I museets öppna ytor

En marche

Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.

Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.

från Instagram

Konst-igt.

På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.

Här poseras det framför konstverket.

Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.

Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?

Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)

länk

Eller som denna från söndagens besök där Jungfru Maria sitter och läser en bok (!)

Angel :-“I came to tell you something important!”
Mary ;-“ Be quiet! I’m reading the last chapter of The DaVinciCode! It’s hilarious!

Vad visste väl konstnärerna om hur forntiden såg ut? Så placera Jungfru Maria i deras nutid istället och låt Jesus äta marsvin.

Och det är väl så framtiden kommer att förstå vår nutid; man hade stora hus fulla med konst som människor ställde sig framför för att dölja.

https://www.instagram.com/explore/locations/861439151/musee-old-masters/

Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?

Advertisements

En framtida karriärväg för Adaktusson – eller – Glöm inte annex 8

Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.

I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.

-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”

Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.

Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.

Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.

Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).

Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.

Parkparkering

En solig påsk. En vandrande hund. Besök av vandrare från Bern. Med hund. Parker.

Bryssel är full av parker. En del vida. Andra stängda. En del smutsiga. Andra fläckfria.

Park Josaphat. En sorts kopia av parken med samma namn i Jerusalem. En Miss Martha ägde marken och var en sur försäljerska som vägrade sälja. 1904 blev marken expropierad. Detta är parken med bästa restaurangen. Och vattnet. Och variationen. Och här kan man förboka en picnickorg hos Josaphines. Med vin.

Royal Parc Laeken. Helvete. Murar omkring kungligheten. En liten del av parken där ett minnesmonument för Drottning Astrid finns är öppen men här får man inte gå på gräset. Snobbigheter. Det finns säkert nån ingång för allmänheten nånstans men den hittade vi inte.

Elisabeth Park vid Koekelberg. Jamenvisst. Hunden kan gå utan koppel. Och gör det. Jagar pinnar. Jagar humlor. Bra park. Men ingen restaurang. Det fanns en. Men den är historia. Men snubblande joggare. Bjäbbiga småhundar. Och en massa träddungar.

Royal Park – ja! en restaurang som är bra och där servitrisen kommer ut och kramar hunden. Lite sliten. Lite royal. Och en inhägnad där barnen är instängda så de inte stör hundarna. Bra så.

Och så de där parkerna vid hemmet. De små. De med a-laget och haschrökarna och hipstrarna som spelar basket. De nära.

Idag ringde polisen på dörren …

Sirenerna tjuter ständigt. Polis på utryckning. Bryssel är en sirentät stad. Men idag ringde polisen på dörren. Han hade redan sökt mig igår men då var jag på arbetet. Så idag skulle han komma mellan 08.00-16.00. Någon gång. Jag blev uppmanad att hålla mig hemma.

“Hur många badrum har du?

-“Hur många sovrum?”

-“När är din pappa född? Jag brukar alltid glömma den frågan. Den är viktig!”

“Vilken stor hund du har!”

Den stora hunden bar fram leksak efter leksak. Polisen nappade inte på lekuppmaningen. Han ville se mitt pass istället. Och hyreskontraktet.

Det var en snäll polis.

Fast han inte ville leka med den stora hunden.

Sedan frågade han om jag hade belgiskt ID. Och så tog han tillbaka frågan direkt. För det var ju därför han ringde på dörren. Kontrollera att jag verkligen bodde på den adress som jag hade uppgett när jag registrerade mig i kommunen. Efter denna kontroll av att jag är jag och att jag bor där jag säger mig bo och att det fanns plats för mig i bostaden som inte skulle vara för trångbodd och ha för många människor registrerade kommer han att meddela kommunen att jag är jag och bor där jag bor och att både jag och den stora hunden får plats (även den stora hundens leksaker) och då kommer kommunen att ordna med mitt belgiska ID.

Det känns bra att veta att jag är jag.

************

Igår var det återbesök. På den märkliga rumänska restaurangen. Öppna dörren och kliv in i 80-talet. Orange gul brun inredning. Furumöbler. Men god mat. Väldigt god mat. L’Atelier de Willy (jag undrar vem Willy är eller var) Familjeföretag. Ligger högt på Tripadvisor så kinesiska instagramparet som ingår som standard i högt rankade restauranger var där. Och tog bilder på sin mat. Jag tog bilder på min mat.

Vart jag mig i världen vänder…

En lunchvandring med assistenten. Förbi dyra blomsteraffären, förbi alla linnestärkta restauranger. Förbi statyn med den pissande hunden.

Och där tar det slut. Det flärdfyllda. Det trendiga. 4-5 kolosser väntar. De fulaste hus jag har sett. Ledsna fönster. Balkonger med paraboler. Bara ett kvarter från smokingbutiken och vegansushin.

Och så har det alltid sett ut där jag har bott.

Ja- utanför Sverige som är ordentligt segregerat.

I Lima gick jag inte mer än 2 kvarter från hemmet inåt staden efter mörkret. Rånrisken var stor. I Nairobi har varje medelklassområde ett slumområde inom 1-2 kilometer. Områden där städhjälpen, nattvakten, trädgårdsmästaren bor.

Och i mitt och assistentens lummiga blommiga Bryssel är det – förutom de 2 bordellhotellen – en idyll. Eller ja…. efter lite skrapande på ytan så ser jag parkbänksfylleristerna. Dagarbetarna som väntar i timmar i ett gatuhörn. Men husen tronar stolt med prunkande balkonger och chica gardinupphängningar. Och så ett kvarter utanför shoppingbubblan ligger graffitiparabolerna.

Enbart Sverige har lyckats sortera befolkningen så de nöts mot varandra enbart på IKEA.

Nästa gång jag skyltfönstervandrar på Rue Antoine Dansaert så minns jag att det finns nåt annat……
The edgy vibe at the canal end of rue Antoine Dansaert” som artikeln i länken kallar parabolområdet.

Ett miljonprogram i innerstaden. Och så är Bryssel – ju närmare innerstaden man bor – ju större risk för att vara fattig. Namnskyltarna på brevlådorna är överklistrade ett antal gånger. Täta flyttar.

Bryssel är världen 67e dyraste stad. Fördyrat från 104e plats 2017. Men ändå billigare än Stockholm.

Och ordentligt mixat.

Springtime for the world?

Med rappa steg vandrar jag hemåt. Oro. Första dagen då assistenten är ensam hemma. I 4 timmar – men nu är det lunchrast och jag stegar hemåt. Det är tyst i trapphuset. Det ekar inte hundskall i hiss-schaktet. Men det trycks en nos mot hissdörren. En anklagande nos. Hemmet är intakt. Assistenten har sovit i alla tre sängar. Samtliga överkast är skrynkliga.

Soffan som assistenten får sova i är sval. Sofforna som han inte får sova i är fyllda av hundhår. Civil olydnad.

Detta är den lilla världen.

Den stora världen är mycket mer besvärlig. Mycket mer ointakt. Ett flygplan kraschar och dödar 157 människor. En av dem en som jag samarbetat mycket med. Aldrig konflikt. Alltid klokt. Han finns inte mer.

En högerextrem terrorist dödar 50 bedjande människor långt borta. En annan terrorist skjuter ihjäl 3 personer i en spårvagn. Lite närmare.

I min och assistentens lilla värld – enligt UK Travel advise Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Belgium. Attacks could happen anywhere, including on public transport and transport hubs and in other places visited by foreigners. You should be vigilant in public places and follow the advice of local Belgian authorities. “

Samtidigt har Belgien sänkt terrorhotsnivån från 3 till 2 (skalan är 4-gradig).

Den brittiska varningen – visar sig vara lika för Sverige ; ”
“Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Sweden. Attacks could be indiscriminate, including in places visited by foreigners

Och för Tyskland.

Men för Nederländerna – där attacken skedde – är det inte “very likely” utan “likely” medan det för Nya Zeeland är;
“Terrorist attacks in New Zealand can’t be ruled out. “

Så….. varningar i all ära – men det handlar om gissningar och aningar och antaganden.

I den lilla världen passerar vi måltavlor – spårvagnar och moskeer – medan vi luktar på blommor. Folk tar omvägar runt assistenten. Veterinären Dr Daouida sade att han är väldigt stor men har “a very good bloodline” . Självklart. Vi fick tre expediter att säga “nej!” när jag frågade om han fick kliva in i butiken men när jag frågade om de hade favorithundshampot så fick vi kliva in men en expedit gick in i förrådet – den andra ställde sig bakom disken och den tredje höll avstånd (fast han studerar svenska..). Assistenten är inget terrorhot. Den ende som blivit utskälld är en pojkspoling som gallskrek. Och ett fladdrande parasoll. Och min rock som hängde på fel stol. Och en pappkartong som kom seglandes med vinden. Och en parkarbetare. Och lukten av grannhunden.

Mannen i tältet

Om honom vet vi inget. Det kan också vara en hon. Men det är nog en man. Det enda vi vet är att hen grymtar till och slår mot tältduken när assistenten flåsandes sniffar för nära.

Han ser ut att ha det varmt där i parken. Inne i sitt tält. Överbelamrad av filtar som täcker tältöppningen. Hen andas. Det kan vi höra. Men vi ser honom aldrig. Inte mellan 0630-0700. Inte mellan 1245-1315. Inte heller mellan 1815-1900. Det är då vi bevakar tältet. För att se mänskligt liv. Inte bara höra grymtningarna och dunket av en arg knytnäve mot en tältduk som ger vika.

Varför sätter han upp sitt tält i en park? 15 meter bort finns en skola och de barnen skriker alla för fulla muggar när de blir utsläppta på en rast. Fullkomligt gallskriker. Ungeför som de hade tvingats vara tysta hela lektionen och äntligen får utföra ljud när de kommer ut i parken. På bänkarna bakom tältet sitter haschrökarna och kinesiska turister som äter smörgås. Platsen är inte väl vald för en som vill isolera sig från omvärlden.

När jag var mellanstadiebarn skrek jag inte mycket. Min drömtillvaro var att bo i ett rum där det rymdes en bekväm säng med många kuddar och med alla väggar täckta av bokhyllor proppfyllda med böcker som alltid skulle bytas ut så jag hade alltid något nytt att läsa. Hur maten skulle komma in i rummet visste jag inte men det skulle väl lösa sig på något sätt. Men jag hade inte velat haft skolklasser med vrålande barn bakom bokhyllorna. Så på ett sätt förstår jag mannen i tältets (jag kallar honom för man för det är enklare) kokongtillvaro. Sluten i en egen bubbla. Plats för egna tankar. Ingen stör. Jag väljer. Men jag förstår inte honom fullt ut. Omvärlden kommer ju och sniffar på hans tältduk flera gånger i veckan. Omvärlden stör. Han får banka mot omvärlden. Varför inte sätta upp tältet långt från flåsarna?

Isolering i ett brus. Märkligt val. Det finns andra utesovare som vandrar med tjocka skumgummimadrasser och lägger sig att sova i tunnelbanenedgångar, utanför affärer – och till och med en som verkar ha bosatt sig vid ingången till cykelmuseet. Men de har valt bruset. De har inga tjocka filtar som stänger världen ute. Som mannen i tältet.

Assistenten gör sina försök varje dag att ta reda på vem mannen är och varför. Jag låter bli. Han har ju valt sin kokong. Men en dag ska vi se honom. Men mer troligt en natt. Det är nog på natten som han är ute och rör på sig. När ingen annan är ute. Mannen som ville ha avstånd till omvärlden men som lade sig mitt i den.

Och där kommer tanken från när jag körde mellan Töre och Överkalix en vinterkväll. Kallt ute. Riktigt kallt. Sådar kallt så att om Volvo Amazonen pajar och motorn dör så dör du själv. Men motorn höll. Men där mitt i snöröken så syns ett ensamt hus. Mitt ute i ingenting. Och hur hade livet blivit om jag hade fötts i det huset? Hade det varit risk för att jag idag skulle ha sovit i ett tält i en park? För han är ju född någonstans. Mannen i tältet. Liksom mannen med packningen och madrassen på tunnelbanan igår. Han som ställde sig vid dörren innan tåget kom in till stationen och skrek mot dörren – “I might as well be in a prison!” Han är också född någonstans. Hans liv formade honom till en som skriker på tunnelbanedörrar. Ibland. Inte alltid.

Inte långt från mitt och assistentens hem ligger Pacheco-institutet. Stort gammalt vitt och låst. “Retirement home” säger Google maps. Det andas dock mentalinstitution. Mannen i tältet sover 2 kvarter därifrån.

Och det är väl så här som i Sverige. Stängda institutioner. Ställen där man kunde vara ommadrasserad och slippa madrassera in sig i ett tält.

*******

Uppdatering. Vi får hitta ett nytt spaningsobjekt. Vi såg mannen (det var en man) kl 1300. Han kröp ur tältet, rättade till filtarna och såg oss stå och stirra. Han såg snäll ut. Tandlös tomtekusin. Skägget var dock kortare än vad jag och assistenten hade misstänkt. Alltså går han ut då och då och ansar skägget.

Han hälsade glatt tillbaka. En fin man.