Läser jobbansökningar och måste ta en vända i trädgården för att lugna ner mig

 

iphone15 004

I går var en helgdag – Madaraka day. Dagens klämdag sitter jag hemma framför datorn och går igenom ca 100 ansökningar för en ledig tjänst. Ytterligare ett 100-tal ansökningar har fått svaret att de är diskvalificerade.

Så fort vi annonserar att vi har en ledig tjänst – så ramlar de in; ansökningarna som är kopior av tidigare ansökningar. Ibland har inte ens tjänsten de söker ändrats. Ibland är följebrevet adresserat till någon helt annan.  Så för att undvika copy+paste ansökningarna så ber vi kandidaterna fylla i en ansökningsformulär där de svarar på våra kravspecifikationer. Inget krångelformulär – utan 7 raka frågor som ska ha svar.

Och hälften av ansökningarna har struntat i formuläret. Diskade. Det märkliga är att bara ett fåtal protesterar – och skickar in en komplettering. Max 5%.

Så – vad handlar detta om?

Jo, skickar man 100 ansökningar så kanske man får ett jobb. Mängden ökar möjligheten för lyckad process. Tror man.

Och vad gör jag? Jo, tittar på meriter och erfarenhet – men framförallt på hur mycket energi som har lagts ner på ansökan. Mannen som fyllt i formuläret med “See my CV” i varje ruta kommer inte att kallas till intervju. Kvinnan som kallar oss för “Esteemed company” kommer inte heller att kallas.

Sen undrar jag lite över det där med att beskriva sig själv i tredje person. Men det diskvalificerar inte. Det bara får mig att höja ena ögonbrynet.

Om man tittar på antalet studenter som utexamineras från universiteten i Kenya – och antalet  tjänster med kontrakt som skapas  – så är det bara 20% av de studerande som kan få kontraktsanställningar. Därav fenomenet med “sök allt som rör sig“.

Jag svarar alla som diskvalificeras – försöker förklara var bristen i deras ansökan finns. Jag svarar alla som skickar samma ansökan till 10 adressater – försöker säga att det nog inte är så smart. Jag svara alla som missar sista ansökningsdag – och som samtidigt säger att de är noggranna och aldrig missar en deadline. För det gör de ju.

Men jag njuter också av alla välformulerade ansökningar.

CV liv

DSC08830.JPG
…det gäller att ze bra ut i sin CV….. hrmph…
De senaste dagarna har jag läst 92 livsbeskrivningar sammanfattade på 2 A4-ark.
Någonting har hänt. Mina första rekryteringar – som fackligt ombud med rätt att tycka till enligt MBL – var tider då kronologin härskade. Det räknades år och månader när rättvisa skulle skipas och en anställning skulle fördelas. 80-tal.
-“Nehej. Denne kamrer har arbetat 3 månader mer än den andre kamrern! Han ska ha jobbet!
Försiktigt gick man utanför kalenderräkning och försökte fundera om man skulle kunna trivas med den här typen.
-“Hur skulle din bäste vän beskriva dig? Vad tycker du om att göra på din fritid?” d v s “kommer vi att trivas med dig? – blir du en av oss?
Det var 90-tal.

2004 blev jag chockerad.
-“Du kommer till arbetet, dricker ditt morgonkaffe – en engelsk parlamentariker ringer dig, skriker, är arg och frågar -“Vad i hell har ni att göra med vad som sker i familjer!!?? Ni ska ge attans i att tjata om förbud mot barnaga. Vad svarar du?
Det jobbet ville jag verkligen ha.
De sökte inte en schysst fikakamrat utan någon som kunde jobbet.
Men så var ju arbetsgivaren brittisk.
I Sverige fortsatte man söka arbetskamrater. Kommer vi verkligen att trivas med dig?

Men nu är det 2014. 92 svenska CVn. Här är det inte trevnad. Här är det “Detta kommer ni att få om ni väljer mig!. Det är marknadsföring. Det är versaler. Det är bold.
Och jo – CVn är lättare att läsa 2014 än 1985. Det är rakt på. Det är inte kalenderpetning. Och det är leende ansikten infotade.

Men valet är fortfarande lika svårt. Det är liv på 2 A4ark.