Nyfikenhet vid åsynen av ett berg….

Men det ska vara ett lagom högt berg. Ett berg som går att bestiga för att se vad som finns på andra sidan. Precis som bergen jag såg från köksfönstret – Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen. Lagom berg för ett barn att fantisera om.

Att födas på platt mark frodar inte ens nyfikenhet. Man vet ju allt. Ser allt. Inga överraskningar. Inga fantasier.  Hade jag fötts på platt mark hade jag nog varit skolkamrer.

Men det måste finnas något som lockar bakom berget. Mer än nyfikenheten. Som vykorten långtbortifrån. Från pappas kusin som blev au-pair i unga år och som skickade vykort från andra sidan bergen och haven. Helmi Maria Lind.

helmi

Källa för fotot. 

40 år efter att jag nådde över köksbänken och kunde  se bergen, satt jag vid ett restaurangbord på Österlånggatan i Gamla Stan. Mittemot mig satt Maureen. Vi skulle leda en 5 dagars kurs ute på Nässlingen i skärgården. Skydd av barn i krig och på flykt. Maureen ville testa en presentationsövning. Rita upp 3 stenar du gått på för att komma dit du är. Vilka viktiga personer – vilka viktiga händelser har gjort att du har hamnat där du är?

steppingstones

Hon tog fram en servett, ritade upp tre cirklar. “Vi testarBerätta om dina stenar…

Jag vet definitivt om den första stenen – och den andra  > Libertad Hernandez Landa (hon blev mördad 1998 denna vitamininjektion från Xalapa i Mexico). Jag var nyanställd – andra veckan på jobbet i Mexico City 1991. Bordet mellan henne och mig var dukat med dokument. Vi skulla gå igenom hennes konsultavtal och det uppdrag hon hade framför sig; se till att programmen för gatubarn blev bättre (det blev dom). Men efter några minuter sopade hon undan dokumenten, tittade mig länge i ögonen och frågade;-“Vad tycker din mamma om att du är långt borta hemifrån?” Vid 34 års ålder tyckte  inte jag att det var ett problem. Libertad tyckte annolunda. Hon såg modersperspektivet.  -“Hälsa henne att du har en reservmamma här. Jag! Det kommer att lugna henne!

A5F0A855-82F0-4629-86FC-C9C2BC42B02F

Libertad – nr 3 från höger 

Och denna reservmamma lärde mig att kasta mig in i konfliktlösningsarbete med nyfikenhet och glädje. – “Jag älskar heta potatisar! Man kan inte hålla länge i dom utan måste ge dem vidare till nästa – och på så vis får alla komma till tals och lyssna på varandra så länge som man kan hålla i en het potatis tills man får hjälp av nästa att hålla i potatisen! Det blir inte en version av konflikten  – utan en tjockare och bredare beskrivning. Och ett lyssnande. Och ett lärande!” Hon lärde mig att inte studera saker och ting på distans utan med dem som man studerar. Hon hamrade rättvisetänkande i mig.

Frågan är om det var det sista som ledde till mordet på henne. Hon skulle publicera intervjuer gjorda med barn som tvingats in i prostitution i delstaten Vera Cruz där hon arbetade. Avslöja ett pedofilnätverk med politiker och företagare.

Eller var det ett rånmord utfört av en taxichaufför?  Det går att sakna Libertad väldigt mycket men all kunskap, glädje, nyfikenhet och rättvisetänkande som hon lämnade efter sig försvinner inte. Någonsin.

462DE846-A31D-4302-AC9A-A8294A9062E8

En kurs i psykosociala program med representanter för internflyktingar i Guatemala under brinnande inbördeskrig. Vi är i utkanterna av Antigua. -“Hur ska vi få de som inte pratar så mycket att få utrymme att prata? Hur ska vi få de pratglada att prata lagom?” frågar Libertad. Hon har svaret.  När deltagarna kliver in i samlingslokalen får alla 8 kaffebönor var. Varje gång man ska prata – kostar det en kaffeböna. Vi håller tiden den dagen – ingen kall mat till en försenad lunch, ingen sen kväll. Alla kommer till tals. (En försöker dock låna kaffebönor av andra). Det handlar inte om att bromsa folks åsikter och erfarenheter – det handlade om att allas erfarenheter av att leva på internflykt -lika viktiga – kommer fram.

Tillbaka till servetten och den första stenen. 2004 – Gamla Stan. Jag förklarar för Maureen var jag är född. De där bergen som jag såg bakom  köksfönstret (förresten samma köksfönster där mamma gluttade bakom gardinen – “Titta! Det kommer en bil? Vem kan det vara? Den bilen har jag inte sett förr!“) och vykorten från New York och lite varstans ifrån. Helmi Maria som inte ville lära sig att mjölka kor för då hade hon blivit kvar i byn.

Och just i denna stund händer det något märkligt. På gatan utanför restaurangfönstret går Helmi Maria. Som jag inte har sett på över 10 år. Min första sten. Min nyfikenhetsinspiratör. Maureen och Helmi Maria presenteras för varandra och vi kommer överens om att detta är en bra presentationsövning som blev bättre tack vare att den första stenen dök upp live mitt i övningen.

Jag minns inte längre vem  eller vad som var den tredje stenen. För den är inte densamma nu som 2004. Den tredje stenen lärde jag känna 2006. Han koordinerade då en FN-ledd studie om våld mot barn. Paulo Sergio Pinheiro. Nuförtiden rapportör  för FN om brott mot mänskliga rättigheter i Syrien. Då en kämpe för barns rättigheter. Ja, det är han ju fortfarande.

paulo

Men modet. Ilskan över orättvisor. Rätten av att – som han säger – vara så gammal så han inte har tid längre  att vara diplomatisk. Jag minns hans inlägg vid ett möte 2009 i Lima, Peru där de amerikanska staterna skulle diskutera framsteg vad gäller barns rättigheter i regionen och Colombia och Venezuela hamnade i ett av sina vanliga gräl anklagandes varandra och Venezualas representant sökte lite stöd från omgivningen med frågan;

-“Inte ska väl en annan stat lägga sig i en stats sätt att hantera sina barn?

Paulo suckade och svarade -“Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Vem som helst hade kunnat bli anklagad för att vara spydig och arrogant, men inte Paulo. Hans brinnande intresse för mänskliga rättigheter, hans erfarenhet, hans rättvisepatos skapade respekt. Som min tredje sten är han grunden för tanken – “Ge inte upp! Var arg när det behövs men förklara varför du är arg! Det är ok att vara förbannad när man ser orättvisor! “

Men när det behövdes var han diplomatisk. Som januari 2010. Jordbävning i Haiti. Kongressledamöter från USA ville rädda Haitis barn. Snabbadoptioner till USA! Som om det skulle kunna lösa problemen. Snarare skapa nya problem genom att ta till adoptioner mitt i en kris. Som ansvarig för barnrättsfrågor inom Organisation of American States (OAS) blev han lyssnad på. En tvärgrupp för barnskyddsfrågor inom USA´s administration såg till med Paulos hjälp att de “goda ideerna” från kongressledamöter skrinlades. Hur han gick till väga vet jag inte. Jag fick sitta i väntrummet utanför mötet i Washington DC  men han kom ut storleendes från mötesrummet. Mission accomplished.

 

 

Jag hoppas jag kan träffa på fler stenar som inspirerar. Fler stenar som finns där bortom Kipelivara, Jussivaara, Salvatinvaara och alla de andra 150-200 meter höga bergen.

 

 

 

Advertisements

Idag kom jag undan politiken …

203D0508-D3A0-443A-9928-EF20C93D1DE6….så Marie Bergman har fel. Man kan visst komma undan politiken.

Fast i och för sig så efter lunchen så var det dags att plocka fram Skype och ha säkerhetsmöte.. Men maten var god och mötet var kort. Alla är i trygghet. Det har lugnat ner sig. Men i morgon ska oppositionsledaren tala. Hoppas han är klok.

719BF68D-EE37-4B63-B692-139D27B5AE3FSå idel leenden. Och Tin Roof Café på Langata Link är ju ett ställe man blir glad av.  Maten. Butikerna. Maten. Terassen.

057AF4AE-22F5-450C-9ECA-4B7E0460D070Dagens höjdpunkt – trots den goda maten – var damen som stod bakom elefanten som bestämde sig för att kasta lera. På tanten. Halsen. Kinden . Låret. Elefantlera. Bara på henne av alla de skaror som stod runt med sina iPad — kameror – mobiler i högsta hugg. Jag var en av dem.

16956DC2-89F3-4E6D-9BA0-BB91096DD910Öppet mellan 11-12 varje dag utom 25e december. 50 kronor i entréavgift. Köa med 100 andra. Stå i en ring. Och så kommer babysarna stultandes. Och publiken säger ”ooooooooooohhhhhhhhhh”. Jag med. Och de är föräldralösa. Men till skillnad från ett barnhem så har varje elefant en vuxen skötare. Ett barn på ett barnhem har i bästa fall 1/20dels skötare. Våra plånböcker öppnas så mycket lättare för elefantbabysar än för barnhemsbarn. Men däremot får man kliva in på att barnhem i Kenya – helt utan erfarenhet- och bli barnskötare. I 2 veckor och barnen fäster sig vid volontären och så drar volontären iväg. Så elefantcentrets politik – kom hit en timme – öppna din plånbok och fyll din Facebook.

I like it.

3877E6A9-7B54-4297-BE1D-F6412740B014C4CB1A9C-7C5D-4043-9D77-012A3DF679ECC824600B-7C8D-4BD4-9C89-FA2F3B94AB4769125831-199A-4137-B489-D7ABD69A583B458B04F3-A2C0-4AE0-97D6-C20585A68E77100CB1DB-625E-457D-9FF7-B190D6EEB0521BF465E0-4A74-44CC-92D5-971ED9990C06803CB4B9-7976-44EA-8AE2-9384BA6E1D779A3F4490-7CA6-4CC7-8466-2B19CDE1730D0FED34D2-2532-49B4-B60B-B89649A17D88242BE347-5258-4318-96DF-770ACAC9ECF97CED6697-E2DC-4F20-9B55-92F8561FA3A3Så jag kom undan politiken idag.

Tills jag mötte på nationalism. Men det var god nationalism.

F417A27A-E4F0-47FB-8C7C-0DF9221DB3DEEn mexikanska hörde en annan mexikanska. Och en till. Och en till . Och så kom flaggan fram. Och efter flaggan kom en mexikanska till. Varje mexikan reser uppenbarligen med en flagga i bagaget.

Bra så.

Mexico

_Han har inte tagit över än, Peña, säger taxichauffören. Han säger att PRI partiet fortfarande är densamma men att Mexico har förändrats. Därför har han hopp.
Till Zona Rosa. Förfallet tilltar. Det investeras inte i fastigheterna eller på gatuskötseln.
_Borgmästaren vågade inte reta upp gaycommunityn, säger taxichauffören. Men det är väl inte de som bordelliserar Zona Rosa? undrar jag. Och ingen av oss vet svaret.
Så det är bara att se sig för var man sätter fötterna för att inte ramla ner i en grop.

image

Mexico

2 år sedan sist. Mexico city. Det varnades i förväg om protester efter Reforma. -du kommer inte fram till hotellet…. Men det protesterades inte. Istället luktade det tacos efter motorvägen. Mexico.

Reforma 222. Shoppingcenter i glas och vit metall. Fullt. En modern vandringsled mellan Zara och Sanborns.

Zons Rosa – fortfarande i förfall. Ständigt i förfall.
Colonia Roma – det nya Condesa. Restauranger sätts upp lite här och var i de mörka husen. Men när Condesa började blomstra var det småkrogarna som kom. I Roma är det storkrogarna. Hotell Brick. En minikoloss med 40 rum.