Och jag som trodde det var fattiga riddare!

Receptet såg så ut. Bröd. Ägg mjölk. Pain Perdu.

Jag bedrog mig.

A6445DB2-E31A-433C-AEC6-FC31FD2D5F9E

Det var ett himmelrike på en tallrik. Nästa som den där Ile Flotante i Geneve för 15 år sedan. (Men den var kladdig och klistrig och skeden blev till en Karlsson klister tub)

Paris. Igen. Under fotbollsVM. Det gick inte att få tag på en taxi strax före matchen idag. Det gick inte att flytta in i hotellrummet som jag bokat. (Jag antar att rumsstäderskorna laddade upp inför matchen). Men det fanns en tv i hotellbaren. Men den tv:n frös till regelbundet. Det blev massutflykt från baren av brummande åskådare.

Nåväl – alla är nöjda efter Frankrikes seger.

Det är stekhett i Paris.

5738D48F-F584-4D65-B5A7-C34A6B84ECA5

Maten är varm hela tiden. Gatorna kokar.

Jag besökte min favoritkrog Les Tantes Jeannes igår till lunch. Ägarinnan ursäktade sig för sin autistiske son. Han var inget att ursäkta för. Han var genuint nyfiken. Och maten var bra. En 6 rätters överraskningsmenu. Till lunch. Jag blev inte överraskad. Jag blev nöjd.

Från Sverige hörs stönanden om nazister och bleka poliser. Här står polisen mitt i gatan och viftar iväg alla lastbilar. De för inte köra mot Macrons hem. De får köra andra vägar. Inga bleka poliser här. Inte.

Nu sitter jag i en lounge på hotellet. Det vankas mat – buffen står fylld. Det vankas vin. Ishinken är fylld med flaskor. Ät vad du orkar. (Folk orkar). Drick vad du orkar (det gör inte folk) Männen är feta och har foträta sandaler (läs – medborgare i USA). Damerna har ekiperat sig på modegatan och ondulerat håret (läs- medborgare i USA)

Den här delen av Paris är mer kontorig än St Germain där jag bodde senast. Här rullas trottoarerna ihop vid 20.00. Inte 5 krogar i varje korsning. Bara en i varje kvarter.

Jag drällde på Museet Jaquemart-Andree idag.

De hade inga barn. Och bara 13 års äktenskap. Efter ett tag flyttade hon sitt sovrum närmare hans. Det blev inga barn i alla fall. Det blev ett museum efter det att bägge hade dött. Deras shoppinghobby etablerat i ett vackert hus.

I morgon. (Om jag inte steks i värmen) är det en obestämd stadsdel. Jag brinner av nyfikenhet över vilken det blir.

Updatering. MARAIS. Victor Hugos lägenhet. Anka. Svett.

Advertisements

Staden som aldrig tar slut

3429CE1E-151B-49D6-A442-EDB8CCF9C94C(56139F05-9667-4B86-8BD0-A552B3EBFFFADet är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).

Det är Paris. Staden som ler. Och som söker bekräftelse. Och får det.

Två tyska turister framför mig. Vi ska söka upp Marie Antoinettes fängelsehåla. De tar sin tid. Gräver i sina fullt utrustade ryggsäckar.  Guideböcker. Regnrockar (solen skiner men för en tysk väntar regnet bakom hörnet). Foträta skor. I reserv.  Det kan bli strid. Tyskarna har ju ockuperat Paris förr. Personalen i säkerhetskontrollen himlar med ögonen. Tänker på lunchen som väntar. Tålamod med ockupanterna.

Det är fler selfiepinnar i Barcelona. Tack.

Jag vill äta anka. Hittar en restaurang. Som är stängd. Letar efter god mat. Tripadvisor räddar. Här har folk gått för att fira födelsedag.

Jag ska fira födelsedag. En sorts. En dag då jag trodde jag skulle sluta fylla år. För exakt 2 år sedan. Sluta i ett dike. Men det gjorde inte jag. Jag ska fylla livet.

Jag hittar en restaurang. Den är väldigt beige. Ett äldre japanskt par ler snällt. ”Här kan du äta”  Det är en japansk chef som frankifierats. Därav så många japaner i publiken. Ja – har man kockar som tävlar i kock tävlingar så är  restaurangen en estrad och publiken instagrammar allt de ser. Så ock jag.

CF1E66CE-D301-4675-8259-74ECB165E26ASkådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.

Paris. Jag beställer en meny med 5 rätter. Sommeliern väljer vinet. Jag berusas av vinet. Inte så jag blir full. Utan nöjd. Väldigt nöjd. Det är norra Frankrike som pressats ner i glasen.

 

Osten. Osten! Osten!!

 

Jag trodde jag beställde 5 rätter. Jag hade fel. Jag fick mer.

Glad  gick jag ut i livet. Glad över att leva. Glad  över att ha smaken av en Armagnac 1977 på min tunga.

79ED8DCB-713A-42C7-BECF-3A110C08B969Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.

-”Enjoy life” säger han.

Jag gör det.

Ikväll blir det fläsk. Bokat bord på Gerard Depardieus restaurang. Han känns mer som fläsk än denna japansk-franska ….. ja just det. Apelsindessert med saffran. Saffran som smakar saffran.

93674159-0AA2-4DAF-BC6B-73C5C904E00D

Paris. Staden som aldrig tar slut. Staden där jag kan hitta ett äventyr i varje kvarter. I morgon lämnar jag staden. Men är tillbaka 4e juli – 8 juli. Och ännu fler gånger.

Jakten på den arga kvinnan

8BFFB144-6B99-4F1F-B331-951DE023D301

Ny i en stad. Var ska jag äta?

Så här gör jag;

På med Tripadvisor. Kolla de negativa recensionerna på de 5 närmaste restaurangerna. (De är alltid sådär 5% av alla recensioner – klagan är en människas arvedel).

Och självklart finns den där. Restaurangen som får beröm för god mat men där kränkhetsfaktorn är hög. Barnfamiljer som vill dela på portioner. Folk som tar lång tid på sig att bestämma sig. De är kränkta. För ägarinnans och hennes ”pudels” (servitör med glasögon) beteende. För hur hon skäller ut både personal och gäster. Hur hon hånar gäster. Hur hon fjäskar för gäster. De kränktas allsångskör.

Jag går dit. Ser ”pudeln” – han ordnar med ett bord på terrassen. Bra så. Än är jag inte kränkt. Jag ser inte ägarinnan. Hon är väl inomhus och kränker någon. Jag får min pasta. Den är helt underbar. Jag får mitt vita vin. Gott.

Ett amerikanskt par sätter sig vid bordet bredvid. Ska beställa. Och vill byta bord.

-”There are mosquitos here!”

Det är inte myggor utan blomflugor.  Men jag drar efter andan. Byta bord på denna restaurang? Det kan leda till ett utbrott. Men ägarinnan har inte sett detta.

Sedan ser jag henne. Lång. Blond. Bestämd. Inte ett leende i sikte.

Jag är färdig. Betalar. Går. Fram till henne.

-”Such a nice restaurant!

Hon fäster blicken i mig. Ena mungipan rör sig lite.

-”Thank you” väser hon fram.

Jag blev bara lite lätt svedd.

 

Om nyttan med Paris

FAEC9FD4-CE25-48B5-95F1-39DFBC794135

Staden att återvända till. Gång på gång. Staden som aldrig tar slut. Den ouppfostrade staden. Staden är som hundarna som flanerar efter gatorna. Utan koppel. Vägrar lyda sin ägare. Det finns ju alltid nån urinfläck att sniffa på. Så är också  servitörerna på alla stadens var-25e-meter krogar. Jag kommer när jag har tid. Jag ska bara sniffa lite på min kollega först.  Vad kockarna sniffar på vet jag inte – men de skapar underverk. Och är inte rädda för grädde och smör och konjak.

170B3C25-5DA0-438A-AF27-9A6358EE952COch det är här det är dags att rekommendera denna restaurang undanstoppad på en bakgata i Montmartre. Efter 2 kvällars ätande där  i en halvtom restaurang ser jag att de erbjuder 20% rabatt om man bokar bord via The Fork. Besviken för att de behöver ta till lockknep. Matoset borde få folk att vallfärda dit.

Och så var det vinet.

86340652-3EF8-4C9C-80E2-34C1C4F2426E

På Les Tantes Jeanne första kvällen när servitrisen häller upp champagne (det fylldes ju år) så säger hon;- ”Drink up so i can poor more in your glass!” – Andra kvällen får jag ett erbjudande om ett vinpaket för 59 euro till 5 rätters middagen. Vad innebär det? Frågade jag.

-”Better wines and generous amounts.

Det var det.

EB73FB32-893B-49E5-A16C-2922276FD0A3Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.

I Paris stirrar man på varandra. Man känner sig vacker i Paris. Tills man ser en spegel och ser svetten rinna nerför halsen. Men man är vacker i andras ögon. Bekräftelsegivare av stora mått.

Expediten på Galeries Lafayette när jag ska pröva ett par byxor;

-”I am size 33 and I guess you are aswell.”

-”But I´m fatter than you!”

-”Sir. You are perfect!”

Men byxorna krävde kemtvätt så det blev inget köp. Trots bekräftelsefjäsket.

Och så är det ögonen. Alltid något att se. Hus. Fasader. Skorstenar. Staden har sina breda boulevarder men också sina hur-fick-den-här-gatan-plats-här?

Jag bor i olika områden varje gång. Och det är en ny stad men ändå inte. Hundarna. Kyparna. Kaoset. Lika överallt. Men alltid något nytt. De senaste dagarna i Montmartre.

Kullen med alla revolutionärer som fick sig en stor kyrka påprackad över sina huvuden. Konstnärerna som söp och målade. Utom Suzanne Valandon som var modell och målade och söp och födde konstnären Utrillo. Som söp alldeles för mycket.

Senast vid Triumfbågen. Före det Place Republique.  Före det Opera. Men det är mer än 15 år sedan som jag sovit söder om Seine. Nästa gång? För det blir en nästa gång. Alltid en nästa gång när jag är i Paris.

(När jag bodde i Mexico sades det; -”Senast när jag var i Paris...”. Det betydde att man hade varit där en gång.)

Jag kommer aldrig att sluta åka till Paris. Så för mig är det Nästa gång när jag åker till Paris. 

Jag trodde det var valkampanj ….

.. men det var en global marsch för legalisering av marijuana. Place de la Republique luktade dovt efteråt.

temporarytemporary

Annars gick jag vilse. Kan man inte skilja på höger och vänster så får fötterna lida.

Men nu är turisteriet över.

Saint Chapelle.

Kyrka mitt inne i justitiepalatset. Klar med turisteri.

Över till matpalatset. La Grande Epicerie.

temporary

Denna gång med lunch i magen för att förhindra överköperi.

Men det är inte matfärdighandlat. Inte på långa vägar.

temporaryParis blev kortärmat. Solen gassade.

IMG_0675Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.

Det är sällan jag skriker av glädje

iphone15 017… i Nairobi. Matglädje alltså. Det händer ibland – som en söndag lunch på Talisman att maten är så där helt perfekt.

Det hände också en tisdagkväll på Tamarind att den gräddiga saffranssåsen till fisken var perfekt.

Men oftast är det torr fisk. Segt kött. Varmt vitt vin och kall kycklingfile.

Matupplevelser är sällsynta. Råvarorna är det inte brist på. Men fantasin. Menyerna är oftast tryckta häften – så det är samma mat år efter år, för  trycka om menyn skulle ju kosta mycket. Så jag tror det är rutinerna av att laga samma mat dag efter dag som gör att genvägar tas och fantasin uteblir.

 

Synd att det ska vara så långt både till Talisman och Tamarind.

Afrikansk mat måste vara mer än ….

Image

 

Jag hör honom försöka förklara för sin mamma.

-“Det är en vit klump, majsmjöl som har blandats med vatten och så ligger det kokt spenat, eller inte riktigt spenat, men liksom något grönt ovanpå.  Nej, inte gräs! Utan som en sorts kål.. Men det smakar inget. Absolut inget!”

Image

 

Sedan beskriver han köttet. Mamman låter nöjd. Inget kan betvinga den peruanska maten. 

Image

Hon är dock förbryllad.

-“Varför äter de så konstiga saker?”

Sedan fortsätter de i en timme att beskriva vad och fråga kring det han hade ätit på restaurant Amaica.

Om svenskar pratar väder – så pratar peruaner mat.

Image

 

Själv tyckte jag om kycklingen. 

Och älskade de kryddiga samosas.

Image