. Trafik och regn i Nairobi >>> olyckor. Inte en dag utan stopp i trafiken för att det är en olycka på gatan.

Under tiden har Arman fyllt 6 år. För 6 år och 2 dagar sedan så hade jag skrivit 4 tänkbara hundraser på 4 olika lappar – Schäfer, St Bernhard, Rotweiler, Labrador. En lapp såg bättre ut än de andra. Lyckolotten. Schäfer. Dagen innan jag drog lotten – hade Arman fötts. Han och en bror. Brodern dog tre månader gammal – drack för mycket vatten ur en swimmingpool. Egentligen så skulle jag ha haft brodern, för Arman var redan paxad – men köparen ångrade sig och ville ha den lugnare hunden- brodern. Arman var för livlig. Understatement. Så 8 veckor senare möttes vi på riktigt. I min bil. En fräsande hund och jag. Och sedan slutade Arman fräsa och suckade och låg och tittade på mig resten av bilfärden.

Resten är kärlek.

 

408703_10150446396587530_251048361_n377890_10150464714617530_173616166_n384943_10150470908527530_832691539_n409559_10150470992482530_1641648228_n391933_10150476915932530_1308626183_n381384_10150480649327530_1899153246_n405377_10150512817487530_1872071323_n396879_10150514143657530_1139373017_n408055_10150537810417530_1501758257_n423437_10150542633592530_1227472587_n431250_10150547277037530_1934539186_n384968_10151155330227530_1018215999_n320360_10151151764627530_1683658129_n

Ja men det var ju det mest värdelösa

IMG_0922Sista dagen i Casablanca. De som skulle lämna staden i fredags kom tillbaka. Royal Air Maroc behagade ställa in planet till Nairobi. Det ger lite spänning inför söndagens hemresa.

Och så började Ramadan. Fasta från soluppgång till solnedgång.

Så lördagkväll var restaurangerna knökfulla medan de var stängda under lunchen. 29 faste dagar kvar.

Men innan matandet var det ut på stan. Gruppen skulle till Rabat i minibuss. Inte nåt för mig. Taxi till Morocco Mall istället.

Och det var ju värdelöst.

Dyrt och onödigt. Och stängd food court. Och ingen herrfrisör. Men ett kramdjur till Arman. Eller två.

IMG_0921Bättre var det på United Nations Square.

Matta och kafkan. Och nåt mot onda ögat på kuppen.

Och Casablanca är en bra stad.

Signalhornet är främsta kännetecknet för trafiken. En taxichaufför körde långsamt men tutade i varje korsning. Så ska det vara.

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  dör det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.