Iakttagelser från ett lutande parisiskt trottoarbord

IMG_1199Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.

Det händer alltid något nytt i Paris.

(PS. Jag sitter med en fransk penna och skriver i en fransk skrivbok på en lutande trottoar –  där jag får spjärna emot med höger ben för att inte ramla ner på gatan. Jag dricker franskt vin och väntar på en spansk grillad fisk.)

Det är en bakgata. Jag har flytt undan selfiepinnstrupperna.

temporary

Jag behandlas som en turist.

Jag är en turist.

Jag får rött vin istället för det vita som jag beställde.

Servitrisen hablar inte spanska fast jag är på Casa Paco.

Sällskapet bredvid dricker lunch. En långdrickarlunch.

Frankrike.

Jag får min fisk.

temporaryEn god fisk.

1. Min mormor kunde placera en siklöja i vänster mungipa och ur den högra kom alla fiskben ut. Den egenskapen har inte gått i arv. Jag plockar fiskben ur min strupe.

2. En enormt fin hundvalp passerar. -“En akita?” Nej, det är en Shiba Inu. I vilket fall är det  en fin valp. Min fingrar blir renslickade från fisklukten.

3. Det röks mycket. Speciellt utanför arbetstillfällena. Arkitektkontoren, mäklarkontoren – ja alla kontor har en skara otåligt rökande stillastående renstrykna individer utanför. De knackar lätt med pekfingret på cigaretten och ner ringlar askan och fyller trottoarstenssprickorna. De är oklanderliga. Rökarna. Välpressade utombordsmotor. Intjärade inombords.

4. När fransmannen fyller 57 år åker mungiporna ner.

temporaryDet är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.

5. Den spanska restaurangen Casa Paco har ingen brandy.

6. Jag iakttar alla förbipasserande. Det är en lugn gata. Jag ser dem i minst 20 meter.  En dam håller sin vänstra arm med sin högra – bakom ryggen. Bibliotekarie, tänker jag. Efter alla bokvagnar som hon har knuffat framför sig, fortsätter hon nu som pensionär att knuffa sig själv. Framåt.

7. 57-åringarna har inte bara sura mungipor. De har också ögonbrynsbuskar. Någonstans mellan 55-57 års ålder slutar noppandet.

8. I övrigt är detta ett vacker folk. Trots mungipor och buskar.

9. Den franska portvakterskan går förbi.Hon släpar på en sopcontainer. Jag hoppas att hon är som portvakterskan i boken som hette något med Igelkott. Hon som kokade kål för att det skulle lukta portvakterska men i verkligheten åt hon gourmetmat.

10. Den skälmska blicken. Parisborna är experter på det. De går tittandes rakt fram  och 0,3 sekunder innan de passerar kommer sidoblicken. Den där leende sidoblicken. Den där skälmska sidoblicken. Den där blicken som säger ;-“I’m sure you like me. Why wouldn’t you?”

Jag ska träna på den blicken. Jag är ju i Paris

Over and out.

Advertisements