Ja men det var ju det mest värdelösa

IMG_0922Sista dagen i Casablanca. De som skulle lämna staden i fredags kom tillbaka. Royal Air Maroc behagade ställa in planet till Nairobi. Det ger lite spänning inför söndagens hemresa.

Och så började Ramadan. Fasta från soluppgång till solnedgång.

Så lördagkväll var restaurangerna knökfulla medan de var stängda under lunchen. 29 faste dagar kvar.

Men innan matandet var det ut på stan. Gruppen skulle till Rabat i minibuss. Inte nåt för mig. Taxi till Morocco Mall istället.

Och det var ju värdelöst.

Dyrt och onödigt. Och stängd food court. Och ingen herrfrisör. Men ett kramdjur till Arman. Eller två.

IMG_0921Bättre var det på United Nations Square.

Matta och kafkan. Och nåt mot onda ögat på kuppen.

Och Casablanca är en bra stad.

Signalhornet är främsta kännetecknet för trafiken. En taxichaufför körde långsamt men tutade i varje korsning. Så ska det vara.

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  dör det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.

Vilket hundliv…..

Det börjar kvart i sex varje morgon.
Arman lyfter upp huvudet. Tittar mot fönstret som vetter mot infarten. Morrar hotfullt. Djupt ner i strupen. En varning.

20140723-081521-29721290.jpg
Men sedan är dagen lugn.
Det är vaktombytet som han morrar för.
Dagvakten är favoriten.
Nattvakten betraktar han med skepticism.
Skillnaden är enkel.
Nattvakten spelar inte fotboll med honom.

20140723-081906-29946527.jpg
Annat var det i Lima.
Ett ständigt väntande vid dörren.
-“När kommer de hem?”
Här är alltid någon hemma.
Rutinen är enkel.
1. Morra hotfullt 0545.
2. Ut i trädgården 0645 – full fart efter några fåglar sedan försvinner han längst bort i trädgården – till sin “toalett”.
3. In i vaktbåset 0710 med fullviftande svans för att hälsa dagvakten Jackson välkommen.
4. Upp med tassarna på köksbänken 0720 med ett glatt skall. Trädgårdsmästaren/allt-i-allot Victor har kommit. Ut och hälsa på honom och försöka dra vattenslangen från honom så biltvätten blir blötare.
5. 0730 rusning mot grinden då hemhjälpen Molly kommer.
Och så är det full koll på flocken.

Så fort någon rör sig o flocken så rusar Arman efter.
Jag tror han tror att hans uppgift är att hålla koll på oss.
Speciellt på dem som vistas utomhus.

Detta hundliv är bra mycket bättre än ett väntandes hundliv vid en ytterdörr i Lima.
Sens moral; Lycklig hund – lycklig husse!

Guden Thots reinkarnation

Ibisfågel trodde man var en reinkarnation av guden Thots i det forna Egypten.
Nu har Thots slutat existera.

Ibisfågeln är en skränande fågel.
Jaaaaaaa. Jaaaaaaa vrålas natt och dag.
2 reinkarnationer av Thots har vandrat runt på gräsmattan.

Sedan kom Arman.
Vild jakt.
I förra veckan hade han en reinkarnerad fjäder i munnen.
Igår en hel reinkarnation.
Vild jakt vid staketet.
In i en taggtrådsrulle.
Reinkarnationen först.
Arman efter.
Arman blöder.
Reinkarnationen dör.
Vem vann?
Idag går Arman runt med bandage på tassarna.
Reinkarnationen ligger i en sopsäck.
Hejdå Thots.

Klorofyllchockad hund

I Lima sveper en grå sand ner över staden från de omgivande bergen. Fuktigheten gör att dammen binds fast.
På allt.
Bristen på regn gör att den gråa hinnan aldrig försvinner.
Grått damm överallt.

Efter 40 timmars resa – eller egentligen mer… Arman hämtades 0700 Perutid för att vägas, förtullas, veterinäreras, packas in på flyget. 11 timmar senare lyfte planet. Landade 12 timmar senare. Väntan på hundhotell i Amsterdam i 20 timmar. 8 timmars flygresa. 3 1/2 timmes tull och veterinärinspektion i Nairobi.
Så det är inte 40 timmars resa. Det är 51…. och en halv.

Jag förstår varför han kissade i 3 minuter när han kom hem.

Men nu det där med det gråa och det gröna.
I morse vaknade jag av att Arman stod med tassarna mot fönsterbrädan och tittade ut mot trädgården. I flera minuter.
Vi kom hem efter 0100 i natt så då såg han bara mörker.
Nu såg han det gröna – det väldigt gröna.

Jag släppte ut honom.
Han kissade i 3 minuter.
Och sprang. Sprang.
Och springer fortfarande.
Det skulle jag inte göra efter en 51 timmars resa.
Jag skulle sova.