Det är nästan så jag börjar tro på den stora konspirationen

IMG_2507.JPG
Huvudlösa svenska politiker

Läser DN. Den stora konspirationsteorin slår mig. Hårt.
Reinfeldt öppnar med att be oss öppna våra hjärtan. (Han hade ju kunnat läxa upp sina moderata kommunalråd först och sen berätta hur moderaterna har öppnat sina hjärtan och ökat kommunalt flyktingmottagande för att visa att hjärtöppnandet var rellet. )
Borg och Bildt har sen diabildsvisning om hur hotfull världen är. Och that’s it. Alla som läser en tidning hade redan den informationen. Så vad vill de?
De snälla menar att moderaterna vill visa på sin statsmannaduglighet. Att det är mot dem man ska luta sig när det stormar i Irak. Men sedan kommer siffrorna från Borg. Det kommer att kosta!!

Det är här jag börjar konspirerar. Tänk om snacket i oranga turnébussen gick istället enligt;
-“Vi har inte en suck! 13% efter. De kan få egen majoritet! De kan sabba allt vi har gjort… Sååååå….. let’s give them hell! Slaget är förlorat 2014 – men 2018 – eller tidigare om det blir nyval – så sopar vi banan med dem! Öppna hjärtan för 30 miljarder!! Det kommer att fösa väljarna rakt in mot Jimmie! Det kommer att klirra till i hans valsiffror värre än i nån jävla internetcasino!”

Och så blev det.

IMG_2475.PNG
Enda smolket i bägaren är att nästan 50% av center – och folkpartiväljarna tycker det är läge med koalitionsregering över blockgränserna. Fel tyckt! Fel tyckt!

IMG_2466.PNG
Under tiden vårdar Hägglund sina kärnväljare.

Advertisements

Fagerstapolisens analysförmåga överskrider Fagerstapostens

Såg Anders tar parti – när han besöker Fagersta och försöker förstå hur det kommer sig att Vänsterpartiet har 58% av rösterna i kommunalvalet.

Hans svar på sin egen fråga blir att det finns en hedersknyffel som heter Stig Henriksson och det är honom man röstar på – inte Vänsterpartiet. Det kan nog vara så – men lite djupare hade han kunnat gräva. Kanske blev det svårt när det som man förväntar sig vara höjden av analysförmåga i en kommun – lokaltidningen Fagerstaposten bara mumlade;
-“Oj! Är det sålänge han har haft makten? Ojdå…”
Istället kom den djupaste analysen från de två kvinnliga ordningspoliserna. Mer pratglada. Mer analytiska. Och framförallt > roligare.
Min gamla hemkommun – välskött men “monopolistisk” (som moderaten Johansson sade). Han eftersträvade mer privata alternativ. Att folk inte efterfrågar de privata alternativen verkade inte vara ett problem. Privat ska det va!
En sak som programmet missade var bilden av Fagersta före 1998 – en sammanblandning av HSB, Fagersta kommun, ABF, Kommunalarbetarförbundet, Folkets hus, LO, Socialdemokraterna där det till slut var oklart var besluten togs och i vems intressen.
Stig Henriksson pratade om kommunbefolkningen som medborgare – inte som kunder. Klokt. Under (S)-styret var kunderna de organisationer som var knutna till partiet. Räckte inte pengarna till så höjdes skatten.
Jag minns mitt första kommunfullmäktige sammanträde. Folkets hus hade beslutat att byta golv i B-salen. 50 000 kronor kostade det. Men det fanns inga pengar, så man sökte pengar hos kommunen – efter det att man hade bytt golv. Milda protester från mig – “så kan man ju inte göra! Pengar först och golvbyte sen! (Detta var före det Perssonska bibliska – Den som är satt i skuld är inte fri!”
Svaret från hedersknyffeln Ragnvald Oscarsson (s) blev -“Men han Lind måste ju förstå att det var alldeles rutti botti hörna!”
Vad svarar man på det? Golvet var ruttet- det gick inte att ordna dans i B-salen! Och synen var på nåt sätt att Folket hus och Kommun var liksom samma sak, samma kassa.

Jag minns också ett länsmöte för kulturnämndsledamoter. En per kommun. Kulturnämnden i Fagersta skickade mig – fast jag representerade Vänsterpartiet. Vid startfikat på mötet så sade två socialdemokrater – Oj Oj — ni har det inte lätt i Fagersta med det där toppstyret i partiet!
Men jag är vänsterpartist…
Det uppstod tystnad och en snabb nerklunkning av kaffet.

Så lite mer historiegrävning hade varit bra. Då kanske man hade hittat kombinationen av rejält missnöje med (S) maktfullkomlighet – minns också min (S) bänkgranne i kommunfullmäktige som ofta höll med (V) viskandes, men röstade emot – och den Stig Henrikssons popularitet.

För så är det – man röstar på den man litar på. Och som tycker någotsånär som en själv. Men som man framförallt litar på. En som man skulle kunna köpa en begagnad cykel av och veta att den inte är stulen.

När DN ska beskriva programmet blir det platt. -““Han har ju sänkt skatten! Vad är det för vänsterpartipolitik?” Det hade nog varit på sin plats att kontrollera från vad skatten sänktes – d v s från Sveriges högsta kommunalskatt, och sänkningarna var 10 öre/år. Istället blev det “en vänsterpartist som sänker skatten!”

Idag fick jag min röstsedel. Vem ska jag lita på i september?

Distansen… distansen…

Två böcker lästa under de senaste 2 dagarna.
2 kvinnor – ena mosad av media och den andra mosad av rättsväsendet.

20140731-160406-57846298.jpg
Tycker de själva.
Och delvis är det så.
Mona Sahlin gjorde det som flera andra ministrar gjorde – Reidunn Lauren, Per Unckel ex vis – använde statens betalkort för privata köp. Köp som hon redovisade som privata och betalade allteftersom, skyllandes på att hon inte fått annan information om användandet.
Men det fattar ju minsta lilla kortanvändare hur kort ska användas – i alla fall om man ska ha ansvar för ett lands ekonomi.
Hon friades i en förundersökning.
Men det är inte riktigt det som är det intressanta med boken.
Det är hennes sätt att beskriva sin kärlek för politik (underbar läsning) som lockar. Det är också tidsandan från 500% räntekrisens dagar (intressant läsning) som lockar. Men sedan blir det stopp. Hennes tes om att man inte ska dömas ohörd, att sakers tillstånd inte ska förenklas utan ses i sin helhet faller pladask när hon beskriver Vänsterpartiet som nåt man aldrig kan lita på, när hon beskriver Anne Wibble som rätt korkad, när hon förbannar karlars eländiga könsskämt (men sedan citerar just skämten – i alla fall om de skämten handlar om borgerliga politiker).
Då faller allt platt. Anklagelsen blir ett anfall.

Lillemor Östlin är den kvinna i Sverige som suttit längst tid i fängelse – framförallt för narkotikabrott. Boken blandar kriminaljargong med hur Lennart Geijer var hennes torsk. Problemet med distanslösheten i boken är hennes frontalangrepp på rättsväsendet som dömer henne fast hon är oskyldig – tycker hon – samtidigt som boken börjar med hur hon lurar barnavårdsnämnd, posten, banken – ja allt i första kapitlet. Radandes upp brott efter brott som visar hur “smart hon är”, för att sedan inte ta på sig fullt ansvar. Inte ens för att döttrarna placeras i fosterhem fast hon lämnar dem ensamma på nätterna när hon dels prostituerar sig, dels är på alla möjliga fester nätterna igenom för att sedan ta Preludin för att orka arbeta som växeltelfonist.
Som extra krydda verkar hon av lösningen på Palmemordet också i slutet av boken.

Så distans till sin egen roll – sin egen skuld i händelserna, det är vad bägge författarna skulle ha behövt blanda in i böckerna.
En rannsakan av “Hur kom det sig att jag hamnade i detta? – Hade jag någon delaktighet i händelseförloppen?”
Nu blev det försvarsskrifter med lite pikanta inslag.

Kan man nå toppen med hedern i behåll?

Juholt ljuger, skriver Roland Poirer Martinsson. Han bevisar det med beslutsgången vid socialdemokraternas skuggbudgetpresentation. Och jovisst, nog verkar det ha narrats en del från Juholt – av typen “don’t touch meI’m the Leader!”
Men från att anklaga Juholt från att narras – till att analysera makten och dess förhållning till fakta- det mäktar inte Poirer Martinsson. Eller vill inte. Bildt – Lundin oil – Etiopien. Ohly – Nacka Skoglund.
Jag tror att när mikrofoner ideligen stoppas under ens mun så flödar orden. En historia blir tjockare och bredare men inte djupare. Ord läggs på ord och till slut så tror man sig själv. Och skulle det bli lite fel så finns det väl medarbetare man kan skylla på. Eller så är man sådär Bildtsk till sättet så man utgår från att folk ändå är idioter och inte fattar nåt i alla fall….

20120102-091614.jpg

Under tiden går Mats Johansson till försvar för Juholt och vill att man inte kritiserar Juholt utan koncentrerar sig på att formulera en attraktiv politik. Det mer än något annat visar på socialdemokraternas kris. Att ett parti med så långa år bakom sig inte har kunnat formulera en politik som lockar tyder på att partiet faktiskt inte har en politik som lockar. Det är inte formuleringen som är problemet. Det är politiken.

Det är friskt och sunt med debatt om ledare. Att “sluta samman” lockar inte nya sympatisörer. Att debattera friskt och sunt gör det. För 25 år sedan satt jag på ett möte med nya fullmäktigeledamöter från Västmanlands län. Socialdemokrater från andra kommuner ojade sig.. “hur står ni ut där i Fagersta med det styre ni har i partiet?”. -men jag är inte sosse…. Svarade jag. (då var jag inte det..). Det blev tyst och kaffesörpling. Tystnad i leden. Lid. Tig. Vi håller samman. Utåt. Det lockar inte nya väljare.

Om Sverige vinner, men Zlatan spelar dåligt…

…..så har Sverige förlorat. Så borde Per Gudmundsson skriva om han var sportkommentator. Han ser socialdemokratiska förluster. Förluster för ett parti som precis vann ett val genom en koalition. Ett parti som tappade ett mandat men som likväl fått stopp på den koalition där Danskt folkeparti härjat fritt. Det är lätt att le när jag läser Gudmundssons “surt sade räven..” kommentar. Han muttrade väl inget om de svenska småpartiernas kris när alliansen vann valet sist.

Det börjar bli alltmer intressant med SvD – ledarsidan harvar i motvind mot kolumnisterna i tidningen som är alltmer analyserande – medan ledarsidan mer och mer liknar en insändarspalt i en MUF fanzine.