Hon bär sin bricka med stolta steg och ilsken blick

Hotellfrukost. Man tar en bricka, smörgås, pålägg. Filmjölk och ägg. Kaffe. Och så en vandring med brickan. En del svävar runt med sikte på en ledig plats. Andra tar första bästa stol de ser. Två kineser pekar på ättiksgurkan under förvånade utrop.

Sedan kommer hon. Ilsken. Som om alla andra borde utrymma frukostrummet så hon får äta sin frukost i fred. Hon hittar ett tomt bord. Det finns gott om lediga bord. Men ändå dundrar brickan ner på bordet med en smäll. Morgonhumör. Hon matar sig med filmjölk medan hon blänger. Våra blickar möts. Jag viker undan. Hennes blick bränner på mina kinder. Rodnad. Rädsla. Skam. Jag har utmanat henne. För en bråkdels sekund. Jag är brännmärkt. En som mött hennes ilska. På min vänstra kindknota är huden tunnare. Efter bastubad brukar den lysa rött. Så är det nu. Ett stoppmärke som lyser upp frukostmatsalen. Hon har lyckats. Besegrat mig.

Ändå är hon inte effektivt och ilsket affärsmärkt klädd. T-shirt och kavaj. Inte sidenblus och kavaj. Jeans. Inte snäv kjol. Låga skor. Inte smattrande höga klackar. Gustav Vasa-frisyr. Inte uppsatt hår. Samsung 4. Inte 9.

Hon sitter vid ett bord nära. Jag tittar djupt i mitt kaffe. Vågar inte utmana. Hennes min är snörpt. Skeden hamrar mot den nu tomma filmjölkstallriken. Hon kväver ett rap. Stiger upp. Går.

Rummet andas ut. Sorlet vaknar upp.

Frid

Senare på kvällen. Arlanda. Tidigt flyg i morgon. Så en natt på flygplatshotellet. Middag. Skagenröra och bouillabaisse. Och så vill jag ha en dessert.

-”Ta Creme brulée – den är bäst” viskar servitrisen i mitt öra. Sedan tycker hon att jag borde ta en konjak också.

-”Man sover bra om det är korta nätter.”

Det ska bli en kort natt. Upp 04.00 am.

Konjaken kommer. I ett whiskyglas. Servitrisen fryser till mitt i steget.

”Så får man inte göra. Dålig bartender!” Säger hon.

Ursäkten kommer med notan. 25% rabatt.

 

Advertisements

Äntligen en sansad röst

Alexandra Pascalidou sansar debatten. Först anklagades från grekiskt håll svenskor för att vara ute för försökringsbedrägerier. Pascalidou lugnar ner det hela. Det var en lite lokaltidning i Chania som skrev detta. Sedan en grekisk diplomat som bullrade på. En idiot, säger Pascalidou (mer eller mindre).
Men precis som det fåtal greker som fördomsfullt beskrivit Sverige och svenskorna – precis på samma fördomsfulla sätt har hela grekiska rättsväsendet och tidningskåren och folket dragits över en kam. Så Sverige blev inte så mycket bättre än Grekland – tills Pascalidou dök upp.

Men det lat sig droja lange innan nagra andra svenskgreker kraver handling! En ursakt fran ambassadoren! Detta trots att handelsattachen blivit kickad, detta trots att grekisk media visade sig vara en lokaltidning, detta trots att Greklands justitieminister kravt att HD i landet utreder det hela, detta trots att de grekiska uttalanden som har gjorts kommer fran nagra enstaka karlar. Varfor ska den grekiske ambassadoren be om ursakt nar han redan raskt kickat en drummel pa ambassaden?

En valdigt intressant uppgift ar den som Eva Diesen kommer med. Antalet anmalda valdtakter ar sa mycket lagre i Grekland jamfort med i Sverige. Det far mig att fundera over den valdtaktsstatistik som Sverigedemokraterna inte forstar. Deras tolkning har varit att antalet valdtakter som anmals i Sverige ar hogt p g a invandring – och sa ett land med stor invandring som Grekland har har sa manga farre anmalda valdtakter. Diesens forklaring ar att det ar mer tabu att anmala i Grekland och bara rena overfallsvaldtakter anmals. Det var ocksa inte brottsligt med valdtakt inom aktenskapet bara till for nagra ar sedan i Grekland.

Ett möte som kommer att vara länge

-“Hans, den här herren ska du nog prata med.”Den introduktionen från ambassadören leder till ett möte att minnas. Det är i kontorets trädgård. Det vimlar runt textilkonstnärer från Sverige, diplomater från Peru och andra kulturintresserade. Det ligger lovikkavantar och glansiga bomullsjalar och koftor och lammull på utställningsborden.
Mannen presenterar sig. Han kommer från ett privatägt museum som ligger några kvarter bort. Han berättat om svenskar som han känt i Lima. En familj Eklund. En annan familj vars namn jag inte riktigt uppfattar. Och så säger han:
-“Ja, min pappa var ju svensk, eller inte…”1951 var hans pappa ombord på ett fartyg som kapsejsade vid Yokohama. Alla hans handlingar sjönk med båten. När han kom tillbaka till Peru som han bodde i så togs han till japanska ambassaden, papperslös som han var. På den tiden hade inte japanska ambassaden full status i Peru, utan hade skyddsstatus under den svenska ambassaden. Pappan fick träffa den svenske ambassadören som ordnade med ett svenskt pass till honom. Han slapp vara papperslös och statslös. Han var nu svensk. Han kunde resa runt i Peru och samla arkeologiska fynd – allt som nu är Amano museet.
-“Utan Sverige skulle detta museum inte ha funnits” säger han.

Jag pekar på huset vi står vid.
-“Vet du om att den svenska ambassaden 1951 låg i det här huset?”
Han blir tyst.
-“Det var alltså här min pappa fick skydd?” säger han sedan.

Byggnaden bakom oss är inte längre bara ett hus.