Smart gjort – Kenya Airways!

IMG_0967-”I haven’t seen you in a long time!”
Väskinplastaren hälsar glatt. Han kommer att väva in min resväska i 5 meter gladpack. Det stjäls utav attan på Jomo Kenyatta International Airport.
Jag känner mig nöjd. Jag kan ju inte resa så mycket eftersom Väskinplastaren har saknat mig. Passkontrollanten däremot nöjer sig med
-:”Four fingers please!”
Det är mina fingeravtryck han vill åt. Han får dem.
Nairobi flygplats. Hårdkokta ägg och långsamma säkerhetsköer. Eftertänksamma avplockningar av livremmar och nyckelknippor. Långsam eftertanke. Kan det tänkas finnas mer metall någonstans i en ficka som man aldrig har stoppat handen i?
Själv har jag placerat all metall och elektronik i väskan redan i rulltrappan. Men det har jag inte mycket för eftersom köbildarna tror sig ha metall någonstans i ett ställe där någon kan ha placerat metall i. Dem.
Kenya Airways nya – nåja relativt nya – Dreamliner luktar surt. Obestämbart surt. Sätena är flammiga av resenärsspill. Det är en 8 timmars plåga. Hostande till vänster och barnsparkar bakifrån.
Men den italienska filmen om pappan som vill uppfostra sina vuxna barn men som själv blir uppfostrad samtidigt dödar 2 timmar av flygtiden.

Men – denna nya Dreamliner har toalettsitsen och ringar som inte går att placera i upplyft läge. De ramlar ner! Perfekt – det gör att alla måste sitta och kissa. Inget spill här inte. Ett torrt toalettgolv som resultat. Fantastiskt!

Dessutom är det kolsvart inne på toaletten om man inte låser dörren. Inte ett halvmörker som på andra plan. Det hindrar dock inte dem som inte hittar ljusknappen – som inte finns – att sitta ner (stå går ju inte) med halvöppen dörr.

Alltså ska man inte välja sittplatser närmast toaletterna.
Schiphol är varmt. Trångt. Köigt. En genomrusning. Svettig framme vid gaten. Planet är försenat 30 minuter. Eftersvettning.

KLM är snäll mot kycklingarna står det på smörgåsboxen. Jag äter upp kycklingköttet. Jag är inte snäll.

Stockholm ler. Solen skiner.  Jag är framme.

Eftermiddagsensamheten på en flygplats

imageDet susar från en luftkonditionering. Någon pratar tyst i sin mobil. Väldigt tyst. Jag hör inte vad hon säger.

Ett ensamt plan väntar på sin avgång.

Det är absolut stilla. Inte som  tidiga morgnar eller sena kvällar.

-“Är du diplomat?” Frågar passkontrollanten, men enas med mig om att jag inte ser ut som en diplomat.

20-talet personer med IOM påsar vandrar vilset runt. De ska till Kanada. Lycka till, tänker jag. Kanada är nog bra att komma till som flykting. Alla har nya skor. Eller väldigt välvårdade skor.

För övrigt händer det inte så mycket.

På en flygplats någonstans en eftermiddag.

Klorofyllchockad hund

I Lima sveper en grå sand ner över staden från de omgivande bergen. Fuktigheten gör att dammen binds fast.
På allt.
Bristen på regn gör att den gråa hinnan aldrig försvinner.
Grått damm överallt.

Efter 40 timmars resa – eller egentligen mer… Arman hämtades 0700 Perutid för att vägas, förtullas, veterinäreras, packas in på flyget. 11 timmar senare lyfte planet. Landade 12 timmar senare. Väntan på hundhotell i Amsterdam i 20 timmar. 8 timmars flygresa. 3 1/2 timmes tull och veterinärinspektion i Nairobi.
Så det är inte 40 timmars resa. Det är 51…. och en halv.

Jag förstår varför han kissade i 3 minuter när han kom hem.

Men nu det där med det gråa och det gröna.
I morse vaknade jag av att Arman stod med tassarna mot fönsterbrädan och tittade ut mot trädgården. I flera minuter.
Vi kom hem efter 0100 i natt så då såg han bara mörker.
Nu såg han det gröna – det väldigt gröna.

Jag släppte ut honom.
Han kissade i 3 minuter.
Och sprang. Sprang.
Och springer fortfarande.
Det skulle jag inte göra efter en 51 timmars resa.
Jag skulle sova.