Haiti

En nyordning. Chaufförerna får inte längre stå vid dörren till flygplatsen och möta de anländande. Istället har taxibolagen tagit över dörren. Ett nytt jobbtillfälle har uppstått- springarna. De som kommer med en papperslapp med ens namn talandes om att chauffören väntar vid parkeringsplatsen. Det skapas jobb. Port-au-Prince.
Läsning på planet; säkerhetsrapport för senaste veckan. 5-årig flicka våldtagen av 12-årig pojke. Man lynchad efter att ha stulit en get. Kvinna kidnappad. Polis ihjälskjuten. Demonstrationer mot FN styrkorna. Bär en halvtom plånbok i fickan med gamla kreditkort och några sedlar för att snabbt kunna lämna något när du får ett vapen pekat mot dig. Ringer någon och lägger på – meddela säkerhetsansvarige, för det kan vara en förberedelse till kidnappning – av dig. (som tur är så fungerar inte mitt peruanska sim-kort på Haiti)
Sida efter sida med våld. Sätter mig i bilen. Låser dörren. Inifrån.
Nu går det fortare att komma till kontoret jämfört med i mars. Fler gator är rensade från husrester.

Villa Creole hotell. Kaklet är gammalt och intakt i badrummet. Ok, rummet klarade sig bra under skalvet. Sover tryggt till bruset från en arg luftkonditioneringsapparat.

Skolor. Det byggs mer permanenta skolor.
Väck med tältskolorna. Men det är svårt att bygga. Det går långsamt. Mer än 80% av skolorna i landet är privata. Det är riskabelt att börja bygga utan att ha garantier för att skolan verkligen förblir en skola och inte används till något annat. Det knyts in föräldraföreningar, det knyts in barnklubbar, det knyts in bräckliga lokala myndigheter. Allt för att se till att skolan förblir en skola.

Kolera. Det ligger 8 patienter i ett rum för 10. Nästan fullt. Utanför entrén är det observationsstolar. En stol med hål i mitten. En hink under. Är det diarré eller kolera? Det tar nån timme – sedan vet man. Om det är kolera – in för behandling i rummet med sängarna. Sängar med hål i mitten och hink under. Droppflaska på ställning bredvid. Matta orkeslösa människor. Men de kliver friska ut från kliniken.

Toalettbyggen. Uppe på ett berg. Milsvid utsikt. Flytta hem. Bort från lägren. För att stödja det så byggs det latriner och tvättrum. Folk är glada för att slippa de trånga lägren, men rädda för att bli bortglömda. Därför är det viktigt att inte bara arbeta i flyktinglägren, utan också där folk har ett hem.

Haiti. Lite lite bättre.

Advertisements

Kandidera och dö

Haiti. Snart dags för omgång 2 av presidentvalet. Förseningar. Turbulens. Till slut ar det två kandidater kvar. En musiker och en politiker. Wyclef Jean som ville kandidera men som inte fick, stödjer Michel Martelly – musikern. Skott i handen som tack för det. Mitt i all turbulens har tidigare misslyckade regenter, Baby Doc och Aristide kommit tillbaka, med någon sorts tanke om att de – och bara de- kan frälsa Haiti. Motsatt effekt. Förstås.
Vem man än väljer så kommer den andra halvan att vara besviken. Och arg.

Haiti fredag


Det är Juba. Minnen från Juba. Det händer när jag äter lunch – stekt ris med sötsur kyckling. Det händer nu. På flygplatsen. Massor av människor som hänger runt och väntar på något. Uniformerade. Bagagebärare som vill bära din 8,5 kilos väska. stämplar från alla håll och kanter och jag är osäker om nyttan och det egentliga behovet. 
Det är den slitna flygplatsen där alla vet vart dom ska ta vägen, d v s om de har varit här tidigare. Det är alla som väntat i timmar på sitt lilla charterplan. Det är en passagerarlista som inte stämmer.

Det är Juba. Fast jag är i Port-au Prince. I någon timme till.

Haiti – torsdag

Det är inte många kilometer men det tar två timmar på överfyllda spruckna vägar. Leogane. Först en skola. 365 högljudda glada barn. Ett provisoriskt bygge men det höll för orkanen Tomas, så nu används skolan som en modell för bygge av andra skolor.
Sedan en hälsoklinik. Samlingsställe för traktens småbarnsmammor. En kolerakliniker. Det håller på att rätta till sig. Två patienter på plats men nästa vecka är det karneval och då finns rädslan för mer spridning med tanke på provisoriska restauranger (och ingen fungerande hälsovårdsinspektion som kan bromsa det värsta). En rädsla finns också för de kommande regnen som får avföring från områden utan latrin att flöda fritt.
Sedan en program för hemutrustning – för dem som förlorat allt i jordbävningen. Sist ett vattenprogram, pumpar och tvättrum för en by nära havet som ofta drabbas av översvämningar.
Det är varmt. Det går långsamt i trafiken. Men det är iver och glädje och stolthet över det som fungerar.

Haiti

Långsam landning. En duns. Framme. En flygplats med väldigt mycket personal. En orkester i ett telebolagsuniformer spelar lite lojt en välkomsttrudelutt. En passkontroll som är snabb. Tullen ännu snabbare.
Det är betongrester överallt. Men gatorna är rensade. Men som med snöröjning i fattiga kommuner så har rasmassorna hamnat där en trottoar borde finnas. Högar av rasmassor kantar de flesta gatorna.
Högar av begagnade kläder kantar de bitar av gatorna som inte är fyllda av betongbråte. Marknad.
Kontoret ligger högt på en kulle. Utsikten är magnifik. I morgon tidigt till Jacmel. En dag i kolerakliniker, skolor och bymöten.