Vi sökte blommor och frid men fann skumheter…

Det är inte långt till Botaniska trädgården. 800 meter sådär. Det är en fin trädgård. Och en ful trädgård.

Först ser vi amerikaner förtjuta över änder som simmar i en damm. De lutar sig över ett räcke så assistenten och jag måste också luta över den för att se vad som döljer sig i vattnet. Ivrigheten hos amerikanarna gör att vi förväntar oss en anaconda eller en krokodil eller i alla fall en sköldpadda. Men vi ser en and.

Uppför kullen. På gräsmattan sover en kvinna. Hon ser ut att ha sovit där en stund. Gräs i håret. Men hon rör på sig så hon lever. På en bänk sitter en man och säger att assistenten är en fin hund. Sedan klappar han på sin lilla ryggsäck och frågar om jag vill köpa. Jag anar att han inte menar ryggsäcken utan delar av innehållet. Jag vet inte vilket innehåll han vill sälja men den ena efter den andra lurar runt bland buskarna och bär på säljmaterial. Assistenten sniffar på buskarna i stället för att sniffa på ryggsäckarna och arrestera säljarna.

Det är en märklig värld. Bland alla urvackra blomstersängar vandrar skumheter runt. På spaning efter kunder. Knarkeri. Men där finns också pastasalladsmumsarna. De som rör runt med plastgaffeln i sin matlåda jagandes den glatta pastan. Och mumsar. (Folk mumsar mer på picnic än inne i en restaurang)

Och så den utmärglade hunden. Märklig staty. En revbenig hund ligger slingrad på fötterna på en kapuscherad dam. Assistenten fnyser och går vidare.

Utforskningen av staden fortsätter. Snart hittar vi kvarter där skumrasket sover.

Bryssel är en vandringsstad. Och en undringsstad. I går var det kastade ägg lite här och var. Ett mysterium. Varför kasta ägg? Och tre elsparkcyklar slängda i en fontän. Ilska. Det vankas aggresioner på nätterna. Och på dagarna. Grannen på 3e våningen hoade ut genom fönstret så det ekade på gatan. Han lät inte mindfullnessig utan mer “nu ska jag störa allas meditationer“.

Och där går vi och luktar på blommorna.

Advertisements

Mängderna av krossat glas….

….. är enormt.

Vandringarna med assistenten går i zick-zack.

-“Akta! Glas!” men assistenten travar på. Vi börjar känna igen glaskrossarna. Det är parkbänksgänget. De sitter i solen på samma parkbänk dag efter dag. 2 herrar och en dam. Skrovliga röster som vävs ihop i ett fyllefält. En skäller. Det är damen under bänken. En Jack Russel som inte tar långa promenader men som hoppar upp och ner av ilska. För det mesta är det ölburkar av märket Jupiler (som jag länge trodde hette Jupiter) men ibland har de råd med en flaska. En flaska som i yviga svängar flyger över asfalten och därför får min assistent akta sina tassar.

Fältstudierna blir mer avancerade. Vi går 15 000 steg om dagen. Vi har nu noterat att redan kl 0700 på morgonen är den första prostituerade på plats. Det är hon vid den fina restaurangen . En restaurang som jag inte tänker gå på så länge de annonserar efter 2 kockar, hovmästare och servitör. Det är en liten restaurang – men som söker så många personal samtidigt???

Vid lunchtid har gatuhörnen fyllts. Öststaterna för sig. LatinAmerika för sig. Några latinskor har väldigt grova röster och en av dem pratar non-stop.

-“Ohh… den där hunden kommer att äta upp mig!” besvärjade hen.

-“För mycket hormoner för hans smak” muttrade jag. Latinska nr 2 fnissar fortfarande några dagar senare.

Vi börjar känna igen herrarna – torskarna – som går varv efter varv runt kvarteren. Framåtlutade, händerna i rockfickan, smygandes runt hörnen. Långa prisförhandlingar. Men äntligen – i måndags -kom en grupp som pratade med de prostituerade. Inte om priset. Utan om dem. Hur de har det. Varför de är där. Det kändes inte som helbrägdagörare med bibeln som redskap utan som fältarbetare med socialt intresse. Äntligen någon som funderar över hur det egentligen står till i sexköpsträsket.

******

I går var fältstudierna inomhus. En annan sorts fält. Många oklippta människor – förvisso liknade de torskarna på det viset. Likaså genom sina nervösa ryckningar. Men det var forskarvärlden. Den tyske forskaren bredvid behövde 30 minuter för att komma till ro i sin stol.

Det var hans smörgåspåse som än placerades till höger. Än till vänster. Och till slut skrynklade han ihop den och lade den till höger. Och flyttade sedan den till vänster.

Forskarna var överens om att de behövde forska mer.

På vad då? blev frågan.

Samma som vi redan forskat på – blev svaret.

Där var också de som väntade till första frågestunden. Ställde sin fråga. Och gick. Nöjda med sin prestation.

Och halva rummet av anteckningsglada unga människor. De mest välklädda i rummet. Assistenterna. De oavlönade och de lågavlönade. De arbetande som klapprar fram på gatorna medan de trummar på sina telefoner. Viktiga e-mail. EUs framtid står på spel. Ungefär.

Och så de som smiter före i kaffekön. Eller en. En kenyansk politiker. Gräddfil till kaffet. Precis som det ser ut på Nairobis gator där nyast och störst och blankast bil kör först.

Tyskan från Rheinland-Pfalz bredvid mig;

-“Which country are you from?”

-“Sweden”

“Why do you write in English?”

Så långt har EU samarbetet kommit.

Livsmedelskonsulten från Holland ville prata om svenska kungahuset.

De franska studenterna bredvid sade att de har avrättat sina kungafamiljer sen långt tillbaka.

Den zimbabweanska forskarinnan var inte nöjd med mjälkpriset därhemma.

Att hyra en människa…

Mina fältstudier fortsätter. Min assistent är observant. Skäller på de onda och viftar på svansen för de goda.

Om vi fortsätter framåt mot teatern i bakgrunden så kommer vi till gathörnen där det står en kvinna i varje hörn. Tunna byxor. Tjocka jackor. Fryser.

Om vi går åt motsatta hållet så kommer vi till området där det står 2-3 män i varje gathörn. Väntar på att bli upp-lockade. Inte för sex. (Tror jag och assistenten) Utan för dagsjobb. De har små ryggsäckar med lunchmat. De väntar. Ibland stannar en buss och plockar upp några stycken. De väntar. Precis som damerna i de andra hörnen.

Men det finns en sjujävla skillnad.

Där damerna väntar – där väntar också den mattsvarta BMW motorcykeln. Där väntar de eleganta blänkande färska Mercedes-Benz bilarna.

Inte på att plocka upp damerna. Utan för att plocka upp deras inkomster. Damerna fortsätter gå i sina slitna noppiga byxor medan bilsäteslädret skiner nytt.

Det väntar inga dyra fordon i de andra hörnen. Där väntar minibussarna med trasiga säkerhetsbälten.

Det är ingen som bevakar dem med giriga blickar. Utom förståss de arbetsgivare som söker svart arbetskraft till olika byggen. Väntarna är afrikaner, bulgarer, rumäner. (De ryggar tillbaka för min assistent – precis som damerna)

Så…. människor som hyr ut sina tjänster? Eller människor som väntar på nån som gör att de klarar dagen? Skillnad! I den andra gruppen handlar det inte om att klara sin dag – utan om att klara att fixa åt någon en ännu senare Mercedes-Benz modell. Medan man fryser.

De andra väntarna har säkert också upphyrare med färska bilar. Upphyrare som tjänar på att hyra in billig arbetskraft. Men de sitter nog och räknar sina pengar på nåt kontor och lurpassar inte i gathörnen.

De andra väntarna står tyst och väntar. Damerna har varsitt hörn. 5 meter från varandra. Närmar man sig dem – utan assistentsällskap- så blir det “Vamos?” “Bonjour cherie!” “Moackkk!” och andra lockrop.

Så den som säger att prostitution är vilket yrke som helst – kan komma på promenad med mig och min assistent.

**********

I övrigt så börjar jag och min assistent gilla Bryssel riktigt mycket. Vi har hittat en golden retriever som leker. Vi har hittat en arg husky med arg matte. Och vi har hjälpt Mehmet från Proximus att installera internet hemma hos oss. Assistenten var mer hjälpsam genom att följa Mehmets alla steg. Mehmet var lugn. “Beatiful dog” sade han och assistenten kråmade sig nöjd.

Vi har varit hos Dr Daouida som inte ville ta betalt för registrering av Arman för han tyckte vi var “Welcome to Belgium!” Han tyckte dock att assistenten var den största schäfern han sett.

Vi har varit upp på taket och lapat sol. Vi är nöjda med takterrassen också. Och vi har slutat gråta när vi skiljs åt när jag ska till jobbet.

Och det här blir ju riktigt bra…

Dag 1. Punktmarkering. Tassar skrapar mot toalettdörren när jag stängt in mig. Tunga lapar skum från mina axlar när jag ligger i badkaret. En väckning då och då för att kolla att jag lever … antar jag. Och ett yl ner i hiss-schaktet när jag åker till jobbet.

Min syster är på plats. Arman tror att hon är hembiträde. Afrikanska vanor…

Bryssel blir bra. Både för hund och husse. Bättre mat. Arman äter allt utan att krångla. Butiken i närheten har extrapris på kött som ska bli “gammalt” om två dagar. inte att undra på att han äter.

Damerna i gathörnen har slutat säga “Bonjour cherie!” när jag går förbi. Nu tar de 3 steg bakåt.

Vid lunchvandringen idag flämtade en av dem och sade “Uyyy que perro mas grande!” och karln vid hennes sida – hallick? – skrattade “Cuidate para que no se coma tu chucha!”

Vulgariteter!

Men jag får vandra i fred. Inga skamliga förslag längre.

Men mina gatustudier visar att damerna kommer från Latinamerika och Östeuropa. De blandar sig inte med varandra. De som vill betala mer tar med sig damerna till ett hotell som jag inte rekommenderar. Och nej. De har inte heller en sida på Tripadvisor. Förstår det för där stannar nog kunderna maximalt en timme.

De som inte vill betala mycket går till parkeringsgaraget i hörnet. Har jag förstått.

Bilcirkulation i området har begränsats med hjälp av stora blomkrukor.

Är man nyfiket lagd så finns det mycket att studera om man bor i ett prostitutionsområde…. nej förlåt mig .. .i ett torskområde. Men samtidigt blir varje leende ett ….. och vad vill du då?! – fast alla på gatan är inte prostituerade.

Min syster fick ett leende av en karl på gatan men var noga med att berätta att det var i ett annat område än i de vanliga närmaste gatuhörnen.

Nåväl – 2 veckors separation från Arman var lite för mycket. Men han hade det bra på kenneln i Kenya. Transporten med flyg och bil till Bryssel gick bra. Fast hans första instinkt när jag öppnade buren var att fly. (Han hade väl hört rykten om trafficking till Europa..) Men när jag ropade efter honom, stelnade han i steget och frös till. Vände sig om och blev glädjeöversvämmad. Och sedan dess har det varit punktmarkering. Och promenader där han buffar till min hand då och då och bara storler.

Och om jag gnällde på byråkratin i Belgien med all rätt den första veckan;

  1. Du har kryssat i fel ruta. Du får beställa ny tid!
  2. Du måste lämna kund id-nummer om du vill bli kund här.
  3. Internetbeställningen gick till den adress där jag bodde för 12 år sedan (men det gick att rätta till efter en ljudlig suck – från mig)

..så är jag desto nöjdare den andra veckan.

Banken! Banken! Personlig service! Det tog 65 minuter och det var många oh la la under tiden men allt gick att lösa och när jag skulle hämta bankomatkortet igår så var det den personlige bankmannen som kom rusandes med dosa och kort innan jag ens hunnit framföra mitt ärende.

Vi var tusenden

img_20181026_144158_5348811471341345716679.jpg

Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

 

img_wqkktd4792936049277452968.jpg

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

img_20181026_201322_8517492722481398438721.jpg

 

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

20181026_134147-14315790380513785534.jpg

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.

Och detta ska han få förklara resten av sitt liv…

babyhanslind

Stackars barn. Hedrad jag.

Hunden hade väntat vid grinden i 10 dagar. Ledigheten var för lång. Men sedan kom han. Nattvakten. Glad. Hunden ännu gladare. Det är nattvakten som tar hand om Arman när jag reser. Det är nattvakten som tar långa promenader i terrängen med Arman varje eftermiddag. Vänner.

Men nu har han ett annat ärende. Nattvakten (inte hunden). Ett foto och en kopia på ett födelseregistersbevis.

Hans Lind. 6 månader gammal. En total överraskning. Jag visste att han hade 4 barn. Men nu ett femte. Med ett för mig välbekant namn men för barnets omgivning ett mystiskt namn. Resten av sitt liv kommer han att få förklara varför han fick detta namn.

Jag visste om de 4 syskonen. För två år sedan hade de paratyfus. Stor oro i familjen. Men så fort de kom till ett bättre sjukhus- tillfrisknade de. De var där vi bondade. På riktigt. Nattvakten och jag. Men det började egentligen  2 år innan. Julen 2014. I den stora mataffären stod korg efter korg lastad med majsmjöl, socker och té. Julklapp till dina anställda. Men varför ska de släpa på korgar när de ska med bussen hem till byn över julen? Bättre med pengar. Dagvakten och nattvakten fick motsvarande 850 kronor vardera. Dagvakten sade tack så väldigt mycket! Nattvakten kom med en julklapp – ett foto på de 4 barnen. Och sade-:

-“För första gången i mitt liv är jag skuldfri!

Och så är det. Man hankar sig fram. 80% av Kenyas befolkning flyter nätt och jämnt. Det går ihop dag efter dag om allt fungerar. Men går nåt snett – paratyfus, malaria, en olycka – så sjunker man. Tvingas leta efter någon som kan hjälpa – som kan låna pengar. Det finns ett sms-betalningssystem som heter MPesa. 50% av de som lever under fattigdomsgränsen använder MPesa. Inte för att betala när de handlar- utan för att skicka pengar fram och tillbaka.

Fram när de har.

Tillbaka när de behöver.

Bara 3,4 % av befolkningen har en frivillig försäkring. För de som inte har – är MPesa försäkringen. Och en källa till ständiga skulder. Och en flytväst.

Att 850 kronor kan göra en skuldfri var en ögonöppnare. Öron som hade fått varningar – du kommer att bli en bankomat – alla kommer att vilja ha pengar av dig.  Må så vara – men det går att hantera. De av de skuldfria öppnade ögonen såg något annat. För att kunna hantera sin ekonomi måste man vara skuldfri eller nästan skuldfri. (Minns Göran Perssons – den som är satt i skuld är inte fri -och så drog han ner på socialförsäkringarna så stora delar av befolkningen hamnade i ökade skulder).

Vi slöt ett avtal. Nattvakten fick ett lån för att kunna planera sin framtida ekonomi. Återbetalning genom långpromenader med hunden Arman och genom att ta hand om honom när jag reser. Han är nu inne på sitt tredje lån. Återbetalningarna har fungerat prickfritt. Och framförallt har ny vänskap uppstått. Hund och nattvakt. Nattvakt och hund. Det som började för 4 år sedan med en nattvakt som höll en käpp mellan sig och hund – är nu kramar och smek och pälsrufsningar. Och en hund som varje dag -kvart i fem – sätter sig vid grinden och väntar.

Och så Baby Hans Lind. Född i ett sjukhus några kilometer från Uganda-gränsen. Jag är hedrad. Pojken har ett liv av förklaringar framför sig.

Namn betyder något. Jag minns själv berättelserna om vad jag skulle ha hetat. Nån gammelmoster från den finska sidan av familjen föreslog “Ari Petter“. Petter förstår jag- så hette ju farfar. Men Ari….. jag skulle ha fått gå genom livet som en arg Petter.

Stig Anders” föreslog någon annan. Men det namnet hamnade på väntelista och en yngre kusin fick heta så i stället.  Så det blev “Hans” efter min far och Erik efter någon obekant. Och det namnet lever nu vidare i Busia County i Kenya. Några kilometer från Uganda-gränsen.

När jag bodde i Etiopien lärde jag känna “Det här är den sista” – en kvinna med 11 äldre syskon. När jag bodde i Nicaragua träffade jag på barn som fick halva pappas och halva mammas namn. Mariberto (efter Maria och Alberto). Eller så fick man lokaliserade namn som Hilario (efter Hillary Clinton). På besök i Venezuela så stötte jag på både Usnavy och Usmail (efter US Navy och US mail).

Jag hoppas att  baby Hans Linds pappa förklarar ordentligt för sonen varför han heter som han heter. Jag hoppas att den storyn inkluderar en stor fin schäferhund.

E0BA921A-45A7-484A-B4A7-D82675FEEF0F

 

Inkräktare i trädgården och möte med en skumslickande amerikanska

6FA3F33B-9E93-4337-9326-8D193739F1CEIgår hittade jag en inkräktare i trädgården. Den hade placerat sig i klykan på avocadoträdet. En orkidé. Hur länge den har inkräktat vet jag inte – men den sker ut att må bra och trivas på sin ockuperande plats.

Annars händer det inte så mycket nytt. Jo – ett kafé har öppnat i storskogen där hunden och jag sniffar på buskar.

Idag satt en amerikanska där. Hon hyr hus och rustar upp dom och hyr dem vidare. Hon arbetar också med krisbearbetning för stat och kommuner.  Där har hon mycket jobb och har lyckats med att få oppositionsledaren att skjuta upp sin självutnämnda installation som ”president”. Säger hon.  Hon vill veta var min fru är. Jag har ingen svarar jag och hon ser nöjd ut och slickar i sig skummet från sin kaipouchinou (hennes uttal).  Hon vill veta allt om Arman -”you are such a beautiful dog!” Arman fnyser, för det vet han redan.

Sedan börjar vi prata illa om Trump. Hennes familj har röstat på honom, för ”de är från Maryland”.